Alla vill ha utveckling men ingen vill ha förändring

Det var Kierkegaard som sa det. Han var en klok man som levde under första halvan av 1800-talet. Också människor förr kunde alltså formulera sig träffande om saker som bråkar med oss idag och som vi tror är typiska för just vår tid. ”Förändring är smärtsamt”, lär vår statsminister ha sagt apropå reformerna i den svenska försvarsmakten. Nu vänds detta plötsligt mot honom själv, när alla andra härom veckan visade sig vilja göra om försvaret – igen. Månne kommer det nu att göra ont på Reinfeldt själv?

Nåväl, jag uppskattar att statsministern blir lite filosofisk och uttalar sig om ett av organisationslärans allra vanligaste teman. Jag noterade för övrigt att Björklund också uttalade sig, på ett sätt som förde tankarna till olika förändringsprinciper. Han sa att ”pendeln svänger som vanligt så långt i Sverige”, när det gällde omgörningarna i försvaret, från värnpliktsförsvar till proffs-dito. Han vill som bekant vända tillbaka till värnplikten, litegrann i alla fall, oklart exakt hur. Men här är alltså ytterligare ett uttalande som kan appliceras på organisationsläran: ska man gå kraftfullt och radikalt fram i förändringsprocesser, eller ska man ta det försiktigt, steg-för-steg? Revolution eller försiktig reform?

Ja, inte lätt att säga… Det är öppet att argumentera fritt, allt efter personlighet och ideologisk hemvist. För egen del har jag upptäckt att jag älskar förändring på vissa punkter men hatar det på andra. När vi renoverade kök och badrum för några år sedan fick det mig att må fysiskt dåligt. Jag kunde inte följa mina vanliga frukostvanor. Fruktansvärt! Inget jag önskar min värsta fiende.

Förändring är alltså ett fenomen som fortsätter att förbrylla och sysselsätta oss, i livet och i arbetet. I vissa delar av ”management-diskursen” så är perspektivet ganska ensidigt och enkelt: hur ska jag få medarbetarna med mig när jag vill ändra i organisationen? Vad gör vi med nej-sägarna? Med motvallsfolket? De som inte vill. Dessa stackars människor ses enbart som problem.

Man skulle kunna påstå att ingen gillar förändring, egentligen. Säger vi att vi älskar utveckling och stimuleras av förändring, så menar vi egentligen saker som inte betyder så mycket för oss. På avgörande, viktiga punkter vill vi nog att sakernas tillstånd ska bestå. På många andra, mindre dramatiska, är det dock stimulerande med variation och nyheter, det tycker de flesta. Det handlar mycket om vad vi egentligen menar.

Ett bra exempel på att förändring är en fråga om perspektiv, är utvecklingen inom skolan. Det bör för övrigt gälla en del andra verksamheter också, faktiskt. Med begreppet ”förändringsparadoxen” menar man den situation som innebär att det å ena sidan kan påstås att ingenting har förändrats i svensk skola sedan 1842, och å andra sidan att reformtakten i svensk skola är alldeles för hög och att personalen behöver arbetsro. Paradoxalt! Man studerar samma verksamhet men ser uppenbarligen helt olika saker. (Se vidare Larsson/Löwstedt – Strategier och förändringsmyter - ett organisationsperspektiv på skolutveckling och lärares arbete, 2010)

Teoretiskt sett kan vi alltså välja att se det statiska eller det dynamiska. De senaste decennierna har vi valt att se rörelsen, både i samhället och i våra organisationer. Förändring som tillstånd (Bo Ahrenfelt, första upplagan 1995), heter en modern klassiker som alltså utgår från en rätt radikal uppfattning i frågan. 1990-talet var en tid man närmast lustfyllt talade om att ”allt är i stöpsleven” och ”snart nog kommer ingenting att vara sig likt”. Det var ingen hejd på de fantasieggande framtidsvisionerna om ett radikalt förändrat samhälle och arbetsliv. I Den myndige medarbetaren (Stefan Tengblad, 2003) tog författaren istället sin utgångspunkt i forskningens konstaterande att det mesta var sig likt i det svenska arbetslivet. Både ock alltså, beroende på vad vi tittar på och hur.  

På det individuella planet, där han nästan uteslutande uppehöll sig, betonade Kierkegaard alltid det utmanande i att ta ett nytt steg i livet. Förändring och att själv ta ansvar för att välja sin väg, väcker alltid ångest. Han förstod många av våra problem, den där gamle dansken.  Han får också sista ordet:

Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.