27 nov. 2019

Det är inte lätt att vara människa

För en tid sen diskuterade jag kvalitetsutveckling med en grupp skolledare. Frågan kom upp, om kvalitetsarbetets inriktning på "ständiga förbättringar" var en stressfaktor. Att det kunde upplevas så låg i luften, även om sådant säkert är personligt och kontextberoende. Möjligen är de senaste årens aggressiva debatt om New Public management en rationaliserad stressreaktion.

Den är i så fall högst begriplig. Vi lever i en "gränslös utvecklingskultur", som håller på att ta musten ur oss. Vi sitter alla fast i den. Den rycker i oss på alla tänkbara och paradoxala sätt. I vår tid gäller det exempelvis att inte missa något, i alla fall inget väsentligt. På fredag är det "Black friday". Då ska vi shoppa. Samtidigt infaller en ny "Fridays for future". Då ska vi engagera oss för att stoppa den livsstilsdrivna klimatförstöringen.

Det är inte lätt att vara människa. Svend Brinkmans tredje bok i det som nu blivit en fin liten svit av böcker, tar sin utgångspunkt här. Hur ska man klara av att vara människa i vår del av världen, idag? Det är Brinkman som talar om "gränslös utvecklingskultur", och han gör det med klarhet, engagemang och goda insikter. Hans tre böcker ger oss förutom beredskap och mod att skärpa oss, en lång lista med uppslag för vidare läsning och studier.

Vi har ju uppmärksammat två av hans böcker redan:

Stå fast - om att bjuda motstånd mot tidens trender som kortfattat beskriver boken Stå fast - vägra vår tids utvecklingstvång. Boken blev till en hel coaching-agenda i min verksamhet, trots att ett av kapitlen har titeln Avskeda din coach. Jag fick vid mina sessioner med berörda chefer börja med att förklara att jag inte var någon vanlig coach. Tror det gick hem... Jag brukar, i Brinkmans efterföljd, förorda en tjock roman av Dostojevskij, hellre än ytterligare en hurtig ledarskapsbok (kapitel 6 - Läs en roman).

Vad är meningen? som behandlar Brinkmans andra bok, Ta ställning - för ett meningsfullt liv. Här föreslår författaren tio stycken "hållplatser" varifrån vi kan ta spjärn, eller stå fast, i den allmänna röran. Det är fenomen som förlåtelse, ansvar, sanning och värdighet med flera, som vi kan hålla fast vid för att få lite ordning och hyfs på våra liv.

I den tredje boken - Våga missa, från FOMO till JOMO - om begränsningens konst i en gränslös tid (Norstedts, 2018) - tar han steget till ett antal nödvändiga och goda livsstilsanpassningar. Vi har alla, påpekar han, en lång rad politiska, etiska, existentiella, psykologiska och estetiska skäl att begränsa oss, helt enkelt. Rubrikens förkortningar tar oss från "Fear of missing out" till "Joy of missing out".

Inledningskapitlet ger oss en snabb illustration av vad som avses, genom presentationen av en alldeles alldaglig reklamslogan: "Alla har rätt till ett häftigt kök". Ytterligare blixtbelysningar är författarens Amazon-sökning om "att få mer gjort". Tvåtusen boktitlar blev resultatet. Motsvarande sökning på Google ("do more") gav 13 000 träffar. För att fånga ett historiskt perspektiv på den förändring vi har bakom oss refererar han den lysande Zygmunt Bauman, som talar om "bankbokens samhälle" kontra "kreditkortets samhälle". Vi behöver egentligen inte så mycket mer för att förstå Brinkmans poäng.

Gör en dygd av nödvändigheten, pläderar han, lär dig att våga missa och gör måttfullhet och begränsning till skön konst. Det här var förvisso något som de gamla grekerna redan hade fattat, och som filosofer, teologer och konstnärer fortsatt förmedla genom seklerna.

Men vi, som lever dessa yttersta av dagar, har glömt all gammal visdom och måste börja om på nytt, med det som egentligen är gammal kunskap. Jag börjar gärna om tillsammans med Svend Brinkman.

15 nov. 2019

Arena för skolsamtal - om digital läsning

De senaste åren har svenskarnas läsning uppmärksammats allt oftare. Efter att ha varit ett av de mest tidningsläsande folken i Europa har nu väldigt mycket förändrats. Den läsande familjen har blivit den surfande familjen, för att använda en fras från tidigare debatt. Till detta bör kanske läggas att vi i hög grad blivit det lyssnande folket. Det är ett lyssnande som gärna sker i egen, privat bubbla, med lurar i och för öronen.

Huruvida svenska elevers försämrade skolresultat har en koppling till ändrade läsvanor, är väl fortfarande en sak som behöver beforskas. Att svenska barn och ungdomar radikalt har förändrat sina läsvanor är dock ett faktum. Digital läsning dominerar för väldigt många unga, och tar allt mer överhanden i skolan.

Torsdagskvällens omgång av Arena för skolsamtal inleddes av Eva Wennås Brante (Malmö universitet)  med resonemang och forskningsresultat kring just digital läsning. Flera av resultaten är viktiga och bör rimligen leda till kritiska reflektioner i alla utbildningsmiljöer. Några av dem var: 

- Att läsa på papper ger en djupare läsförståelse
- Att läsa digitalt (i typiska multimediala digitala miljöer) är en kognitivt mer ansträngande uppgift än traditionell läsning
- Det finns en tendens att överskatta sin läsförståelse vid digital läsning

Det efterföljande samtalet fokuserade bland annat på hur vi når en tillräcklig nyanserad förståelse för olika former av läsning. Att lyssna är nåt annat än att läsa, att läsa på skärm är inte samma sak hela tiden, vad förväntar vi oss egentligen att elevernas läsning ska ge - dvs varför läser vi, hur kan medvetenhet och kunskap om lässtrategier utvecklas ytterligare i skolmiljön?

Eva Wennås Brantes reflektioner handlade bland annat om att vi både behöver mer forskning och ett mer fokuserat samtal om olika lässtrategier. Vi vet för lite och vi pratar för lite.

Samtalet under kvällen var dock engagerat och energiskt – gruppen omfattade lärare, rektorer, utbildare, forskare, myndighetspersoner, förvaltningschefer  och förlagsfolk - en bra blandning. Tack till er som deltog!

Arena för skolsamtal kommer att återkomma till läsningens betydelse längre fram. Håll utkik! Skicka en intresseanmälan så håller vi dig informerad!



29 sep. 2019

Arena för skolsamtal - professionsutveckling

Återigen har skolintresserade människor i Malmö-Lund-regionen samlats under rubriken Arena för skolsamtal.  Denna gång träffades vi på Elite hotel Ideon i Lund, där vi samtidigt med pratandet intog mat och dryck i trivsam miljö.

Träffens tema var professionsutveckling och den som hjälpte oss med starten var Martin Persson, förvaltningschef i Lomma. Martin tecknade den bakgrund mot vilken han och hans förvaltning tagit nya tag om kompetensutveckling och fortbildning.

Till bakgrunden hör de senaste decenniernas problematiska situation. Stipulerade 104h fortbildning för lärare landar i realiteten i ca 3,6 dagar, ofta med fokus på generell verksamhetsutveckling, inte didaktik eller andra mer undervisningsnära teman. Traditionella former för kompetensutveckling i skolans värld har visat sig misslyckas i flertalet fall. Att gå på kurs, eller få en halv dags föreläsning i ett ämne, har helt enkelt ingen effekt.

Saken har blivit uppenbar med tiden, att om utveckling verkligen ska ske krävs lokalt utformade program med starka inslag av kollegialitet. Detta är nu ledstjärna för Lomma kommun på utbildningsområdet.

Tack Martin för en inspirerande inledning och tack ni som deltog i den påföljande dialogen.

Nästa möte i serien Arena för skolsamtal har temat digitalisering och går av stapeln den 7 oktober kl 17.00, på Malmö Börshus. Inledningstalare är denna gång Johan Hansson och Ann Oxenholt från Specialpedagogiska skolmyndigheten.

Arena för skolsamtal är ett initiativ som drivs av 

Lars Berglund och Lotta Kårlind

För anmälan maila lotta.karlind@skolista.se


2 sep. 2019

Vad är meningen?


Med livet alltså… Inget mindre än denna fråga tas upp till behandling i Svend Brinkmans bok Ta ställning för ett meningsfullt liv (Norstedts, 2017). Den danska titeln ger ytterligare information om författarens ärenden: Ståsteder. 10 gamle idéer till en ny verden.

Det här är uppföljaren till Brinkmans succéartade debut Stå fast – vägra vår tids utvecklingstvång. Den har vi behandlat tidigare på denna blogg – kolla här: Stå fast - om att bjuda motstånd mot tidens trender.

Enkelt uttryckt ägnade sig den danske psykologiprofessorn då åt att säga nej till några av vår samtids många dumheter. I denna uppföljare försöker han ta ansvar genom att berätta vad han säger ja till. En rimlig hållning kan man tycka, all heder åt den. I Stå fast kunde det handla om att säga nej till tvånget att ständigt tänka positivt. Ibland är saker och ting helt enkelt dåliga. Det kunde också handla om att ta avstånd från vår tids överdrivna känslokult. Sluta känna efter så mycket, uppmanar Brinkman. Tro inte att allt i livet kan präglas av passion, att jobbet alltid kan vara stimulerande och roligt. ”Intimitetens tyrrani” är en följd av detta känslopjåskande som ständigt pågår i offentligheten.

Ja, och nu då, vad vill denne dansk säga oss nu? Jo, i en tid då allting flyter (nästan) finns det trots allt en hel del som står fast, länge, och som håller att leva med, på och för. Han hämtar dessa sina ”ståndpunkter” eller ”utgångspunkter” som han kallar dem, från en rad klassiska källor: antikens stoiker, Aristoteles, Immanuel Kant, Søren Kierkegaard, Friedrich Nietzsche med flera. Men också från moderna tänkare som Robert Nozick, Jacques Derrida, K. E. Løgstrup och Iris Murdoch.

Det handlar om tio gamla idéer:
  •         Det goda
  •       Värdigheten
  •       Löftet
  •       Självet
  •       Sanningen
  •       Ansvaret
  •       Kärleken
  •       Förlåtelsen
  •      Friheten
  •      Döden
Som var och en kan se är det inte fråga om ”eviga värden” eller dylikt. Döden är, som författaren påpekar, inte något meningsfullt i sig, exempelvis. Men, det är rimligt och till och med välgörande att ha döden som en utgångspunkt för livet, en utgångspunkt som ramar in alla de andra.

Den insiktsfulla och viktiga grundpoängen i denna bok, är dess kritik av vår tids instrumentalisering. Allt fler ting och företeelser ses enbart i ljuset av sin nytta och ges därmed enbart instrumentellt värde. Det som då händer är att det som bör ha värde i sig, riskerar att relativiseras, ifrågasättas. Ett aktuellt exempel, som Brinkman berör, är det då och då förekommande påpekandet att om demokratin inte ”levererar”, exempelvis välstånd, så är den kanske inte så intressant att bevara. Grundtanken vi burit med oss länge nu, att demokratin har ett värde i sig, riskerar att gå förlorad.

Men exemplen på vår tids instrumentalisering och hotet från nihilismen är många, och Brinkman berör flera av dem. För den som är seriöst intresserad av människa och samhälle i vår tid och i vår del av världen, har Brinkman skrivit en intelligent, underhållande och medryckande bok, som sätter fingret på ännu fler galenskaper och farligheter än han gjorde i sin förra. Rekommenderas starkt!

7 juli 2019

Semesterreflektion

På radion härom dagen, eller var det möjligen i nån tidningsartikel, så handlade det om konsten att ”maxa sin semester”. Att ”maxa sin semester” - det är väl en praktfull självmotsägelse? Det gödslas med dylika formuleringar i våra medier dessa dagar, i takt med att semesterperioden sakta inställer sig. Det är en typ av paradoxala överdrifter som vi är ganska vana vid i vår tid. Är det för att vi svenskar egentligen är så ”lagom” som vi i allt högre grad eftersträvar det som är ”mest, bäst, störst, roligast”? Nu för tiden ska det mesta således ”maxas”, allt från effektiviteten på jobbet, heminredningen och fritidsaktiviteterna. Inget mindre än ”perfekt” accepteras. Usch, vad man kan bli trött på sånt. Detta hurtbulle-språk motverkar i själva verket ”maxandet” med stor effektivitet, för många av oss.

Det går visserligen att ha förståelse för den som tycker att det är svårt att ”göra rätt” inför, under och efter semestern. Det hör helt enkelt till våra vanligare i-landsproblem, väl känt för de flesta. Hur gör man inför semestern, för att undvika ett dramatiskt motivationsfall? Hur lär man sig koppla av när kroppen och psyket är inställt på höggradig produktion? Hur ger jag semesterdagarna en vettig struktur, så att jag inte tappar all form och hyfs? Exempelvis genom att hälla i mig alldeles för mycket alkohol? Hur hittar jag arbetslusten när jag väl kommer tillbaka? Och hur får jag ordning på min lilla hjärna, eftersom jag har fått så dåligt minne av att vila - när jag väl är tillbaka? Se där en nätt uppsättning utmaningar som alla i arbetsför ålder har att tackla. 

För oss som tenderar att nyttja arbetet som en drog, är sommarledighetens oceaner av tid en verklig utmaning. Några dagar går det att hålla sig sysselsatt med lite materialvård. Det finns i regel en bil som kan putsas upp, eller en trävägg att måla. Sen kan man ofta göra en del inköp, av mer eller mindre nödvändig karaktär…. Men sen börjar det krypa i kroppen. Ångesten kommer sakta smygande. Hur fyller jag min dag? Vad känns meningsfullt att göra nära alla måsten fallit bort? Det här blir snabbt existentiellt på riktigt, för några av oss. 

Att ”maxa sin semester” låter som en bra medicin. Vad som helst för att skingra känslan av tomhet! Vi kan konstatera att man lär sig med åren. Litegrann i alla fall… En del av utmaningarna är nog kroniska - är det en tröst? Det är således tur, eller välplanerat, att ha tre starka kamrater med under ledighetens första dagar. De är oerhört inspirerande alla tre, fast på lite olika sätt. 

Det är Matthew Walker som skriver om Sömngåtan. Walkers omfattande redogörelser för de senaste decenniernas sömnforskning är fruktansvärt intressanta och han skriver så fruktansvärt bra. Inte konstigt att SvD gjorde hans bok till förra årets sommarläsning. Nu klämmer vi snabbt hela boken. Det är Maya Jasanoffs och en ny och hyllad biografi över Joseph Conrad - Gryningsvakten. Denne Conrad, det har många redan insett, har mycket att lära oss som lever sent på jorden. Han blomstrade i och med globaliseringens första genombrott, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Hans erfarenheter av rotlöshet, förändring och perspektivbyten, gav honom en blick på livet och världen som talar direkt till oss idag. Och, sist men inte minst, det är den geniale surgubben Ulf Lundell som i Vardagar (första delen, den andra spar vi till sensommaren) bjuder in oss till dystra reflektioner över mänsklighetens och civilisationens förfall, men samtidigt lyckas trösta oss på det mest häpnadsväckande sätt. Det är stor litteratur, utan tvekan.

Umgänget med dessa tre, blir vårt sätt att maxa semestern. Ett stabilt och hållbart sätt, får vi hoppas. 





5 apr. 2019

Arena för skolsamtal - om läromedel

Häromdagen sammanstrålade ett femtontal engagerade skolmänniskor på restaurang Lokal 17, inne på Studio i Malmö, för att prata om skolans läromedel. Bland deltagarna fanns förlagsfolk, skolledare, förvaltningschefer, skolutvecklare både innanför och utanför kommungränsen. Med flera.   

Inledningen hölls av Gleerups utbildnings VD Åsa Steholt Vernersson. Åsa underströk betydelsen för förlagen att ha flitiga kontakter med skolans fotfolk, framför allt lärare. Men också eleverna får nu vara med och lämna feedback på förlagets produkter, en konsekvens av digitaliseringens möjligheter.

Efter inledningen utbröt parallella samtal runt borden. Perspektiven och ingångarna var många. En tråd behandlade naturligtvis digitaliseringen. Ökar denna genomgripande förändring betydelsen av läromedlen, var en fråga som diskuterades. 

Varför är staten så passiv när det gäller skolans läromedel, var en annan. Vi var många i sällskapet som ställde oss frågande inför detta och andra märkliga ageranden från statens sida. Varför gör inte svenska skolmyndigheter som de danska, frågade någon. När läroplaner och kursplaner förändras där, bjuds läromedelsproducenterna in för att det i god tid ska kunna utvecklas adekvata läromedel. Den tanken tycks inte ha nått Sverige. 

Ytterligare perspektiv i samtalen rörde det ringa bidraget till läromedel i skolbudgetarna, samt etiska aspekter i samband med förväntningar om allt enklare texter i läroböckerna.

Det var tredje gången som samtalsserien Arena för skolsamtal genomfördes.Tack alla ni som deltog! Vi ses snart igen i nästa samtal om samhällets viktigaste institution – skolan.


22 feb. 2019

Ledarskap i vår tid – ett Studiosamtal med Lars Arkander

En vårvarm förmiddag i februari hade jag nöjet att sammanträda med Lars Arkander, ledarutvecklare med en gedigen erfarenhet av vår tids organisationer. 
     Intervjun som ägde rum på Studio meeting point i Malmö, kom att handla om vår tids ledarskap och om kampen mot ytligheten.

 Här återges första delen av intervjun. Håll utkik efter fortsättningen. Är du intresserad av Lars bok, kan du ta dig vidare till hans hemsida här: arkander.se


Lars, du har nyligen publicerat en bok – Det gränslösa uppdraget – Om ledarskap, ledarutveckling och det inre landskapet – som vi ska ta som utgångspunkt för denna intervju. Vad är egentligen det viktigaste budskapet du vill förmedla i boken?

Boken har ju ett flertal budskap, men det viktigaste är nog min vilja att diskutera konsultrollen. Konsulten behöver förankra en förståelse av att ledarskap är något som växer inifrån, inte genom tillförande av ”verktyg” och annat stoff utifrån. Det är det jag beskriver som det psykologiska kontra det pedagogiska perspektivet. Jag vill helt enkelt uppmuntra till ett samtal konsulter emellan om vilket ansvar vi har här.

Jag vill bredda och fördjupa diskussionen om konsultrollen som  många gånger är alltför snäv och traditionell. Bort från ”jag är en bättre chef än du och nu ska jag lära dig ett och annat”. Den inställningen är konsultcentrerad och inte klientcentrerad. Ledarskapet är istället djupt personligt och det krävs förståelse för hur komplexa dagens organisationer faktiskt är. Mycket av det ledarskap vi ser idag matchar inte behoven. Det finns en möjlighet för konsulten att stödja detta synsätt. Men det sker i alltför liten utsträckning idag.

Du är ganska kritisk…?

Ja, jag är kritisk, men jag har också ett förslag på lösning, som jag försöker beskriva i boken. Men den lösning jag förespråkar är ju inte enda möjligheten. En annan lösning är ett annorlunda internt samtal ledarutvecklare emellan. Vilket ansvar har vi som konsulter? På vilket sätt är vi närvarande i organisationerna?

Vart tar ledarskapet vägen i dagens värld? Går det din väg, så att säga, mot en fördjupad förståelse för komplexitet, eller hur ser det ut?

I viss mån finns en sådan förståelse. Men det pågår också en traditionell legitimering av ledarskapet, ofta rätt krampaktigt och desperat. Man tror att kunskap och kompetens räcker. Men det gör det inte. Kompetens är en handelsvara idag. All kompetens kan köpas. Det finns knappt någon unik kunskap. Överlägsen kunskap ger alltså ingen legitimitet för chefsrollen.

Men det finns alltså också ett fungerande ledarskap som får sin legitimitet genom förståelse av de processer som pågår på ett djupare plan. Att förstå den komplexa organisationen som vi har idag – det ger legitimitet. Att förstå det som sker under ytan.

Men jag har verkligen förvånats över hur ofta jag mött chefer som inte är tillfreds med sin roll och legitimitet. På olika sätt försöker man kompensera. Illusionen att vara "duktig" är rätt viktig för många.

Vad händer med den chef som klänger sig fast vid en traditionellt legitimering?

För ”den traditionella chefen” blir upptäckten av ”det komplexa” inte produktiv. Man ser sina brister men saknar förmåga eller verktyg att komma till rätta med dem. Det blir snarare så att man överdriver en ytlig legitimering av sin position istället. Det är rätt vanligt att man ”gömmer sig bakom skrivbordet”, gömmer sig bakom ”ledningen”, motiverar inte beslut etc. Det är sånt som en modern ledare med en fördjupad förståelse  inte gör. Man kan också krampaktigt och till varje pris försöka ”göra nytta”, vilket ofta inte är så nyttigt.

Hur klarar sig verksamheterna med den typen av ledare, som alltså är ganska vanliga?

Det tröga i verksamheternas infrastrukturer gör att dåligt ledarskap går att dölja, helt enkelt. De flesta organisationer fungerar ju åtminstone hjälpligt, bara på rutin så att säga. Det är omöjligt eller svårt att ”backlogga”, det vill säga i efterhand se orsakerna till olika typer av negativa resultat. Vilka beslut eller icke-beslut ledde till detta? Det dåliga ledarskapet skrivs inte fram i analyserna, syns helt enkelt inte.

Antyder du därmed att ledarskapet inte är så viktigt?

Nej, det menar jag inte. Vi kan inte rycka på axlarna åt detta, utan måste istället finna sätt att säkra ett gott ledarskap och en tydlig riktning i verksamheten. Vi behöver chefer som kan ta tillvara de kunskapsresurser som finns i ett företag och som förstår sin egen roll. Det ligger i den vändning inåt, som jag skriver om i boken.

Att tala om och eftersträva fördjupning, i vår tid som i hög grad präglas av ytlighet, är inte det en smula utopiskt?

Jo, så kan det naturligtvis ses. Men innebär det att man ska ge avkall på sina ambitioner? Att man ska acceptera en lägre nivå? Det är knappast en konstruktiv strategi - att resignera. Men visst, det är högt ställda ideal. Och ytlighet är en mäktig trend. Det finns dock en mottrend. Jag tycker åtminstone vi ser ansatser till det.

Jag vill inte ge upp. Verkligheten och framtiden får avgöra vilka koncept och förhållningssätt som segrar.

 Det är höga ambitioner, både beträffande chefer och konsulter…?

Ja, det är det, kanske lite för höga. Men ska man ge upp? Jag tycker inte det. Det svåra är paketeringen, hur ska vi få chefer att köpa detta budskap.

Du skriver att chefer många gånger är mindre motiverade till utveckling, än de terapipatienter som du jobbat med? Hur kommer det sig?

Vi sitter fast i en framgångsmyt, tror jag. Att som i terapin öppna upp sina inre rum är uttryck för att det är nåt fel på mig. Med den inställningen är det svårt att nå djupare i de personliga skikten.

I företagsvärlden är det inte som i kulturvärlden, där terapin är väletablerad. Där går många i terapi för att bli mer kreativa, helt enkelt. Men terapeutiska förhållningssätt borde ha en plats i företagsvärlden, vare sig vi tänker oss psykologer eller kvalificerade coacher på plats i organisationerna – eller nåt annat. Det klimatet vill jag skapa i företagsvärlden. Det behöver finnas en kultur där självrannsakan och en problematisering av rollen inte är ett tecken på tillkortakommanden. Men oförmågan i företagskulturen att visa sig svag, den är problematisk.

Det här vetter mot en allmän tendens i vår tid som handlar om rädslan för tillvarons mörka sidor. Det finns ingen människa som inte också bär på negativa drag i personligheten. Det finns ingen framsida som inte har en baksida. Att acceptera och jobba med detta tror jag är det som skapar en sammanhållen person, välintegrerad person.

Ledarutvecklingens mål är att skapa förståelse för hur jag hänger samman som människa. Hur hänger exempelvis min aggressivitet ihop med min godhet? Min arbetsmodell är att lyfta det omedvetna till en medveten nivå. Innan det har skett kommer det omedvetna att spela oss spratt.

Ett annat hinder i sammanhanget är kopplingen mellan idrottssvärlden och företagsvärlden och den framgångsmyt som odlas här. De mentala coacher som arbetar inom idrotten jobbar med två promille av de mest lyckade idrottarna. Och så tror man att erfarenheter härifrån kan överföras till företagsvärlden! Det är märkligt…

Säg mer om det här med personlighetens integration, som är så viktigt för ledaren…

Jo, ett samtal som på djupet utforskar människan leder till att det skapas en inre struktur i dig. Det är oerhört viktigt i ledarrollen att kunna skilja på ditt jag och mitt jag, eller på olika delar i ditt inre. Vad som är din offentliga persona och vad som är din privata och så vidare. Dessa gränser är många chefer osäkra på. De kanske lägger misslyckanden utanför sig själva, och framgångar omotiverat hos sig själva. Detta kräver en rätt sofistikerad analys, som dagens ledarutveckling många gånger inte når eller ens eftersträvar.

Det här förhållningssättet bygger inte på att jag som konsult har en bättre förståelse för vad ledarskap är. Konsulten bygger sin position på en form av icke-kunskap. Jag vet inget om dig och din värld och vad som gäller där, men jag är beredd att utforska detta tillsammans med dig - dina möjligheter, tillgångar, tillkortakommanden, drivkrafter – problematisera dig och din roll helt enkelt.

Då måste jag förstås veta hur jag kan skapa en sådan situation. Detta är möjligen en form av kunskap – men jag vet inget om hur du blir en bättre ledare. Du som ledare måste vara beredd att gå in på detta – på gott o ont. Det kan vara en smärtsam väg att gå.

Som sagt, de äldre modellerna för ledarutveckling är ganska enkla. Kvantifiering är väldigt vanligt – det här vill jag göra mer av, det här vill jag göra mindre av. Men ledarskap utvecklas inte på det sättet.
Det här är inte lätt. Och jag vet inte om jag har svaren. Men jag tror det finns en ansats i alla fall till förståelse av ledarskapets komplexitet idag.

 Tack så mycket Lars Arkander för ett intressant samtal! 

Vill du veta mer om Lars och hans bok? Gå till hans hemsida här: arkander.se

5 feb. 2019

Grupputveckling - vägen till effektivitet och god hälsa

- Varför tror många chefer att en arbetsgrupp ska kunna prestera på topp från början?

- Varför pratas det så mycket om teambuilding, medan ingenting eller ganska lite görs för att förverkliga den?

- Hur kommer det sig att kunskapen om gruppdynamikens grundfakta är så dålig i många organisationer?

Vi kan ha olika uppfattningar om ovanstående, och våra verkligheter skiljer sig sannolikt åt. Men, vi tre konsulter som är engagerade i människors och organisationers utveckling, ställer oss ofta dessa frågor.

Lars, Helene, Anders


Alla som arbetar med eller i grupper, eller kanske har till uppgift att leda en grupp, måste hantera gruppdynamiska fenomen. Gruppdynamik är helt enkelt det system av relationer som finns mellan medlemmarna i en grupp och som ibland verkar så att gruppen blir mer produktiv och ibland så att den blir mindre produktiv. Gruppmedlemmarna påverkar varandra, på gott och ont. Gruppen kanaliserar sin energi mer eller mindre i hårt arbete, mer eller mindre i interna uppgörelser, förhandlingar och diverse flyktbeteenden.

Det finns många goda skäl att investera tid och energi i att utveckla organisationens arbetsgrupper. Det primära skälet är förstås effektivitet: välfungerande grupper är helt enkelt mer produktiva. Men ett annat argument blir allt intressantare i takt med arbetslivets ökande krav: välfungerande grupper med ett öppet och konstruktivt samtalsklimat gör människor glada och friska. Hälsoargumentet är ofta förbisett, och av allt större betydelse.

Vår tids chefer behöver ha en klar bild av medarbetarnas hälsa, motivation och känsla av mening. Men av ännu större betydelse är sannolikt medarbetarnas kunskap om gruppdynamik.

Vi har funnit att GDQ (Group development questionnaire) är en utmärkt metod för att komma igång med gruppens utveckling. Analysinstrumentet bygger på Susan Wheelans välkända forskning, och är snabbt och enkelt att ta i bruk. Grupper som vill utvecklas får genom denna självvärderingsmetod snabbt ett bra underlag för att gå vidare. Wheelans modell är enkel och jordnära och alla i gruppen kan bidra, utan stora ansträngningar eller udda teambuilding-aktiviteter av olika slag.

God grupputveckling kommer av tydliga ramar och en tydlig målbild, konstruktiva samtal om arbetsmetoder och beslutsfattande. Att förstå detta samt att grupputveckling sällan är konfliktfri, hör till den grundläggande kunskapen om gruppdynamik, en kunskap som alla grupper har glädje och nytta av.

Vi som skriver detta planerar för närvarande ett dialogseminarium i ämnet någonstans i Malmö. Är du intresserad att få information om denna träff noterar vi dig gärna! Vi går igenom grunderna i verktyget och teorin, samt reflekterar tillsammans om grupputvecklingens hinder och möjligheter. Hör av dig till…


Lars Berglund          Helené Weise-Palmlund          Anders Henriksson    

lars.berglund@me.com           helene.weise-palmlund@iturnab.se              svenandershenriksson@gmail.com