Detta är några av frågorna som behandlas i Thomas Sewerins nya bok, vars utgångspunkt är ledarskapsindustrins framväxt i Sverige. Det är ytterst spännande läsning, åtminstone för dem av oss som jobbat i den eller på någon sätt berörts av den. Och det har ju i stort sett alla som gått någon form av ledarskapskurs de senaste decennierna.
Ovanstående rubrik är inte en avspegling av bokens innehåll, men man kan ändå få intrycket vid läsningen att något är passé. Det blir till en tankeställare för en person (undertecknad!) som jobbat med fenomenen åren efter "det begav sig". Mer om detta längre fram.
Sewerin besitter allså ett unikt perspektiv, liksom omfattande erfarenheter av ämnet och dessutom imponerande teoretiska kunskaper. Hans professionella gärning sträcker sig från tidigt 70-tal med arbete för PA-rådet, och fram till idag då han fortfarande är aktiv som konsult främst inom akademin. Boken är både en saklig genomgång av en epok och en personlig berättelse om en livsgärning. Här ges mängder av ögonblicksbilder och nedslag som är både roliga och intressanta att ta del av. Många gånger slås man av hur tiderna förändrats. Det gäller metoder, men kanske framför allt omfattningen av ledarskapsprogrammen vid den tiden. Då fanns tid, resurser och förmodar man ett lite djupare intresse än vad som kan uppbådas i vår egen hektiska tid.
Boken har fått den besynnerliga och lekfulla titeln Försynen tappade en vante, med den lite klarare undertiteln om ledarskapsindustrins framväxt och vardag. Huvudtiteln anspelar på sagan om en tappad vante i skogen, som blir samlingsplatsen för allehanda djur, små och stora. Det är varmt, hemtrevligt och mysigt därinne, men till slut blir trängseln för stor och vanten spricker. Om metaforen är fullt adekvat för ledarindustrins utveckling är en öppen fråga.
Kapitlen är grovt sett kronologiskt ordnade, med en viktig start i Kalifornien och alla dess alternativa rörelser och tänkesätt på 1960- och 1970-talen. Kursgårdarnas och personalchefernas roll behandlas, liksom fallet MiL (Management i Lund) där författaren hade en ledande roll under många år. Ett kapitel rubriceras Kritik mot ledarskapsvurmen – människoförbättrarbranschen skärskådas. Här lägger Sewerin fram sin kritik mot en industri som överbetonar individens roll, på bekostnad av systemiska och relationella perspektiv.
Även om undertecknad mycket uppskattar denna bok behövs några kritiska anmärkningar. Materialet bygger mycket på intervjuer som författaren gjort bland vänner och bekanta som delar många av hans erfarenheter. Dessa intervjuer ger i vissa fall inte jättemycket, åtminstone i den aktuella framställningsformen. Det hade förmodligen varit bättre om Sewerin själv hade omstöpt materialet han samlat in utan att återge intervjuerna så explicit som nu är fallet.
En annan aspekt är i och för sig ett uttryck för undertecknads personliga intressen: hur ska man se på ledarskapsindustrins framväxt i ett lite större västerländskt perspektiv? Är detta ett utflöde av ”amerikansk kultur” som så många andra fenomen som präglat Sverige de senaste decennierna? Hur ser utvecklingen av denna industri ut i Europas stora kulturländer – Tyskland, Frankrike, Italien? Det är rimligt att anta att det har sett annorlunda ut här. Det är förstås att begära mycket, men det vore väldigt intressant att få dessa frågor belysta.
En sista anmärkning är möjligen att trådarna fram till vår egen tid kunde dragits med lite större utförlighet. Men, möjligen blir det en bok till, låt oss hoppas det!
Bokens sista kapitel behandlar nutiden och vad som egentligen hänt med dessa organisationslivets eviga frågor. Är frågorna om ledarskap och organisationernas mänskliga utmaningar lösta? Nej, så enkelt är det förstås inte. I bokens sista intervju pratar Sewerin med en nu aktiv konsult – Jonas Mosskind på MiL. Internvjun inleds med den lite tillspetsade frågan ”kan man bedriva ledarskapsutveckling i dessa dagar?” Svaret kan kortfattas återges som ”jo det går, men intresset är inte så stort längre…”. Lite nedslående förstås, för vissa i alla fall, men svarets motivering förklarar situationen i dessa yttersta dagar: många svar har levererats genom åren, och insikten om det undflyende i organisationslivets frågeställningar har litegrann tröttat ut oss. Till det kommer en allt mer komplex tillvaro med många andra konfliktlinjer och utmanande frågeställningar, om exempelvis jämställdhet, hållbarhet med mera. Och, kanske viktigast, vi har ju aldrig tid med något svårt nuförtiden.
Den kanske viktigaste insikten som boken förmedlar är att vi betraktar en historisk epok, när vi pratar om ledarskapsindustrin och alla dess stora och små frågor. Det fanns ett före och det finns ett efter. Nu lever vi i detta ”efter” och världen är återigen ny.
Thomas Sewerins bok rekommenderas varmt för alla med minsta intresse för frågorna om ledarskap och organisationslivets utmaningar och mysterier!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar