Om svenskt kommunikationsklimat

Under en längre tid nu har det svenska debattklimatet recenserats och analyserats. Det har hetat att ”åsiktskorridoren” i svensk politisk debatt är för trång m m. Frågan har funnits länge på agendan, men nyligen hanteras den med större energi och med fler bekymmersamt veckade pannor inblandade. En katalyserande händelse var DNs publicering av en annons om en bok med invandringskritisk statistik. Vissa skulle säga att annonsen var ”rasistisk”. De stämplade DNs publiceringsbeslut som djupt omoraliskt, och den stackars chefredaktören Wolodarski fick löpa gatlopp en tid.

Härom veckan fick vi en parallell i Svenska dagbladets beslut att publicera en artikel av Politikens litteraturredaktör Jes Stein Pedersen, om poeten Yahya Hassan och invandringsdebatten i Danmark. Vissa skribenter blev mäkta irriterade över publiceringsbeslutet och Sandström fick rycka ut till försvar – för publiceringsbeslutet. Det var återigen alltså inte sakinnehållet som väckte upprördhet (jo, lite förstås) men i hög grad kom det att handla om beslutet från tunga medier att släppa fram röster som ”stör”.

Jag har länge arbetat med ”kommunikationsklimatet” på svenska arbetsplatser. Ofta möter jag en önskan att kunna kommunicera rakare, öppnare. Något håller emot, rädslan för konflikter ibland, oro inför att såra någon andra gånger. Representanter för kontinentala mentaliteter på svenska arbetsplatser kan bli förvirrade och osäkra i det ”mumlandets kultur” som råder.  Eller så finner de att deras normala samtalston tas för verbala angrepp.

Många historiker och etnologer har beskrivit dessa svenska mönster. Etnologiprofessorn Åke Daun tillskriver svenskarna bland annat följande drag, exempelvis i  boken En stuga på sjätte våningen – svensk mentalitet i en mångkulturell värld (Symposion 2005):

- Svensken undviker potentiellt känsliga ämnen för att inte situationen ska bli obehaglig.

- Svensken räds konflikter och vill helst att vi ska uppleva gemenskap och samhörighet.

- Svensken är inte road av konstfullt och nöjsamt disputerande på samma sätt som i vissa kontinentala kulturkretsar.

- Svensken är en konkret och praktiskt lagd själ och intresserar sig oftast inte för det alltför djuplodande – här stannar vi oftast vid semesterplaner och renoveringsprojekt.

Källorna till Dauns och andra forskares analyser är ofta invandrade, eller tillfälliga besökare som uttalat sig. Ett känt exempel är Susan Sontag som i slutet av 1960-talet retade sig på svenskarnas aggressionshämning.

Owe Wikström beskriver i boken Det bländande mörkret (Libris 1994) den svenska samtalskulturen på följande sätt:

Man påstår att det som gör den svenska samtalskonsten så underlägsen den europeiska är att svenskar aldrig talar essayistiskt, dvs på prov. Här talas i sak, inte i princip. Vi berättar om vår resa till Korfu, men inte om resandet, vi antyder att Perssons skall få barn, men talar sällan om kärleken, vi nämner att gamle Lundström samlats till sina fäder, men vi talar ogärna om döden.

Känns det bekant? Mina sociala sammankomster utmärktes i alla fall länge av en betydande saklighet. Ett tag var det stört omöjligt att slippa berätta om vilka renoveringsbehov som sommarstugan ägde, och hur dessa skulle hanteras. Det har blivit bättre får jag säga. Kanske är det fortfarande inte så populärt att öppna med döden, kärleken och konsten att resa, inte alltför bryskt i alla fall. Men om man tar det lite försiktigt…

Måhända finns det ett samband mellan grundläggande samtalskonventioner och debattklimatet i ett samhälle? Vi har svaga och outvecklade traditioner och attityder till det livfulla disputerandet. Det där vi bibehåller ett mått av respekt och ett hyggligt lyssnande, också när vi tycker och tänker helt olika. Att stå ut med olikhet är ingen stark svensk gren. Värderingar och ideologier har också svårt att göra sig gällande i svensk debatt. Det är sakliga, rationella argument som gäller. Jag kan tycka att det blir en smula livlöst…

Man kan hävda att politisk debatt bygger på att vi tycker, tänker och värderar olika. Det är inte meningen att vi ska bli överens. Det är inte heller så att det finns ”ett som är rätt”. I all ödmjukhet önskar jag mig tydliga politiker och opinionsbildare – som är olika – för att jag själv ska få hjälp att finna min egen position. Så att jag vet hur jag ska rösta, till exempel.  Jag tycker också att allvarliga ideologiska debatter borde kunna föras med hyfs och åtminstone ett uns av lyssnande, så att replikerna hakar i varandra och inte hela tiden blir till minimonologer.

Alltså, gärna debatter som förs utan att man hemfaller åt respektlösa brännmärkningar av allehanda slag. Det går att ha en tuff debatt utan sådant. Begåvningen är kanske lite svag på den här punkten i vissa miljöer, men på sistone tycker jag mig ana en förändring. Man får hoppas och tro.