8 okt. 2020

Hur kommer pandemin att påverka vårt sätt att arbeta?

Det är frågan som alla sysselsätter sig med sedan några månader tillbaka, var och en utifrån sitt eget perspektiv. Vi vet förstås inte, men vi ägnar oss alla åt mer eller mindre kvalificerade gissningslekar. Och nu när det mer akuta skedet tycks vara över (kanske) kan mer tid ägnas rannsakan och analys. 

Coronan har gett digitaliseringen en kraftfull skjuts framåt, det är de flesta svenskar överens om. En redan stark trend förstärks därmed ytterligare. Förekomsten av olika former av distansarbete ökar också väsentligt. Vi arbetar hemifrån eller vi samlas i lokala ”kluster” utanför den ordinarie arbetsplatsen. Så tror många att det kommer att bli. 

Egentligen är det lite av ett mysterium att ”hemarbete” och andra former av distansarbete inte har varit mer förekommande de gångna åren. Är det helt enkelt vanans makt som har avgjort? De tekniska förutsättningarna har ju funnits länge. De djupare anledningarna kanske handlar om tillit och kontroll. Med pandemin har arbetsgivare och chefer tvingats lita på sina medarbetare i takt med att de gett upp traditionella former av kontroll. Det är också en av de redan problematiserade punkterna i denna nya tid: hur ska jag hitta former för att följa upp mina medarbetares arbete när jag inte har dem intill mig? Hur ska jag motivera dem? Och hur ska jag upprätthålla disciplinen i min verksamhet när tidstjuvarna finns tätt inpå?

Behovet av ett annorlunda fungerande ledarskap ökar alltså. Behovet av självledarskap likaså, och här närmar vi oss – tror jag – en pudelns kärna. Att sitta ensam hemma med arbetet kräver disciplin och hög motivation. Det är kanske därför många av oss hellre tar oss till arbetsplatsen än stannar hemma. I min ensamhet är jag utelämnad åt mig själv, mina egna drivkrafter och min högst personliga självdisciplin. På kontoret har jag människor runt omkring mig som hjälper mig att hålla ordning på mig själv, inklusive en chef med makt över löneutveckling och andra viktiga ting. 

Social skam är ett skarpt instrument när det gäller att upprätthålla energinivån. Hur framträder jag inför andra? Disciplinerad eller slapp? Fokuserad eller splittrad i min uppmärksamhet? Snabb eller långsam? Om ingen annan ser vad jag gör, vad händer då med allt detta, med min impulskontroll? Kanske tar jag en sovmorgon, kanske förlänger jag fika-rasten en smula, kanske passar jag på att slänga på en tvätt eller gå ut och göra några ärenden. 

Att vistas på en arbetsplats med arbetskamrater runt omkring är i själva verket ett effektivt sätt att intala sig själv ”att jo, nu jobbar jag”. Med effektiviteten är det kanske sisådär. Men jag vistas ju på jobbet, alltså jobbar jag. Men i hemmiljön förändras denna föreställning. Jag är bara ”på jobbet” om jag faktiskt får nåt gjort. Så fort jag riktar blicken åt annat håll kan inte föreställningen om att ”jag jobbar” upprätthållas. Alla klarar inte dessa skärpta krav, så att säga, vilket ett växande antal vittnesmål handlar om, även om fakta döljs bakom mer harmlösa formuleringar. 

I utbildningssammanhang har detta varit känt länge. Distansutbildning inom svensk vuxenutbildning har exempelvis aldrig varit någon större succé, trots att goda tekniska förutsättningar varit för handen. Än svårare är det för unga människor, vilket en mängd berättelser från vårens gymnasieexperiment vittnar om. 

Vi börjar förstå mer av det här nu. Graden av självmedvetenhet ökar. Vi får också en alltmer nyanserad uppfattning om det fysiska mötets funktion och möjligheter. När måste vi mötas IRL och när kan vi ses via nätet? Svaren blir snabbt alltmer initierade. 

Affärsresandet kommer att gå ner liksom förekomsten av stora event och konferenser. Är det en rimlig gissning? Ja, åtminstone det förstnämnda. Om förekomsten av konferenser och dylika möten kommer att minska är mer öppet. Det mänskliga behovet av fysisk kontakt, av samtal ansikte mot ansikte försvinner inte. Kanske ökar istället behoven av högkvalitativa möten, i takt med att vardagen alltmer präglas av fysisk isolering. Fokuserade fysiska möten och betydelsen av att ha människor omkring mig som en allmän förstärkning av den motivation och de strukturer jag är beroende av för att få jobbet gjort, se där ett par storheter som vi bör fortsätta att ha ögonen på.

En tydlig erfarenhet från våren var ett hastigt uppflammande behov av att komma ut och träffa folk. Walk and talks av olika slag lanserades och hjälpte många hålla humöret uppe. Undertecknad var själv både deltagare och arrangör vid dylika evenemang. 

Att fysisk isolering gör något med oss, saker som inte alltid är bra helt enkelt, är ju inte någon ny kunskap. Men kanske måste vi nu konfrontera fenomenen mer på allvar, i takt med att ensamarbetet breder ut sig. Digitaliseringen, den som nu får alltmer fart, är den underliggande drivkraften. Vi vet redan mycket om teknikens effekter, utöver att den kanske gör våra arbetsliv och privatliv mer effektiva och stimulerande. Vi träffas fysiskt mer sällan, vi pratar i telefon allt mindre (även om coronan innebar en viss renässans för forna tiders telefonerande), vi avskärmar oss gärna från omgivningen genom våra öronpluggar som vi kopplar till skärmarna och nätet. Det gäller i alla miljöer, ute som inne, på arbetet och på fritiden. 

Det finns studier som visar att vår empatiska förmåga påverkas negativt av vårt allt mer begränsade fysiska umgänge. Finns det anledning att fundera över en allmänt förhöjd konfliktnivå i de västerländska samhällena i det här sammanhanget? Finns det en tendens till råare och brutalare interaktioner människor emellan, på nätet och utanför? Varför tycks många i sociala medier njuta av att vara arga och ösa galla över allt och alla, i stort sett vad det än rör sig om. Hur ska vi förstå detta?

Digitaliseringen är allmänt sett en rationaliserande trend. Vi kan plocka ut ett växande överskott i form av mer pengar eller mer fritid. Vilket kommer vi att göra? Jag har min gissning klar… men håller på den ett slag och ber att få återkomma. 

 

17 aug. 2020

Ta hjälp i jobbstarten av antikens filosofer!

Är semestern slut nu? Tillhör du den betydande skara människor som har svårt med övergången från vila till aktivitet? Vad tar du till? Har nu några metoder att tillgå?

Den som desperat letar efter hjälp kan förslagsvis vända sig till antikens gamla visdomslärare. Jag vet, det är inte hippt. Det är mycket poppigare att söka efter andlig och kroppslig vägledning som har rötter i Asien. Särskilt buddhism anses av olika rutiga och randiga skäl passa oss bra. 

Jag hävdar bestämt att äkta buddhism inte passar särskilt många människor alls på våra breddgrader. Vår vurm för all asiatisk visdom kommer av att den under ett antal  decennier filtrerats effektivt av diverse amerikaner, varifrån vi importerat den (ok, lite förenklat). Den amerikanska versionen av asiatisk visdom faller många på läppen, liksom det mesta annat i amerikansk populärkultur. Fråga mig inte varför, detta hör lite till vår tids stora mysterier. 

Men vi luras därigenom lite på vår egen visdomstradition, som alltså grundlades under antiken och som förmedlades vidare främst i och genom kyrkan. 

Så, låt oss vända oss en kort stund till några av de gamle:

Det finns människor som inte lever sitt liv i nuet: det är som om de ägnade all sin möda åt att förbereda sig för att leva något annat liv, man vet inte vilket, men i alla fall inte detta, och medan de gör detta flyr tiden sin kos och går förlorad. Man kan inte spela om sitt liv på nytt, som en tärning man kastar på nytt. 

Dessa rader av den grekiske filosofen Antifon förmedlar ingenting mindre än den antika filosofins version av mindfulness. En gång till, med andra ord, denna gång av romaren Horatius:

Gläds åt det som är, bry dig inte om vad övrigt vara må… Vad som är för handen må ordnas lugnt och tåligt. Det övriga, låt det som floden flyta…

Alltså, lev i nuet, koncentrera dig fullständigt på det som är. Var vaksam på alla former av yttre och inre ”störningar” som drar dig bort från dig själv, din uppgift och ditt nu. Framför allt gäller det oro för framtiden, i alla dess skepnader. Också sorgen över det förgångna, som vi inte kan göra något åt, är en meningslös och farlig distraktion. 

Vår kropp är särskilt jobbig vilken vårt jag bör vara extra vaksam på. Det gör ont här och det drar och spritter där. Antikens vise föreskriver olika former av askes som en grundläggande övning. Att meditera över sina egna känsloströmmar och sin egen kropps olika yttringar är ett viktigt fokus. Meditiation och kontemplation således. Kanske under en promenad?

Ge dig ut och gå i ensamhet, samtala med dig själv.

Detta råd av Epiktetos, angående ”walking mindfulness” är inte unikt. Många filosofer, inte minst stoiker återkommer till den välgörande promenaden. Var över huvud taget medveten om dig själv ständigt. Eftersträva den stabila lyckan, den som växer ur vardagens enkla tillfredsställelser. 

Ett viktigt moment är medvetenheten om döden, som här hos Seneca:

Man föds bara en gång, två gånger är inte tillåtet. Ofrånkomligen kommer vi alltså inte längre att existera, i all evighet; men du, som inte är herre över morgondagen, skjuter ändå upp glädjen till i morgon. Men i dessa dröjsmål förgår livet förgäves och var och en av oss dör utan att någonsin ha fått uppleva sinnesfriden.

Är det intressant? Blev du inspirerad? Läs mer i boken av Pierre Hadot - Vad är antikens filosofi? (Daidalos 2015). Med Hadots ord beskrivs sammanfattningsvis vad antikens vise ville åstadkomma: 

Kroppsliga och själsliga övningar samverkar alltså för att skapa den sanna människan: fri, stark och oberoende. 


 

2 juni 2020

Corona-intermezzo 4

Intermezzo är ett vackert italienskt ord. Det känns gott att tänka på Italien dessa dagar och skönt att konstatera att de nu är de ute ur den värsta krisen - så vitt man kan bedöma. Nu kan hjulen så småningom börja rulla igen, och ordningen återställas. EU-fonderna kommer att hjälpa Italien igång igen, något de behöver. Det är sorgligt att notera den svenska regeringens motstånd mot detta. Jo, jag vet, regeringen framhärdar i att försöka formulera någon sorts princip, men det tar inte bort det faktum att den svenska hållningen blir allt mer marginaliserad. Och svenska journalister ställer få skarpa följdfrågor inför regeringens kompakta "njet".

Det var säkert fler än undertecknad som noterade att Sverige nästan var det enda land i Europa som inte sträckte ut en hjälpande hand till italienarna, när det var som värst. Det kom en officiell förfrågan om hjälp från Italien, men Sverige sa nej. Många andra länder hjälpte till. Frankrike skickade munskydd, Norge skickade sjuksköterskor. Sverige skickade ingenting. Lisa Irenius på Svenska Dagbladet skrev om saken 2 maj (Pinsamt att Sverige inte vill hjälpa andra). Det svenska pratet om solidaritet avslöjas som tom retorik. Sorgligt... Låt oss hoppas att vi inte behöver be Italien om hjälp med  brandbekämpningen i sommar.

Jo, det verkar som om svenska myndigheter - inte minst regeringen - för närvarande ägnar sig åt effektiv förstöring av "Sverige-bilden" både på längden och tvären. En stark impuls infinner sig att springa ner till stranden och ropa ut över sundet: "Jag är inte svensk, jag bor i Malmö!" Men det skulle knappast beveka Mette Fredriksens hårda hjärta. För henne verkar Sverige-bilden vara ordentligt solkad sen länge.

Intermezzo betecknar ju också - som en uppmärksam läsare säkert redan tänkt - ett mellanspel, något som bryter den normala handlingen och etablerar en paus, med möjlighet till eftertanke, reflektion... Så upplever nog många corona-perioden, särskilt de som inte arbetar lika mycket som normalt. Andra (vård, skola, omsorg exempelvis) jobbar ju snarast mer än normalt, så det är inte alla förunnat att kunna tänka och känna efter.

Är det nya värderingar på framväxt i samhället? Ska jag omvärdera mitt eget liv och mina verksamheter? Det är angelägna frågor. Hur förändras arbetslivet? En stark misstanke är att corona-perioden katalyserar en rad redan tydliga trender: utslagning av branscher och människor, ökad rationalisering genom digitalisering, och kanske i förlängningen som en följd av färre resor och färre fysiska möten, ökade krav på ledarskapet, inte minst självledarskapet.

Vad händer med oss som människor? Man kan dra sig till minnes några rader av den amerikanska samhällskritikern Rebecca Solnit, apropå teknikens allt större inflytande över oss. Citatet återfinns i hennes fantastiska bok om vandring - Wanderlust - att gå till fots:

Teknikens frammarsch i effektiviteten namn håller i själva verket på att utplåna fritiden genom att göra det möjligt att maximera tiden och utrymmet för produktion och minimera den ostrukturerade restiden däremellan. Nya tidsbesparande tekniker gör det flesta arbetande människor mer produktiva, men inte friare, i en värld som verkar snurra allt snabbar omkring dem. Den retorik om effektivitet som omger denna teknik låter dessutom påskina att det som inte går att räkna inte har något värde - att det enorma utbud av glädjeämnen som ingår i kategorin att inte göra något särskilt, till exempel att dagdrömma, titta på moln, ströva omkring, titta i skyltfönster, att allt detta bara är tomrum som bör fyllas med något som är mer väl avgränsat, mer produktivt eller går snabbare. 

Mer dagdrömmande, mer titta på molnen, mindre knarka nyheter samt annan mer eller mindre meningslös corona-info - detta får bli dagens recept i sjuka tider.