Varför reser man till Lendas?

På Kretas sydkust finns en liten by invid havet. Den är belägen på en plats som var en viktig hamnstad under antiken. Från hamnen ledde en landsväg till öns huvudstad, Gortyn. Spåren av vägen finns kvar, om än svåra att upptäcka för ett otränat öga.

Byns stolthet är lämningarna av ett en gång välbesökt tempel och uppskattad rekreationsplats, helgad åt guden Asklepios. Dit vallfärdade förr människor från hela östra Medelhavet för att lindra alla möjliga åkommor. Asklepios var läkekonstens gud. Hans attribut var ormen, vilket vi påminns om när vi betraktar moderna symboler för apotek och sjukvård. Det moderna Lendas är trivsamt småskaligt, mindre än den antika hamnstaden. Öppna utgrävningsschakt bor granne med trädgårdar och parkeringsplatser.

Och hit till den här platsen kommer fortfarande människor, märkligt nog mest svenskar och tyskar. De kommer inte över havet, som förr, utan med bil över bergskammen i norr. Vägarna är smala och vindlande. Färden bjuder på hisnande branter och fantastiska utblickar över ett mytiskt landskap.

Jag arbetade där med en mycket trivsam skara människor. Förutom våra samtal om ledarskap på den lilla terrassen i Lendas, gjorde vi en del utflykter tillsammans i trakten. Till den halvt övergivna bondbyn på andra sidan berget. Där satt tandlösa gubbar med radband. En tjock präst med yvigt skägg åt frukost. Vi åkte till ruinerna av det mäktiga Phaistos och funderade över organisationsprinciper. Och vi promenerade till en magisk strand med övervintrade hippies och märkliga stenformationer. Vägen gick via en bäckravin, som kunde ha förekommit hos Homeros.

Vid nedstigningen i ravinen fick vissa vända. Branten var för hög och hotfull. Solen brände, men där nere i skuggan var luften sval och där fanns grön växtlighet. Riktiga träd och buskar med gröna blad, vilket annars saknades i området. Getterna tuggade överallt på snustorr macchia. De var verkliga bergsklättrare, orädda med full kontroll och svåra att upptäcka. Bara bjällrorna avslöjade deras färdväg längs bergssidan.

Kvällarna var kanske det bästa av allt. Ljumt i luften och mörkt. Ljudet av vågorna på avstånd, rofyllt och sublimt. De moderna grekiska problemen lyste med sin frånvaro. Det hela borgade för underbar vila, långa meditationer och många goda samtal om viktiga ting.

Jag fann att distansen räckte, jag kunde blicka tillbaka hemåt och se någonting nytt. Platsens tempo och rytm var behaglig. Det fanns utrymme för tankar att djupna och nyanseras. Lendas slår an en grundton och ingjuter en känsla som är lätt att bli förförd av. Att fastna är enkelt, det förstår man. Man får passa sig…

Den som blir nyfiken på Lendas kan kolla här, eller här.