Nya uppdrag i skolans värld

Min kollega Claes Andersson skriver om kommande uppdrag i skolans värld på sin FB-sida Hippocampus skoluveckling:

De senaste tio åren har fler och fler stämt in i kören som sagt att lärare och skolledare är det absolut viktigaste i skolan, när det gäller elevernas utveckling och möjlighet att nå skolans mål. Hatties metastudie och ett stort antal andra forskningsstudier har visat just detta. Från den politiska nivån har skolans roll i samhället framhållits allt oftare och skolan har varit valfråga nummer ett i två val i rad. Runt millennieskiftet och dessförinnan hördes mera sällan detta sägas i offentligheten. 

Nu är det närmast en truism att lärare har den avgörande betydelsen för en elevs lärande och allmänhet och föräldrar är nu också mycket medvetna om att skolan är samhällets viktigaste institution och att de som jobbar där måste vara skickliga och välavlönade. I det perspektivet kan man lätt hävda att lärares anseende har upprättats efter några mörka decennier och att synen på skola och lärare har gått och verkar fortsätta att gå åt rätt håll.

Läs fortsättningen på Hippocampus skolutveckling!

Förstelärarsystemet behövs!

Att belysa skolan ur ett organisatoriskt perspektiv blir allt mer aktuellt. Ett exempel är organisationsforskaren Jan Löwgren som skriver i Svenska Dagbladet  den 7 juni, att systemet med förstelärare i skolan bör avskaffas. Argumenten är att systemet bär på risker och att det inte självklart utvecklar skolan.

Löwgren hyser sen många år den klart fruktbara uppfattningen att skolor bör förstås som de organisationer de är, och att tänka monolitiskt kring skolan som ett enhetligt system med samma behov överallt, leder fel. ”One size fits all” bör bannlysas, menar han, och det är lätt att hålla med honom.

I nästa led i resonemanget drar Löwgren plötsligt slutsatsen att systemet med förstelärare bör avskaffas. Det är lite förvånande att en organisationsexpert föreslår detta. Han känner förstås till all den osäkerhet, frustration och energiförlust som stora strukturella förändringar innebär, för att inte tala om de stora informations- och kommunikationsbehov som skapas.

Man bör undvika att behandla skolan med den ryckighet som skulle bli konsekvensen av hans förslag. Samma problem är det att föreslå en skrotning eller förändring av det nyligen införda legitimationssystemet, när det knappt har hunnit etablera sig.

Vad värre är undviker Löwgren att beröra reformens bakgrund och flera av dess syften, vilket är märkligt. Han undviker att berätta att det är mot bakgrund av ett misslyckande som reformen med förstelärare kommit till. När det gäller förstelärarsystemet är det staten som agerar i en situation där huvudmännen inte förmått eller velat agera. Bara ett fåtal kommunala huvudmän hade före reformen lyckats differentiera lärarlönerna så mycket att de högst betalda och skickligaste lärarna tjänade riktigt bra.

Löwgren undviker alltså att ta upp ett tungt grundargument för reformen: det måste bli tydligt att det går att tjäna riktigt bra som lärare, för att de bästa ska lockas till utbildningen och yrket, och sedan förmås att stanna kvar. Varför undviker Löwgren det här perspektivet?

Förstelärarreformen har inte implenterats särskilt bra på många ställen, det är en uppfattning man kan hålla med Löwgren om, och också något som fångas av uppföljningarna. Men att därför komma fram till att den ska avskaffas är konstigt.

Jag vill påstå att orsaken till problemen med att implementera förstelärarsystemet är just dem som Löwgren själv har pekat ut i sin forskning: ett omoget organisationstänkande och ett svagt organisationsledarskap. Man är rädd för de spänningar och konflikter som kan uppstår när man inte förberett implementeringen på ett genomtänkt och bra sätt. Man har inte förstått att genomförandet måste formaliseras ordentligt med uppdrag, kriterier, funktionsbeskrivningar m m. Innan man skrider till verket! Men sent ska syndaren vakna. Många huvudmän bygger i efterhand på med både utbildningsprogram för förstelärare och med tydliga uppdragsbeskrivningar.

Differentieringen av lärarkåren är en pågående process som behöver formaliseras – i rimlig omfattning. I det sammanhanget är både förstelärarsystemet och tanken på ett assistentlärarskap (lärarassistenter) viktiga inslag. Det går inte att vända tillbaka till ett system där alla är lika och har ungefär samma lön. Löwgren förvirrar mer än han klargör med sin artikel. Vad är det egentligen för skillnad på ”karriärmöjligheter” som lärare sägs efterfråga och ”karriärtjänster”, som de påstås rata? Likadant med skillnaden mellan ”intressanta uppgifter” och ”formaliserade utnämningar”: dikotomin förvirrar bara. En reell ”karriärmöjlighet” måste givetvis formaliseras om den ska kunna hanteras systemiskt, med önskvärd tydlighet och transparens för alla inblandade.

Förstelärarreformen behövs och kan utvecklas. Att avskaffa den nu skulle vara att stadfästa en svensk ”hattighet”  och ”impulsivitet” på skolområdet som har varit oerhört skadlig för skolorna och för samhället.