8 okt. 2020

Hur kommer pandemin att påverka vårt sätt att arbeta?

Det är frågan som alla sysselsätter sig med sedan några månader tillbaka, var och en utifrån sitt eget perspektiv. Vi vet förstås inte, men vi ägnar oss alla åt mer eller mindre kvalificerade gissningslekar. Och nu när det mer akuta skedet tycks vara över (kanske) kan mer tid ägnas rannsakan och analys. 

Coronan har gett digitaliseringen en kraftfull skjuts framåt, det är de flesta svenskar överens om. En redan stark trend förstärks därmed ytterligare. Förekomsten av olika former av distansarbete ökar också väsentligt. Vi arbetar hemifrån eller vi samlas i lokala ”kluster” utanför den ordinarie arbetsplatsen. Så tror många att det kommer att bli. 

Egentligen är det lite av ett mysterium att ”hemarbete” och andra former av distansarbete inte har varit mer förekommande de gångna åren. Är det helt enkelt vanans makt som har avgjort? De tekniska förutsättningarna har ju funnits länge. De djupare anledningarna kanske handlar om tillit och kontroll. Med pandemin har arbetsgivare och chefer tvingats lita på sina medarbetare i takt med att de gett upp traditionella former av kontroll. Det är också en av de redan problematiserade punkterna i denna nya tid: hur ska jag hitta former för att följa upp mina medarbetares arbete när jag inte har dem intill mig? Hur ska jag motivera dem? Och hur ska jag upprätthålla disciplinen i min verksamhet när tidstjuvarna finns tätt inpå?

Behovet av ett annorlunda fungerande ledarskap ökar alltså. Behovet av självledarskap likaså, och här närmar vi oss – tror jag – en pudelns kärna. Att sitta ensam hemma med arbetet kräver disciplin och hög motivation. Det är kanske därför många av oss hellre tar oss till arbetsplatsen än stannar hemma. I min ensamhet är jag utelämnad åt mig själv, mina egna drivkrafter och min högst personliga självdisciplin. På kontoret har jag människor runt omkring mig som hjälper mig att hålla ordning på mig själv, inklusive en chef med makt över löneutveckling och andra viktiga ting. 

Social skam är ett skarpt instrument när det gäller att upprätthålla energinivån. Hur framträder jag inför andra? Disciplinerad eller slapp? Fokuserad eller splittrad i min uppmärksamhet? Snabb eller långsam? Om ingen annan ser vad jag gör, vad händer då med allt detta, med min impulskontroll? Kanske tar jag en sovmorgon, kanske förlänger jag fika-rasten en smula, kanske passar jag på att slänga på en tvätt eller gå ut och göra några ärenden. 

Att vistas på en arbetsplats med arbetskamrater runt omkring är i själva verket ett effektivt sätt att intala sig själv ”att jo, nu jobbar jag”. Med effektiviteten är det kanske sisådär. Men jag vistas ju på jobbet, alltså jobbar jag. Men i hemmiljön förändras denna föreställning. Jag är bara ”på jobbet” om jag faktiskt får nåt gjort. Så fort jag riktar blicken åt annat håll kan inte föreställningen om att ”jag jobbar” upprätthållas. Alla klarar inte dessa skärpta krav, så att säga, vilket ett växande antal vittnesmål handlar om, även om fakta döljs bakom mer harmlösa formuleringar. 

I utbildningssammanhang har detta varit känt länge. Distansutbildning inom svensk vuxenutbildning har exempelvis aldrig varit någon större succé, trots att goda tekniska förutsättningar varit för handen. Än svårare är det för unga människor, vilket en mängd berättelser från vårens gymnasieexperiment vittnar om. 

Vi börjar förstå mer av det här nu. Graden av självmedvetenhet ökar. Vi får också en alltmer nyanserad uppfattning om det fysiska mötets funktion och möjligheter. När måste vi mötas IRL och när kan vi ses via nätet? Svaren blir snabbt alltmer initierade. 

Affärsresandet kommer att gå ner liksom förekomsten av stora event och konferenser. Är det en rimlig gissning? Ja, åtminstone det förstnämnda. Om förekomsten av konferenser och dylika möten kommer att minska är mer öppet. Det mänskliga behovet av fysisk kontakt, av samtal ansikte mot ansikte försvinner inte. Kanske ökar istället behoven av högkvalitativa möten, i takt med att vardagen alltmer präglas av fysisk isolering. Fokuserade fysiska möten och betydelsen av att ha människor omkring mig som en allmän förstärkning av den motivation och de strukturer jag är beroende av för att få jobbet gjort, se där ett par storheter som vi bör fortsätta att ha ögonen på.

En tydlig erfarenhet från våren var ett hastigt uppflammande behov av att komma ut och träffa folk. Walk and talks av olika slag lanserades och hjälpte många hålla humöret uppe. Undertecknad var själv både deltagare och arrangör vid dylika evenemang. 

Att fysisk isolering gör något med oss, saker som inte alltid är bra helt enkelt, är ju inte någon ny kunskap. Men kanske måste vi nu konfrontera fenomenen mer på allvar, i takt med att ensamarbetet breder ut sig. Digitaliseringen, den som nu får alltmer fart, är den underliggande drivkraften. Vi vet redan mycket om teknikens effekter, utöver att den kanske gör våra arbetsliv och privatliv mer effektiva och stimulerande. Vi träffas fysiskt mer sällan, vi pratar i telefon allt mindre (även om coronan innebar en viss renässans för forna tiders telefonerande), vi avskärmar oss gärna från omgivningen genom våra öronpluggar som vi kopplar till skärmarna och nätet. Det gäller i alla miljöer, ute som inne, på arbetet och på fritiden. 

Det finns studier som visar att vår empatiska förmåga påverkas negativt av vårt allt mer begränsade fysiska umgänge. Finns det anledning att fundera över en allmänt förhöjd konfliktnivå i de västerländska samhällena i det här sammanhanget? Finns det en tendens till råare och brutalare interaktioner människor emellan, på nätet och utanför? Varför tycks många i sociala medier njuta av att vara arga och ösa galla över allt och alla, i stort sett vad det än rör sig om. Hur ska vi förstå detta?

Digitaliseringen är allmänt sett en rationaliserande trend. Vi kan plocka ut ett växande överskott i form av mer pengar eller mer fritid. Vilket kommer vi att göra? Jag har min gissning klar… men håller på den ett slag och ber att få återkomma.