24 nov. 2020

Corona-intermezzo 5

Det känns omöjligt att inte kommentera den fortsatta dramatiken, trots att det säkerligen inte är hälsosamt. Den som är trött på ämnet läser sannolikt inte längre än hit. Stoppa här, om du känner dig överlastad av corona-prat. 

Tegnell, Löfvén och de andra på taburetterna struntar vi i. Annat känns mer angeläget att fundera över. En av de mer tragiska konsekvenserna av pandemin är effekten som förhållningsreglerna har bland vänner och familj. Vi reagerar olika, tänker olika, har olika uppfattningar om hur vi ska kämpa oss igenom den här fasen. 

Det leder till konflikter, där den ene beskylls för att vara oansvarig (tänk inte bara på dig själv!) och illojal (du måste ta ditt samhällsansvar!), och den andre beskylls för att vara rädd och neurotisk (låt inte rädslan styra dig!) eller ett offer för missriktat grupptryck (befria dig för guds skull från flocken!). Åter andra beskylls rentav för att vara konstiga (så där resonerar ingen annan jag känner!).

Jag stöter på fenomenet i min närhet och i anekdotisk form bland bekanta och arbetskamrater. Det är verkligen trist. Det går också att märka en känsla av besvikelse hos många. Vänner tystnar, hör inte av sig. Vi har ju för länge sen slutat telefonera, och många har gett upp om de sociala medierna. Många är redan trötta på Zoom (etc) och vägrar sätta sig framför datorn med vinglaset på fredagkvällen för att ”umgås” med vännerna. 

Följden blir att det tystnar. Det blir stilla. Det kan förvisso vara skönt, men jag tror personligen inte det är riktigt bra. På ett personligt plan vet jag det – det asociala draget blir allt starkare. Kulturellt är det lika skrämmande – majoritetssvensken var redan innan pandemin tillräckligt tillbakadragen för att det ska vara potentiellt ohälsosamt för samhället. 

En del fastnar ändå framför skärmarna och kastar sig ut i de sociala mediernas flöden. Det är inte mänsklig närhet man söker, det är strid och kamp. Vi vet ju hur det slutar, eller hur? Med demokratins fall? Med våld? Tja, kanske inte här hos oss, så fridsamma som vi är. Men på annan ort är det tydligt. Från USA förmedlades under sommarens kravaller och bråk tolkningen att det var brist på sysselsättning, allmän oro för framtiden och alltför mycket tid on line, som var förutsättningarna för våldsutbrotten. 

En besvikelse över att allt ställs in är kanske inte så farligt när man beaktar de som förlorat jobb och inkomst – och kanske sin identitet. Tidningen fylls av berättelser: en härom dagen om kulturjournalisten som nu sökt in på sjuksköterskeutbildningen. Tom och förvirrad inombords och med bankkontot tömt på pengar. Bilder förmedlas från en gata i Liege, där en ung kvinnlig frisör tagit livet av sig efter att ha gjort konkurs. 

Den svenska fogligheten under restriktionerna är häpnadsväckande. Vissa skulle kalla det disciplin och uthållighet förstås, vilket inte tycks hjälpa, om man ser till statistiken. Inte ens ovan nämnda kulturfolk – som sitter på betydande kommunikativa resurser och ett rejält kulturellt kapital – tar sig ton på allvar. 

I de länder där man förväntar sig det ser man människor som vågar protestera. I Danmark demonstrerade minkfarmarna häromdagen, mot den danska regeringens brott mot grundlagen. Den danska statsministern skyller ifrån sig och offrar sin minister. 

Den svenska grundlagen och dess paragrafer om rörelsefrihet och församlingsfrihet lever farligt. I nästa års förslag till ny pandemilag offras sannolikt dessa friheter, vilket skulle ge den svenska regeringen samma verktyg som många andra länders regeringar. Jag välkomnar det inte, men måste förstås böja mig för majoriteter och demokratiska processer. Det blir intressant att se om någon vågar skynda till den svenska grundlagens försvar. Den är ju uppenbart rätt unik. 

Och nu ställs hoppet till vaccinet. Forskarna pyser av stolthet, pengarna rullar, och politikerna verkar mycket nöjda. Jag tror på ljusningen när jag ser den. Så, slut på dagens klagovisa.