18 nov. 2021

En värld utan epost?

Det kommer sannolikt ta flera decennier innan historiker och samhällsvetare och andra, på ett klarsynt sätt förmår tolka och förstå de enorma förändringar som digitaliseringen har inneburit för vårt vardagsliv och arbetsliv. Det revolutionerande i förändringen blir extra uppenbar när vi betraktar det senaste decenniet, då de smarta mobilerna fått ett i det närmaste totalt genomslag. 

Mycket är förstås tydligt redan, som våra fullständigt förändrade kommunikationsvanor och vår tendens att hantera alltmer av våra jobb- och vardagsbestyr genom den behändiga apparaten i vår ficka. En del negativa aspekter börjar också bli uppenbara, exempelvis "mobilberoendet" som drabbar oss alla - givetvis - i större eller mindre grad.

Men fortfarande kvarstår att göra en djupare analys och etablera en mer heltäckande förståelse för vad den digitala tekniken gör och har gjort med oss. Några observanta författare och forskare jobbar dock envetet med dessa ting. En av dem är den relativt unge amerikanen Cal Newport. Newport tog sin doktorsgrad i datavetenskap vid MIT år 2009. Han har sedermera fortsatt sin forskning vid universitetet i Georgtown och specialiserat sig särskilt på kommunikationssystem. A world without email (2021) är hans åttonde bok som riktar sig till en läsande allmänhet. 

Han har genom åren, i dessa böcker, ifrågasatt en lång rad fenomen och utförligt kritiserat aspekter på digitaliseringens konsekvenser. Till detta hör frågan om hur vi åstadkommer djup koncentration i en tid då alltmer pockar på vår uppmärksamhet, och distraktionskällorna helt enkelt blir väldigt svåra att hantera. 

I ovan nämnda bok gör han en djupstudie av den fas i digitaliseringen då e-postprogrammen gjorde sitt inträde på våra arbetsplatser. Det är en häpnadsväckande historia som skrivs fram här, och som vi, många av oss i alla fall, aldrig riktigt har tänkt på eller känt till. 

Newport tar oss med till det tidiga 1990-talet för denna studie, när e-postprogrammens nya tekniska lösningar innebar att de lokala datanätverken kunde kopplas samman, vilket innebar obegränsade möjligheter till snabb och säker kommunikation. Under mycket kort tid konkurrerades faxen ut (dock ej överallt förstås) som ett dominerande kommunikationsmedel. Några av oss minns denna charmiga lilla maskin som spottade ur sig längre eller kortare remsor med text. Tekniken innebar elektronisk bildöverföring via telenätet. En bild (texter är också bilder) matades in i min maskin för att i nästa sekund eller minut matas ut i din, oavsett var du befann dig. 

Dagens arbetsliv, menar Newport, har oreflekterat accepterat den arbetsstil som e-postsystemen (och andra jämförbara digitala kommunikationssystem) snabbt ledde fram till. Hans utmanande idé går ut på att vi hamnat i en dålig situation som vi anser oss inte kunna ta oss ur. Hur landade vi i ett arbetsliv som utmärks av konstant kommunikation, frågar han sig i bokens inledning, när vi inte måste det. Han uppehåller sig givetvis i den mer kunskaps- och informationsintensiva sektorn av det moderna arbetslivet. Alla jobbar inte där, men väldigt många.

Ett historiskt faktum som Newport utgår ifrån är att vi inte bara bytte system när e-posten gjorde entré. Det var inte så att vi bara fick en annan teknik, som var enklare och snabbare att hantera, för att göra samma sak som vi gjort innan. Nej, vi gick över till ett helt annat arbetsflöde i kraft av de nya verktygen. Detta flöde kallar Newport för "the hyperactive hive mind" - vilken han definierar så här:

Ett arbetsflöde som kretsar kring ständigt pågående kommunikation, vilken matas av ostrukturerade och icke-schemalagda meddelanden som skickas genom digitala kommunikationsverktyg som epost och sms-tjänster. 

Den kanske viktigaste anekdoten i bokens inledning beskriver hur IT-ansvarige Adrian Stone på IBMs högkvarter i New York engageras för att förbereda övergången till ett då modernt epostsystem (Stone har sedermera skrivit om detta). Han sammanställde till en början hur stor kommunikationsvolymen var medarbetare emellan, på traditionellt sätt (papperslappar, telefonsamtal, prat i korridoren etc). Utifrån den beräkningen förbereddes företagets servrar för att kunna hantera motsvarande volym digitalt. Man utgick ifrån att förändringen skulle innebär att det mesta av den traditionella kommunikationen helt enkelt flyttade över till det nya epostsystemet. Detta var inte vad som skedde. 

Inom loppet av några dagar "sprängdes" serverkapaciteten. Det som skett var inte bara att den traditionella kommunikationen hade lagts över i de digitala ledningarna. Det stora nya var att kommunikationsvolymen hade ökat fem eller sex gånger - inom loppet av några dagar! Stones slutsats  i detta skede: all tänkbar produktivitetsvinst var som bortblåst! 

Det var tekniken i sig som åstadkom den här förändringen, inte något medvetet beslut nånstans i IBMs organisation. Och så här är det ofta med ny teknik, menar Newport. Egentligen vet vi vad vi behöver om teknikens system-, kultur- och samhällsförändrande potential, men vi tenderar att glömma bort det. 

De flesta av oss kan berätta om detta nu. Hur vi på våra arbetsplatser ägnar timmar åt kommunikation i korta, snabba digitala meddelanden, hur den bryter vår koncentration och skapar en stress som inte släpper taget om oss ens när vi kommer hem efter arbetsdagens slut. Känslan som de obesvarade mailen skapar utgör " a low-grade background hum of anxiety". 

Så här gjorde vi inte förr. Den här förändringen är så genomgripande att det är absurt att låta den undgå en närmare granskning, menar författaren och det är lätt att hålla med. Uppslaget till den djupdykning som Newport gör i boken fick han via en god vän i Washington. Vännen, som tillsatts av Barack Obama, ansvarade för att koordinera kontakterna mellan 26 federala myndigheter och över 500 universitet med syftet att fördela statliga medel inom fältet innovation och entreprenörskap. Ett par månader in i uppdraget kopplades nätverket ner. Anledningen var ett virus som misstänktes kunna vara ett intrång av främmande makt. 

Chocken över att inte kunna kommunicera på numera traditionellt maner, med epost och andra digitala medel, förbyttes inom några veckor (nätverket var nere i sex veckor) till ett fascinerat konstaterande att de långa fysiska möten som fick ersätta e-posttrafiken innebar en avsevärd kvalitetshöjning i arbetet. Vännen och kollegorna på myndigheten fann att de ägnade sig åt djuplodande analyser, arbetade långa koncentrerade arbetspass som gav helt andra förutsättningar för arbetet än vad som "normalt" hade varit fallet. När de digitala kommunikationen kom tillbaka var förberedelserna klara på ett helt annat sätt än vid en vanlig projektstart. 

Varför kan vi inte kombinera den nya teknikens fördelar med de arbetssätt som vi via forskning vet passar oss som mänskliga varelser? Varför har vi fallit i fällor som "multitasking" och högintensiv, ständigt pågående kommunikation med mängder av människor inom och utanför våra organisationer? 

Newport avvisar kategoriskt den möjlighet som nu länge har pekats ut som lösningen på stressen i det moderna arbetslivet. Stäng av alla signaler, svara inte på e-postmeddelanden hela dagen, spara dem till ett dedikerat pass i slutet av dagen eller veckan - så har råden formulerats de senaste åren, och de skjuter enbart in sig på individen och dennes möjlighet att personligen hantera sitt arbetsflöde. Ingenting, eller mycket lite, i de senaste årens "tips och råd" för stresshantering skjuter in sig på själva arbetsflödet som präglar våra organisationer. Den enskilde är hjälplös, menar Newport, det är organisationen som helhet som måste strukturera om sitt arbetsflöde. Att på eget initiativ försöka etablera en annan sorts tidsanvändning är dömt att misslyckas. 

Newport gör huvudalternativen tydliga: antingen kommunicerar vi i små bitar, genom korta epostmeddelanden och korta, snabba svar. Eller så låter vi en hel grupp interaktioner äga rum i klump, genom ett telefonsamtal eller ett möte. Ingenting i vår tekniska utrustning per se, tvingar oss att välja endera. Ändå uppvisar våra arbetsplatser ett tydligt mönster: vi har valt de korta, snabba meddelandena, och de sprids ut under loppet av hela arbetsdagen så att övrigt arbete splittras upp i allt mindre bitar. Jag finner mig indragen i ett flertal parallellt pågående interaktioner, där jag är en kugge av många och där mitt deltagande är en förutsättning för att processen ska framskrida.  Detta skapar stress och påverkan på mitt övriga arbete blir förödande. 

Studier från senare år, som Newport refererar, anger att den sammanlagda tiden som ägnas koncentrerat till en enskild arbetsuppgift kan uppgå till så lite som 20 minuter. Mer än två tredjedelar av de studerade erfor aldrig ett koncentrerat arbetspass som överskred en timme. Undersökningar som gjorts under de senaste 20 åren visar att mängden meddelanden som skickas eller tas emot under en dag av den genomsnittlige medarbetaren ökat från ca 50 (2005), ca 70 (2006), ca 90 (2011) till så mycket som ca 125 (2019). 

Detta blir problematiskt - närmast en truism idag - när vi beaktar den mänskliga hjärnans funktionalitet. Oavbruten växling av fokus gör helt enkelt att hjärnans prestanda går ner. De tekniska hjälpmedlen har tagit ner den tidsmässiga och sociala "kostnaden" att ställa frågor till kollegerna till nästan noll. Detta, som vid en snabb anblick är positivt, har blivit till en förbannelse i det moderna arbetslivet, menar Newport. Vi drunknar helt enkelt i snabba och korta mail som skapar en tung känsla av överbelastning. Hur många interaktioner hade vi tagit initiativ till om vi tvingats vandra ut i korridoren och uppsöka och kanske störa kollegan i fråga? Betydligt färre, är väl det allmänna svaret. Detta avslöjar det irrationella draget  i vårt nuvarande arbetsflöde, när vi betraktar den totala användningen av våra kognitiva resurser. 

The hyperactive hive mind - alltså. Newports slutsats är att vi har hamnat där vi är, mer av slump än som ett resultat av en genomtänkt strategi. Det är nu dags att tänka den strategin och bygga om våra arbetsflöden. Vi tar upp hans tankar och förslag på detta fält i en kommande bloggtext om andra delen av Newports bok: Principles for a world without email. Vi kan redan nu avslöja att han inte tänker sig en värld utan epost! Däremot tänker han sig ett annorlunda arbetsflöde för många av våra arbetsplatser, ett flöde som bättre tar hänsyn till den mänskliga hjärnans kapacitet.




27 maj 2021

Kultursjukdomar - en aktuell kontrovers

Begreppet ”kultursjukdom” har snabbt seglat upp som ett kontroversiellt begrepp i diskussionen om post-covid. Upprinnelsen tycks vara ett antal krönikor i en av dagstidningarna signerade av Hanne Kjöller. Undertecknad har inte läst dem, ska genast deklareras. 

Flera kommentarer har följt, som jag dock har läst, och de riktar ofta kritik mot begreppet kultursjukdom, eller kanske mot Kjöllers sätt att använda det. Vid läsningen av de kritiska svaren är det lika uppenbart hur arg man är på Kjöller som att man inte riktigt vill eller kan sätta sig in i begreppet kultursjukdom, vilket är en intressant observation.

Artiklar har skrivits av medicinhistorikern Maria Josephsson (SvD 2021-04-15), Vetenskapsradion har gjort ett program om begreppet, till synes bara med uppsåtet att få bort det från agendan. Adam Svanell (SvD 2021-04-14) ondgör sig också över Kjöller, och passar också på att kasta fram ett litet motargument mot – den nu avlidna – Karin Johannisson och hennes definition av begreppet. Något djupare intresse för begreppets innebörd är svårt att upptäcka i dessa massmediala sammanhang. 

Karin Johannisson definierar begreppet kultursjukdom som ”tillstånd som uppfattas som sjukdom i ett bestämt tidsrum och som uppkommer, namnges och sprids i samspel med kulturen (normer, föreställningar, hotbilder), hämtar de flesta av sina symptom ur en gemensam repertoar eller symptompool och försvinner för att tillståndet inte längre betraktas som sjukdom eller för att symptombilden slukas av andra och nyare diagnoser” (Läkartidningen, nr 44, okt 2008). 

I samma artikel refererar hon läkaren och historikern Charles E Rosenberg som ”har beskrivit sjukdomsdiagnoser som sociala förlopp med flera aktörer: patienter, läkare, arbetsgivare, sjukförsäkringssystem, läkemedelsindustri, massmedier och de kulturella koder som ständigt omdefinierar vad som kallas sjukt. Konsensus om en sjukdom uppnås som en förhandling mellan dessa aktörer.”

Att påstå att varje tid och epok har sin eget smörgåsbord av sjukdomar, upplevelser kring och förväntningar av hälsa borde vara en truism. Människor är inte sjuka på exakt samma sätt idag som på 1600-talet. Den som intresserat sig för begreppet och läst Karin Johannissons böcker i ämnet är förmodligen övertygad om dess värde och betydelse. Det förefaller helt klart att kultursjukdomar finns, helt enkelt. Då är slutsatsen given att de också finns i vår egen tid. Möjligen kan vi inte se och förstå det fullt ut, men det är en annan sak. 

Ändå är det naturligtvis lätt att bli kritisk mot begreppet kultursjukdom då det kan upplevas beskriva något som egentligen inte finns. En person som lider av en så kallad kultursjukdom, skulle inte vara sjuk på riktigt helt enkelt. Och det är anklagelser om dylika insinuationer som drabbar Kjöller. Här torde dock råda ett allvarligt missförstånd av begreppets innebörd. 

Viktiga anledningar till kontroverserna är alltså att begreppet kan upplevas ifrågasätta både den sjuka individen och den vetenskapligt skolade, diagnostiserande läkaren (arga läkare har också svarat Kjöller). Det är en felsyn, och har aldrig varit avsikten från Johannisson och andra som arbetat med begreppet. Det finns ingen bland dem som ifrågasätter individens upplevelse av sjukdom, eller att det helt skulle saknas somatisk grund vid fall av kultursjukdom. 

Så till de mer konkreta resonemangen. De senaste decenniernas exempel på det som av vissa kallas kultursjukdomar är många: de apatiska barnen, epidemin av anorexi och BUA-sjukan i Halland i början på 1980-talet – är alla intressanta och illustrativa konkreta fall med förmodat inslag av kultursjukdom. 

Det sistnämnda fallet är fascinerande. Under loppet av ett antal månader vintern 1982-1983 drabbades en stor mängd, företrädesvis unga, kvinnliga skolelever (ca 85 procent var flickor/kvinnor) på den lilla orten Bua i Halland, av värk i höfterna med påföljande svårigheter att gå. De försågs med kryckor eller behandlades med sträckläggning. Flera flickor opererades enligt uppgift för tillståndet. 

Fall dök också upp i andra västsvenska orter som Mölndal och Borås. Sammanlagt räknade man till ungefär 250 – 300 fall under en femmånadersperiod. Efter ett antal veckor eller månader klingade symptomen av och efter ytterligare en tid försvann alltså epidemin helt. 

Inga somatiska orsaker hittades. En virologisk bakgrund söktes länge men utan resultat. Ungdomsläkaren Kristina Berg Kelly, som arbetade med fallen, drog slutsatsen att ”det var ett fall av masshysteri”. Eller var det ett okänt virus trots allt, eller var det utsläpp från Ringhals? Spekulationerna var och är många fortfarande. 

Alla tog det på stort allvar, berättar Malin Kjellberg, en av de drabbade, 35 år senare (Hallands nyheter, 2018-12-08). Hon är själv ganska klar över saken. Hon pekar på hur lätt hjärnan kan lura en människa, hon hade ju ont på riktigt. Det är också uppenbart för henne att identitet och gemenskap spelade en viktig roll i sammanhanget. 

Uppåt 80 procent av flickorna i vissa klasser drabbades. I ett avsnitt av P4 Dokumentär, i december 2013, görs en bra genomgång av det märkliga händelseförloppet, för den som är intresserad. 

De apatiska barnen – eller uppgivenhetssyndrom som den medicinska termen lyder - är ytterligare ett konkret fall där samhällelig och kulturell kontext spelar en avgörande roll för sjukdomsprocess och diagnostik. Fenomenet dök upp i Sverige under 2005. I en artikel i Läkartidningen (201118) konstaterar specialisten i barn- och ungdomsmedicin Ingrid Segerberg att diagnosen enbart finns i Sverige (uppgivenhetssyndrom finns sen januari 2014 som psykiatrisk diagnos med koden F32.3A) att det är oklart om symptombilden förekommer i andra länder, men att någon endemisk spridning i andra länder i alla fall inte föreligger. Kort sagt, sjukdomstillståndet förekommer bara i en mycket specifik, svensk, kontext. 

Hon efterlyser en prestigelöst självrannsakande diskussion i den svenska barnläkarkåren, något som enligt henne saknas helt. (Obs! artikeln är från november 2020). Bland referenserna nämns barnläkaren Karl Sallin, som i en artikel i Kvartal (november 2019) kallade fenomenet med apatiska barn för en kultursjukdom. Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) konstaterade i mars 2020 att det saknas vetenskapligt underlag för diagnosen.

Vi bör naturligtvis påminna oss, och försöka lära av, de smärtsamma och uppslitande diskussioner som trots allt förekommit kring de apatiska barnen, inklusive striderna kring Uppdrag granskning och Gellert Tamas. Nu är det ganska tyst i frågan, men här torde kvarstå mycket att lära och förstå. 

Om dessa exempelområden gör det tydligt att begreppet kultursjukdom är relevant i vår tid, så verkar det alltså bli svårare när drag av kultursjukdom blir aktuellt i väldigt breda befolkningslager, som nu i och med post-covid, eller i samband med utmattningssyndrom eller de många psykiatriska diagnoser som ligger bakom det vi brukar kalla ”psykisk ohälsa”, eller i samband med de många och ofta överlappande diagnoser som ges till barn med särskilda behov i skolan. I alla dessa sammanhang finns anledning att fundera över begreppet kultursjukdom, utan att för det ifrågasätta en enskild människas upplevelse av lidande. 

En av dem som sysslat mycket med frågor om diagnoser och kultursjukdomar är filosofen Fredrik Svenaeus vid Södertörns högskola i Stockholm. För honom är det självklart att många diagnoser i vår tid ställs utan tydlig medicinsk grund. Vad som somatiskt ligger bakom en depression är exempelvis fortfarande oklart. Det finns teorier om kemiska substanser (ex serotonin) i hjärnan, med det saknas egentligen bevis. Att diagnosen av ”depression” sker på annan grund i dag, jämfört med 1930-talet är nog ganska givet, sett till den explosion av förekomst som vi sett. Svenaeus pekar i sammanhanget ut det faktum att ångest länge och i annan kontext än sjudomens, har betraktats som något positivt och egentligen normalt för en fri och ansvarstagande individ (Kierkegaard, Heidegger, Sartre etc). Sjukdomsförklarar vi ”det som tidigare betraktades som en viktig existentiell erfarenhet”, frågar sig Svenaeus (Homo Patologicus). Han gör också noteringen att förekomsten av sorg i närtid i en individs levnadsberättelse idag inte hindrar läkaren från att fastställa diagnosen depression, vilket var fallet fram till för några år sedan. 

Vad gäller utmattningssyndrom (tidigare utbrändhet eller utmattningsdepression) så har detta på 20 års tid utvecklats till det närmaste en folksjukdom det går att komma. Ingen annan diagnos har haft den ökning på ett decennium som denna. I Sverige ska påpekas, för diagnosen existerar bara här. Blir inte människor sjuka av stress i andra länder, kan man undra. Jo visst är det så, men de diagnostiseras och behandlas på andra sätt. Det kan benämnas som anpassningsstörning eller akut stressreaktion eller dylikt. 

Det är här kopplingen till kultursjukdomsbegreppet blir relevant. För i andra länder har diagnosen avvisats. De krav som ställs för att etablera en ny diagnos i WHOs diagnosmanual ICD eller den amerikanska motsvarigheten DSM är mycket höga. Det krävs ett flertal publicerade studier som underlag. Det märkliga är att 15 år efter införandet av diagnosen i den svenska motsvarigheten till manualen, har ännu inga studier publicerats som blivit granskade av socialstyrelsen. 

Psykiatern och professorn i psykatri Christian Rück har vänt sig till socialstyrelsen för att få en bild av hur detta gick till men har mötts av vaga svar (se Rücks bok Olyckliga i paradiset). ”Utmattningssyndrom” är således ett svenskt fenomen, framvuxet i samspel med de senaste decenniernas svenska samhällsutveckling. Rück konstaterar med kritisk blick att stressreaktioner inte alltid har koppling till hormonella förhållanden (exempelvis utsöndring av stresshormonet kortisol). Upplevelsen av stress har starka subjektiva inslag. Den forskning som brukar pekas ut som underlag vid beskrivning av uttmattningssyndromets biokemiska grund, kan kritiseras menar Rück. Inte heller i detta fall finns alltså en entydig somatisk bakgrund. Utmattningssyndrom föds som koncept i en specifikt svensk kulturkontext. Hur det gick till och varför, ska vi inte ta upp här dock.

I Rücks bok refereras psykologiprofessorn vid stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet, Mats Lekander. Han är bekymrad över en orimligt negativ bild av stress som spridits i det svenska samhället. Han konstaterar att tanken på att stress är farlig kan göra den farlig – något som har belagts i studier. Rücks sammanfattande bedömning är att diagnosen utmattningssyndrom är en illa belagd diagnos och att den förmodligen ännu inte är korrekt definierad.

Etnologen Mia-Maria Hammarlin har under många år studerat människor som har fått diagnosen utmattningssyndrom. Hon är irriterad på bilden av livet i Sverige idag som extremt stressigt. Det är en föreställning som blivit i det närmaste axiomatisk, menar hon. Tänk om vår tids farliga stress bara är en myt, reflekterar hon i en artikel i Svenska dagbladets temaserie ”Deppigt värre”, som publicerades under 2008. 

Som helhet finns möjligen anledning att vara lite försiktig med användningen av begreppet ”kultursjukdomar”. Det beskriver förvisso något ganska komplext. Om det är för komplext för en hantering i svenska massmedier anno 2021 ska vi låta vara osagt, men naturligtvis är detta fullt plausibelt. Att tänka bort hela detta kluster av fenomen och begränsa perspektiven på hur och varför vi människor blir sjuka i vår tid, vore dock att göra oss alla en otjänst. Att inte erkänna kultursjukdomars betydande förekomst i Sverige idag är att ge uttryck för mer än lovlig naivitet. 

Låt mig avslutningsvis göra en gissning: post-covid kommer inte att uttryckas, betraktas och behandlas på precis samma sätt i alla länder kommande månader och år. Den omgivande kontexten – kulturen – kommer att inverka på detta. 

 

25 mars 2021

Om reflektion och lärande

”Back to basics” låter som ett bra koncept att ta till sig dessa dagar. Vi utmanas alla, professionellt och privat, av tidens snabba förändringar och ett allmänt osäkert läge. I sådana tider kan det vara bra att besinna sådant som trots allt är säkert. Det som utgör någon form av bas, i yrkeslivet och i livet i allmänhet. 

Till detta ”säkra” hör människans ständiga behov av och möjlighet till lärande. Vår individuella potential till lärande, till konstruktivitet och kreativitet förefaller närmast oändlig. Det är definitivt ett ljus i samtidens mörker. Baksidan av myntet utgörs av låsningar och fixeringar av olika slag. Både hos individer och i samhället (i medierna exempelvis) är det lätt att hitta exempel på låsta tankemönster, koncept eller ”mentala kartor” som hindrar eller försvårar lärandet. 

Att lärande, anpassning och ”coping” är centrala processer för våra möjligheter att hänga med – att överleva, leva, blomstra - torde inte vara kontroversiellt. Lärande och anpassning är fenomen som i hög grad överlappar, vilket kanske inte är någon rolig tanke. Lärandet ser vi helst som en aktiv, viljestyrd process, medan anpassning mer utgör en reaktion på något som tvingas på oss. Men, realistiskt sett finns överlappningen där ändå. ”Coping”, slutligen, kan kanske ses som den konkreta lösningen på ett problem. Coping är det handlande i någon form som är mitt svar på en utmanande situation.  

De grundläggande coping-strategierna är objektivt sett bara tre: 

1)   förändra eller förinta det som utmanar dig

2)   fly från situationen

3)   lär dig tänka kring situationen på ett nytt sätt, så att den förlorar sin relevans

Vi ägnar oss allihop åt samtliga dessa tre strategier, även om de två sista kanske inte smickrar oss. Flyktstrategier är legio i vår tid, och vi har alla tillgång till ett mycket omfattande utbud av ”verktyg” på området. Fundera en stund på vad nätet erbjuder till exempel. Eller vad fysisk träning betyder för många människor i vår tid. Och, icke att förglömma, vi har ju alltid de mer konventionella drogerna att ta till. Observera att vi inte pratar om fysisk flykt - även om det också förekommer förstås - utan i första hand mental och känslomässig flykt. 

Men, låt stanna en stund vid det viljestyrda lärandet, och då i första hand hos individen. Hur går det till när jag lär mig något nytt? Hur vet jag vad det är jag behöver lära mig? Och, om jag inte kan möta utmaningen genom att lära mig hantera den, hur kan jag då anpassa mitt tänkande så att jag fungerar bättre? 

Det går att beskriva lärprocessen på en mängd olika sätt. Sekvensen medvetenhet – vilja – handling är ett sätt. Lärandet börjar i och med en medvetenhet om ett specifikt tillstånd. Detta följs av ett medvetet viljeinriktat beslut, som bygger på insikten att du äger utmaningen själv, och är den som kan göra något åt den. Besluten leder i sin tur till de aktiviteter som bygger kunskap och kompetens. Etc.  Den amerikanska coachen Jessica Hartung utgår från denna sekvens i sin bok The conscious professional (Treelight productions, 2019). 

Det är en rätt allmänt hållen bok om utveckling i jobbet, mycket av stoffet har vi mött förr. Men författaren gör några sympatiska understrykningar. En av dem gäller reflektion, vilket hon – och det är lätt att hålla med - pekar ut som en nyckel i alla lärprocesser. Självreflektion hjälper oss exempelvis att gå till botten med vår egen identitet, som kan behöva omprövas under en lärprocess. Ja, vår identitet står ofta i vägen för nödvändigt lärande: ”Jag har väl inga problem?”, ”Jag behöver väl ingen hjälp”, ”Allt är ju frid och fröjd i mitt liv”, ”Jag är väl en framgångsrik medarbetare?” Det är enkelt att inse att vår identitet fixerar oss vid vissa bestämda tanke- och handlingsmönster.

Hartung pläderar passionerat för reflektionen som ett nödvändigt inslag i lärprocessen: 

Reflection holds up a mirror and lets us see ourselves, who we really are, and what really matters to us. 

Det finns många namn för denna aktivitet, alltifrån Einsteins ”tankeexperiment” till Dalai Lamas ”analytisk meditation”. Hartung befordrar också användningen av en journal eller dagbok i någon form. Vi behöver få på pränt vad vi tänker och känner, så att vi kan återanvända stoffet och bygga ut tillräckligt långa tankekedjor. 

Skrivandet är också ett effektivt sätt att fästa tankar i minnet. Skrivandet leder till allt större klarhet och skärpa i våra tankeprocesser. Det kan knappast överskattas som grundmetod. Tre halvtimmespass av fördjupande reflektion per vecka, är Hartungs recept. Det är nödvändigt att schemalägga passen, annars blir de lätt bortprioriterade, menar hon. 

Hartungs bok innehåller en pedagogisk del med frågor till läsaren, för att hjälpa oss igång med reflektionen. Det är dock inte svårt att fabricera dylika frågor för egen användning. Undertecknad jobbar för närvarande med de här:

·      Hur ser balansen ut mellan vila/återhämtning och kreativ aktivitet?

·      Hur hanterar jag bättre de frustrationer som väcks hos mig, inte minst genom olika mediala flöden?

·      Hur anpassar jag mina grundtjänster bättre för att möta samhällsförändringarna?

Frågorna är allmänt hållna, men de vägleder tanken och kanaliserar känslor på ett välgörande sätt. Varsågod, jag bjuder på dem!

 

9 mars 2021

Corona-intermezzo 6

Förlåt men jag kan inte låta bli att reflektera ytterligare över pandemins utveckling. Känn för all del dina egna gränser, kära läsare. Hur mycket corona tål du idag? 

För egen del kan konstateras att det går upp och ner med tåligheten. Vissa perioder har krävt mediefasta, eller näst intill. Större delen av corona-perioden har inneburit hårda prioriteringar vad gäller mediekonsumtion. Irritabiliteten är hög, toleransen låg. Mycket förargar lätt. Måhända är jag inte ensam, åtminstone att döma av tjattret i asociala medier. 

Över huvud taget placerar sig coronan och dess hantering som en gigantisk mediediskurs, en till synes oändlig massmedial drapa. Man undrar lite vad journalister och proffstyckare gjorde innan pandemin. Vad fyllde man spalterna med pre-corona? Kanske lite mer seriöst kan man undra om den myckna rapporteringen är en del av problemet. Mycket talar för det. Tidigare pandemier som Asiaten och Hongkonginfluensan ägde rum långt före dagens informations- och mediesamhälle. Trots att dessa smittor drabbade i ungefär samma grad, togs det föga notis om dem i medierna. De framstår därför i människors minnen som ointressanta bagateller, eller nåt ditåt. 

Reaktionerna på rapporteringen följer gängse mönster. När det gäller människors rädslor och oro, så härrör den många gånger från sådant som behandlas i medierna. Exemplet brottslighet är talande. Människor är ofta rädda för att drabbas av brott trots att deras eget vardagsliv inte uppvisar några, eller åtminstone få, konkreta fall. Det vi läser om i tidningen, eller ser på TV-nyheterna, eller läser om på Internet, blir verkligare än det som vi erfar själva i praktisk bemärkelse. Medialisering är ordet för ett samhälle där människors tankar och känslor primärt formas av och genom medier. Det här är en gång för alla den situation vi lever med.  Vi kan gilla det eller förskräckas av det, men medierna formar idag den världsbild som i sin tur i hög grad formar våra liv. 

Bara utifrån blotta volymen av rapportering, är det inte konstigt att många människor betraktar coronan som det största och viktigaste som vi någonsin varit med om som samhälle betraktat. Så beskrivs det också av många ledare. Exempelvis har pandemin beskrivits så av den norska statsministern: den värsta katastrof som drabbat landet sen andra världskriget! Lite försynt vill jag då peka på att Norge 2020 inte hade någon överdödlighet alls, tvärtom en liten underdödlighet. Och så vill jag nämna Alexander Kielland, Breivik och Lofotsstormen 1849 - fast det var före andra världskriget. Bara helt försynt. 

Bland de bättre bidragen till diskursen hör Fredrik Charpentier Ljungqvists historiska utredning om 1900-talets pandemier. Coronan satt i historiskt sammanhang alltså. Den enkla statistiken över överdödligheten i Europas länder 2020, kastar om bilden av den svenska situationen. Det är inte så illa som de värsta corona-fantasterna gör gällande. Visserligen har övriga nordiska länder lägre dödlighet, liksom Tyskland, men i stort sett alla andra länder ligger högre. 

Sverige och Danmark brukar drabbas hårdare än Norge och Finland. Det är inte så svårt att räkna ut varför. Att Sverige drabbas hårdare än Danmark är inte eller så märkligt. Sverige har på många mer eller mindre roliga sätt, utvecklats längs andra linjer än våra nordiska grannar, inklusive Danmark. Det är en utveckling som pågått några decennier nu. Inte märkligt att den bekräftas i hårda data. Vi bör nog istället jämföra oss mer med länder som Belgien och Holland, vilket många har föreslagit. 

Några av oss är fortfarande glada för regeringens relativt mjuka linje, även om vissa delar av restriktionerna här är lika galna som dem ute i Europa och på många andra håll i världen. På det hela taget så tar man det lite försiktigt, på typiskt svenskt manér. Man talar vitt och brett om de stora stödfonderna, men är sen lite snål med att dela ut pengarna. I Danmark däremot går det hetare till, där anklagas regeringen för fascistoida tendenser av oppositionen, när den antyder att människor i invandrartäta Vollsmose (Odense) ska tvångstestas alternativt tvångsvaccineras. 

Fascistisk i sina metoder är ju knappast den svenska regeringen, även om man nu, i slutskedet av pandemin, till sist har skaffat sig legala verktyg att slå till hårt. Finns det en pandemilag så ska den väl användas, som någon högt uppsatt person kom på härom dan. Oavsett smittläge, verkade man underförstått mena. 

Ljungvist bidrar med mer historisk klokskap, en sällsynt vara i Sverige dessa dagar. Han pekar på att vi med tiden blivit allt mer sårbara och känsliga för pandemiers verkningar. Människor lever mycket längre, med alltfler tillkommande sjukdomar. Och våra allmänna förväntningar på att vården ska klara allt mer och att staten ska skydda oss, har vuxit dramatiskt. 

Kommer vaccinet att få krampen att släppa? Jag är inte helt säker. Många risker kommer ju att finnas kvar. Alla som inte vaccinerar sig, den asymptomatiska smittan, risken för nya farliga mutationer, och alla människor på andra sidan gränsen som vi inte har koll på! Här finns massor att fylla spalterna med och politiker att strida om. Vill man gå miste om en så enkel agenda som den om den farliga coronan? Låt oss vänta och se. 

29 jan. 2021

Auktoriteter och det auktoritära

Man säger ofta att vi i vårt samhälle har gjort oss av med alla typer av auktoriteter. Då menar vi i regel traditionella auktoriteter, som präster, lärare, statstjänare av alla slag och föräldrar. Den med konservativ läggning skakar bekymrat på huvudet när ämnet kommer upp, medan den med mer progressiv grundsyn tycker detta är något bra. 

En sorts auktoritet som vi inte gjort av med, utan som vi nästan börjat avguda i vår komplexa, postmoderna tidsepok, är den vetenskapligt skolade experten (scientism är väl ordet). I corona-tider är det förstås medicinska experter som får extra mycket uppmärksamhet. Vår auktoritetstro har just en tydlig dragning åt naturvetenskapligt skolade experter. Sådana med andra intressen – som humaniora och samhällsvetenskap – förstår vi är misstänkt präglade av ideologi och annat, icke-objektivt. 

Men se, pandemin har avslöjat den medicinska expertisens förmenta objektivitet. De är inte överens! De tycker olika, och ja – de tycker saker! Sånt bör ju knappast objektivt grundade experter ägna sig åt. Det kan ju vem som helst klara av. Med annat språkbruk, vissa experter är ”starkt riskaverta” medan andra är ganska ”svagt riskaverta”. Gänget i Folkhälsomyndighetens ledning verkar vara ganska svagt riskaverta, om undertecknad ska tycka till. Det har gjort ett stort gäng experter med andra preferenser heligt förbannade. 

Riskaversion är något som har stark koppling till vår personlighet, eller andra ideosynkratiska grunddrag. Riskaversion handlar om vad och hur mycket vi är villiga att ”betala” för att undvika en risk. Experterna lever med olika grader av riskaversion, precis som alla andra människor. När de väger riskundvikande mot kostnad, är de precis likadana som vi andra. De gör olika bedömningar! Skillnaderna ligger inte i att de utgår från olika empiri. 

Andreas Berghs artikel i DN den 3/1 2021 (Därför når vi aldrig enighet om pandemiåtgärderna) kastar ett välgörande ljus över frågan. Man kliar sig i huvudet vid läsningen av artikeln och undrar var alla journalister och opinionsbildare befinner sig. Saknar de fullständigt kunskap om dessa tämligen självklara ting?

När det gäller riskaversion som samhällsstrategi tar en annan initierad skribent upp det många gånger irrationella i våra bedömningar. Roland Paulsen tar i sin senaste bok (Tänk om – en studie i oro, Bonniers, (2020)) upp ett par tänkvärda exempel. När amerikanska myndigheter efter 11 september införde hårdare säkerhetsrutiner inom flyget, ledde det till en ökning av bilresandet. Efter tio år hade lika många människor (ca 2300) dött av enbart ökande bilolyckor, som antalet döda vid attacken. 

Paulsen är också en av flera som nämner pandemin 1956-58, den så kallade ”Asiaten”, som ett kontrasterande exempel på hur riskaversionen som samhällsfenomen, eller som kultur, har förändrats. Den då rasande pandemin är fullt jämförbar i sina effekter på människan, dödstalen var höga, också många unga dog. Men någon ”nedstängning” av samhället diskuterades aldrig. Sverige genomförde ett fotbolls-VM mitt under pandemin. Det som ställdes in skedde på grund av att människor var sjuka, inte som förebyggande åtgärd.

Ytterligare en stor skillnad mellan coronan och Asiaten rör det mediala utrymmet och agendan. Asiaten var ytterst sällan förstasidesnytt och gavs inte heller de spaltkilometer av utrymme i dåtidens medier som den nuvarande pandemin får. Denna skillnad har bland annat studerats i en genomgång av DNs rapportering (se ex Jonas Nordling – Dagens arena - Fredagsmys 20/3 2020).

Riskhantering som kulturellt uttryck alltså, inte som ett utflöde av rationella överväganden. Det är det slående resultatet av lite jämförande studier. Och ytterligare ett skäl att lyssna med viss kritisk distans när våra experter uttalar sig. 

Allmänt sett har pandemin dragit fram en betydande auktoritetstörst hos många av oss. Det driver i sin tur fram en hel del auktoritära drag hos våra ledande samhällsföreträdare. En utbredd tvärsäkerhet i olika frågor är ett tecken. Den fostrande tendensen hos vissa politiker är ytterligare exempel. Det är inte vackert något av det. 

Allra mest beklämmande är vår snabbhet att kompromissa bort många av våra grundläggande fri- och rättigheter. Det bådar inte gott för framtiden. Vilka rättigheter är vi nästa gång villiga att avstå, och till vilka människor, och med vilken agenda? Den italienska filosofen Giorgio Agamben har länge varnat för hur lätt makthavare med nödens rätt åsidosätter lagen. Varför ser vi inte ansvarstagande, etiskt medvetna politiker som försvarar, eller åtminstone förklarar, den svenska grundlag som inte erkänner något undantagstillstånd i fredstid? 

Några kan tycka att det är obehagligt att vi ”sitter fast i vår kultur”. Andra framhåller det helt avgörande i att vi orkar med att se det. Resonemanget ovan återställer också ett viktigt faktum: det är våra politiker som behöver fatta besluten och göra de svåra avvägningar som måste göras. Vad är vi villiga att offra för att slippa ytterligare spridning av viruset. Rimligen inte ”hur mycket som helst”, eller ”vad som helst”, vilket många – starkt riskaverta – pläderar för. Experterna kan bidra med vetenskapliga fakta, men bör inte tillåtas göra bedömningar i komplexa samhällsfrågor. Det är inte det som deras expertis gäller. 

Det kan vara ett tufft uppvaknande att se experten som en vanlig människa. Det gäller många av oss, som har lyssnat lite för mycket på deras synpunkter. Men det är ett nödvändigt uppvaknande. Auktoriteter kan vi behöva, men överdriven auktoritetstro behöver vi se upp med. 

11 jan. 2021

Om betydelsen av ensamhet

En människa mår inte bra av att vara ensam. Det har filosofer, läkare, psykologer och andra vetat länge. Samtidigt är ensamhet en förutsättning för att utveckla en självmedveten och därigenom ansvarstagande personlighet. Kontemplationens betydelse för mänsklig utveckling har således också stått stark som idé genom århundradena. Ensamhet är en nödvändig kvalitet för att utveckla mognad helt enkelt. 


Ämnet är gammalt och har flera gånger behandlats utförligt. Ett exempel på en systematisk och genomträngande analys är Zimmermans Über die Einsamkeit, ett verk i fyra volymer från 1785. Men Zimmerman verkade inte i ett tomrum, han byggde i sin tur på en tvåtusen år gammal tradition med rötter i biblisk och grekisk kultur. 

 

I våra dagar kan man närma sig ämnet exempelvis genom David Vincents A history of solitude (2020). Slutkapitlet hos Vincent behandlar vår tids digitala ensamhet, eller avskildhet är kanske lämpligare att skriva på svenska. Boken är full av övergripande likaväl som mer konkreta resonemang. Exempelvis för han fram den intressanta tanken om mobilens roll som sysselsättning för fingrarna, i en tid där rökningen nästan helt kommit ur bruk. Vincent bibehåller de riktigt långsiktiga perspektiven, vilket känns gott i vår tid. 

 

En annan författare som intresserar sig för ämnet, utifrån ett mer kortsiktigt perspektiv och med den digitala tekniken i fokus, är Sherry Turkle (som har behandlats tidigare – kolla här!) För Turkle är betydelsen av ensamhet solklar och hon bekymras över vad den digitala tekniken gör med oss. Hon slår fast ett fundamentalt faktum: att vi – många av oss – blandat ihop surfande på nätet med dagdrömmeri. Att det beteendet skulle ge upphov till samma utrymme för självreflektion. Det gör det inte. 


Hon inspireras av Henry David Thoreau, berömd författare till en klassiker inom temat tillbakadragen kontemplation - Skogsliv i Walden (1845). I hans stuga i skogen fanns tre stolar - "en för ensamhet, två för vänskap och tre för sällskap". I denna enkla bild betonar Thoreau förbindelsen mellan möjligheten till självreflektion, förmågan till empati och viljan att närma sig en annan människa - på riktigt. 

 

Den tekniska utvecklingen har de senaste decennierna effektivt eroderat människors vilja och förmåga att vara ensamma. Det har i många fall drivits så långt att många – inte minst ungdomar – lider av akut mobilberoende. Många andra beroenden, med koppling till tekniken, är också aktuella. Varje ledig stund, vare sig på trottoaren eller i postkön, ska fyllas med något stimulerande. Till och med umgänget med våra nära och kära låter vi störas eller förstöras, av de ständigt närvarande apparaterna med deras koppling till nätet. 

 

Följden blir brist på mognad och brister i empati och annan för relationskompetensen viktiga förmågor. Turkle har rett ut och analyserat detta i ett par böcker: Alone Together - Why we expect more from technology and less from each other, samt Tillbaka till samtalet: samtalets kraft i en digital tid (Daidalos, 2017)

 

Turkle definierar ensamhet (solitude) som ett tillstånd av medveten avskildhet där vi får en chans att komma till ro. Det är givetvis något annat än att vara ständigt uppkopplad, ständigt utsatt för nätets stimulantia, även om det sker i fysisk avskildhet. Nätet får oss inte att koncentrera oss på ”våra inre tankar och känslor”. Tvärtom, det splittrar oss och distanserar oss från dem.

 

Turkle tar upp den väl beforskade kopplingen mellan uttråkning och kreativitet. Många föräldrar kan vittna om detta. Ändå ser vi ofta hur föräldrar tar till medier och apparater för att passivisera sina barn och riskerar därmed att beröva dem på utforskningen av sin egen kreativitet. Jag vet, ordvalet provocerar, men beskriver ändå sanningsenligt vad det ofta handlar om. Vi som inte är småbarnsföräldrar idag ska akta oss för att moralisera, men vi kan väl stillsamt få undra om kunskaper om medieanvändningens verkningar finns där. 

 

MIT-forskaren Turkle är säker på sin sak, efter 15 år av studier av och undervisning om informationsteknikens yttringar och konsekvenser. Tekniken har en skadlig inverkan på vår personliga utveckling, och på våra relationer. Hon bortser naturligtvis inte från teknikens positiva verkningar. 


Vad är närhet utan personlig integritet, frågar sig Sherry Turkle oroat i Tillbaka till samtalet. Och fortsätter med den politiska kopplingen, tragiskt aktuell i våra dagar: vad är demokrati utan personlig integritet? Dåligt integrerade människor – en konsekvens av digitaliseringen i allmänhet och sociala medier i synnerhet. Tekniken berövar oss på nödvändig tid i ensamhet och stillhet.

 

Nätet skapar förutsättningar för avskildhet, något som helt normaliserats under loppet av några få år. Men det är inte ensamhet, i bemärkelsen utrymme att komma till ro med sig själv för att umgås med sitt inre. Istället krymper eller försvinner alltså den tid helt och hållet, då vi konfronterar oss själva som själsliga varelser. 

 

Har vi lärt oss att vara ensamma under pandemin? För några är det säkert så. Men för de flesta kan detta inte säkert avgöras. Att vara fysiskt ensam i dag, hemma eller på kontoret, innebär inte med automatik att vi faktiskt är ensamma med oss själva. Tvärtom är det sannolikt så att många tillbringar ännu mer tid on line, med en rad oönskade konsekvenser som följd. I den svenska ”associala” kulturen slår den moderna tekniken igenom med än större kraft, jämfört med kulturer där umgänge, samtal, disputation människor emellan har en mer central roll. 

 

Men det kritiska samtalet om dessa ting lyser med sin frånvaro hos oss, åtminstone i en bredare offentlighet. Vi famlar blint efter förklaringar av många samtidsfenomen, exempelvis vågen av psykisk ohälsa, när förklaringar, tolkningar, teorier och forskning flödar rikhaltigt i andra länder med andra traditioner.