7 dec. 2022

Om kunskapens frigörande kraft

Det är sällsynt med utbildningsideologiska skrifter som skänker verklig inspiration, som väcker livsandarna till liv och återskapar en tro och övertygelse som med åren bleknat en smula hos en luttrad ”skolfux”.


Den som lyckas med detta mindre stordåd hos undertecknad är rektorn vid Handelshögskolan i Stockholm: Lars Strannegård. I den fantastiska boken Kunskap som känns - en lovsång till att lära sig något nytt (Mondial, 2021), serveras vi en bred utbildningspolitisk palett som både kan läsas som en kritik av rådande strukturer och värderingar och tas som utgångspunkt för ett omfattande reformprogram - för den som besitter makt och resurser på utbildningsområdet.

Strannegårds primära utgångspunkt är förstås högskola och universitet, men han för många resonemang kring svensk grund- och gymnasieskola och det är inget som hindrar den kreativa läsaren att göra sina egna översättningar och tolkningar i god hermeneutisk anda. Strannegård pläderar för principer som i någon mån är applicerbara överallt.


Boktiteln anspelar på en huvudpoäng i boken. Kunskap och inlärning har en känslomässig och estetisk sida, som utgör en väsentlig del i en helhetssyn på lärande och utveckling. En annan huvudpoäng är synen på kunskap som en för individen frigörande kraft, ja rentav som en ”lyckostrategi” för att knyta an till trendig terminologi. Bildade människor, som genom utbildning och personlig förkovran förstår tillvarons komplexa sammanhang, lever helt enkelt bättre liv. Detta kan mätas på många olika sätt. 


Av ovanstående förstår vi genast vartåt Strannegård riktar sin huvudsakliga kritik. Nämligen mot ett utbildningssystem som förlorat mycket av sin magi, sinnlighet och estetik och vars enda legitimerande argument är den rationella nyttan. Ett system där ytliga kvalitetsindikatorer tillåts styra och där bildning och djupare mänsklig utveckling har städats undan eller glömts bort så som varande ålderstigna pinsamheter. 


Ett citat från bokens förord fångar andemeningen:


I ett land som Sverige är en alltför instrumentell utbildningssyn direkt skadlig, både för demokratin och för själva fundamentet i den ekonomiska utvecklingen. Dagens välutvecklade ekonomier drivs framåt av ett vetenskapligt förhållningssätt: fakta och analys, men också av reflektion, empati och kreativitet. I en sådan värld är den klassiska bildningstanken inte något utanverk för koketterier och festtal. Istället blir den själva motorn för fortlevnad, framsteg och hållbar utveckling. 


För författaren blev kontrasten mellan den svenska utbildningsmiljön och ”alternativen” uppenbar under hans period som forskare vid Stanford. Där spelade själva campus-miljön med sin grönska och sin fint anpassade arkitektur en avgörande roll. Det var där som han för första gången kom att tänka på sambanden mellan kunskapsinhämtning, fysisk aktivitet och sinnlighet. Som jämförelse funderar författaren på den andefattiga utformningen av Frescati i Stockholm. Positiva utbildningsmiljöer saknas förvisso inte i Sverige. Strannegård nämner exempelvis (till stor glädje för undertecknad) St Petri skola och Latinskolan - båda i Malmö - som positiva exempel på en sinnlig och mänsklig arkitektur som skänker rätt form av inramning till den utbildning som äger rum där. 


Bland de intressantaste kapitlen i boken hör dem som beskriver Handelshögskolans samarbete med konstinstitutioner som Magasin 3 i Stockholm. Projektet har inneburit att en rad samtida konstverk ställts ut i högskolans publika miljöer, där studenter och personal kunnat ta del av dem. Det har gett upphov till både starka reaktioner och till nyanserade debatter. Strannegård är säker på sin sak gällande behovet av att exponera studenterna för det ”klipulver” som mycket samtida konst kan vara. Efter en incident då en student drog ut sladden för ett videokonstverk (Sigalit Landau - Standing on a watermelon in the Dead sea) med argumentet att videon var pornografisk tänkte Strannegård så här:


Jag ägnade mycket tid åt frågan eftersom jag kände att detta var viktigt på riktigt. Händelsen gjorde mig starkt övertygad om att Handelshögskolan absolut inte kan examinera studenter som tycker att de kan ta sig rätten at ta bort något som inte behagar dem. Det är vårt ansvar att göra studenternas världsbild vidare, deras insikter djupare och deras respekt för andra synsätt större. Det är viktig att ha i åtanke att de om tjugo år med stor sannolikhet sitter på höga beslutsfattande positioner i samhället, med makt att dra ur sladden till större sociala maskiner. 


Utgångspunkten för många av bokens resonemang är pandemin och dess katalyserande funktion. Perioden med corona-restriktioner fick helt enkelt Strannegård och hans medarbetare att grundligt tänka och prata igenom vad en god universitets- och högskolemiljö innebär:


Det liminala tillstånd som pandemin skapade möjliggjorde för många att reflektera över vad som bör karakterisera ett riktigt bra lärosäte. Mitt svar är att en välfungerande utbildningsinstitution måste utgå från att vår själ rör sig mellan både förnuft och känsla, det vetenskapligt akademiska och det estetiska och känslomässiga. 


Alltså, inget ont som inte för något gott med sig. Författarens samlade reflektioner om en utbildningsinstitutions djupare mening och syfte blir genom denna bok till ett kraftfullt och allvarsamt budskap till hela utbildnings-Sverige: tänk om och tänk rätt och utforma en utbildningsmiljö som berör hela människan. Bygg en organisationskultur som värderar bredare och djupare beträffande kunskap och kompetens och ta oss bort från dagens snäva nyttoperspektiv (läs ”anställdbarhet” och ”mänskliga produktionsresurser”) som präglar stora delar av vårt utbildningssystem idag. 


19 sep. 2022

Alla behöver en strategi

Alla behöver en strategi. Detta är ett citat, i själva verket de allra först orden, i Lawrence Freedmans episka verk Strategy - a history (Oxford university press, 2013). Med de orden börjar en resa som behöver 700 sidor för att nå sitt mål. Och varför inte, det är knappast något litet ämne, dessutom är det gammalt och oändligt komplext. 

Han fortsätter:

Leaders of armies, major corporations, and political parties have long been expected to have strategies, but now no serious organization could imagine being without one. Despite the problems of finding ways through the uncertainty and confusion of human affairs, a strategic approach is still considered to be preferable to one that is merely tactical, let alone random. 

Det är svårt att argumentera emot ett sådant resonemang. Ingen seriös aktör kommer undan nödvändigheten att agera målmedvetet och metodiskt trots en förvirrande och prövande tillvaro. Alla och envar utmanas till att försöka ta ställning till mål, handlingsalternativ, metoder - i ljuset av tillgängliga resurser. 

Varför är det svårt? Boxaren Mike Tyson får ge ett svar hos Freedman, vilket fångar en väsentlig aspekt:

Everyone has a plan - ´til they get punched in the mouth.

En väl utformad strategi måste ha beredskap för det oväntade, för konflikter, till och med för det våldsamma och brutala. Att aktuella svenska politiska strategier inte riktigt svarar upp mot detta, avslöjas av de många förekomsterna av formuleringen: "det såg vi inte komma". Strategier handlar ju precis om detta: att se att "det" kan komma.

Underbetyg för politiken alltså på en rad områden, där kortsiktighet och ytlighet tycks råda. Kanske är företag och offentliga organisationer mer strategiska i vår tid?

En viktig poäng hos Freedman är att strategi är att utveckla makt, att skaffa sig fördelar som inte är givna från början. Strategin för den som redan är mäktig och stark, bör inte var särskilt komplicerad, påpekar han. En förnuftig applicering av överlägsna resurser räcker långt. Det är svårare, och också mer beundrat, att börja på minus så att säga. En variant på detta är när listen segrar över den råa styrkan. Som David mot Goliat, i en biblisk, mytologiserad illustration av fenomenet. 

Strategi är ett grekiskt ord som har koppling till militärt ledarskap. Det användes av de gamla grekerna på ett för oss begripligt sätt redan för 2500 år sedan. Men ordets moderna användning finner vi först i det avslutande 1700-talet, när upplysningen gett människor i framför allt Tyskland, Frankrike och England övertygelsen om att en korrekt användning av förnuftet alltid bör leda till framgång. Samhällets och de mänskliga företagens komplexitet hade vid denna tid nu nått en nivå som krävde en tydlig rollfördelning. Allt det som antikens och medeltidens krigarkungar hade gjort själva, måste nu delas upp på flera: regeringen anger målen, generalerna ansvar för att dessa nås, staberna beräknar tids- och resursåtgång. Och så vidare.

Affärsstrategier var sällsynta före 1960. Efter millenieskiftet är de mer förekommande än de militära varianterna. Efter 1960 började det dyka upp "personliga strategier", uppmuntrade av en mer individualistisk och självmedveten människosyn. 

Ovanstående är en kort och rapsodisk sammanfattning av förordet till Strategy - a history. Jag hoppas kunna återge fler nedslag i denna lockande bok vad det lider. 




23 juni 2022

Glad midsommar och trevlig semester!

Så står vi ännu en gång inför en grön och vacker sommar! Jag vill önska alla kunder, klienter, kontakter och vänner en avkopplande och välförtjänt semester! 

Själv är jag nu av-, ner, bortkopplad (nåja, nästan) i tre veckor för att sedan arbeta från och till i juli och augusti. Jag går dock att nå via mail hela sommaren. 

Våren har bjudit på många intressanta och stimulerande uppdrag. Tack alla som visat mig förtroende - ingen nämnd ingen glömd!

Allt gott

Lars


29 mars 2022

Tilliten och kulturen

Sedan Tillitsdelegationen lämnade sin slutrapport i juni 2020 har diskussioner och samtal om den offentliga sektorns styrning fortsatt på många håll. Bland andra har Louise Bringselius – delegationens forskningsledare – fortsatt publicera artiklar och böcker i ämnet i en strid ström. 

En annan namnkunnig debattör i sammanhanget är filosofen Jonna Bornemark. Hon har med sina två böcker Det omätbaras renässans och Horisonten finns alltid kvar (Volante, 2018 resp 2020) väckt stor uppmärksamhet och beröm för uppfriskande perspektiv och välformulerad kritik. Det är en truism att konstatera att svensk offentlig sektor har problem. Vad dessa består av, hur de ska definieras och – ännu svårare – hur de ska behandlas är sannolikt verkliga ödesfrågor. Problemen yttrar sig på många sätt.


Många, tunga, professioner som utgör fundamenten i offentlig sektor, har idag stora rekryteringsproblem. Det är brist på lärare, på poliser och på sjuksköterskor. Vidare används inte läkare effektivt och socionomer ifrågasätts systematiskt i sin professionella utövning. Utvecklingen har inneburit en brist på tillit till de bärande professionerna, vilket har ersatts med kontroll, granskning, konkurrensutsättning och manualisering. Begreppet ”förpappring” (mycket välfunnen språklig konstruktion!) tog sig in på den svenska nyordslistan i samband med Bornemarks första bok, och beskriver en utveckling som ingen vettig människa rimligen ställer sig bakom. 


New Public Management skrivs ofta fram som det stora främmande monstret som utifrån någon form av egen inneboende makt, har satt sina klor i svensk offentlig sektor och förorsakat många av problemen. Men, och det är viktigt, det är långt mer än en styrmodell som ligger bakom problembilden. I själva verket är ju inte Bornemark - exempelvis - inte generell motståndare till kvalitetsarbete. Skilj på granskning och kvalitetsarbete, är hennes enkla formel. 


Nej, Bornemark ägnar sig med kreativitet och stor kraft åt att analysera stora delar av vårt samhälle och för närvarade gällande värderingar. Hennes ärende är alltså mycket djupare och bredare än att exempelvis skjuta in sig på målformuleringskaoset i de kommunala hierarkierna (även om hon är kritisk också till det). Hon samlar sig istället till en kultur- och samhällskritik som egentligen gäller var och en av oss som lever i Sverige dessa dagar. Det handlar om ett reduktionistiskt, perverterat kunskapsbegrepp, om en ovilja och oförmåga att leva med ambivalens, om en allmänt spridd instrumentalisering och förlusten av viktiga värden. Med mera. Det är ett samhälle som befinner sig i en djup värdekris hon beskriver. 


Den bärande föreställningen i samtiden är att det mesta går att kontrollera om bara metoderna är de rätta. Några av nyckelorden för denna ideologi - den förtjänar att benämnas så - formulerar Bornemark i inledningen till Det omätbaras renässans. Orden antyder något om bredden och djupet av den ideologi som råder:


Mätbarhet, uppspaltning, kvantifiering, beräkning, effektivitet, kvalitetssäkring, evidensbasering, rankinglistor, betyg, kvalitetsindex, pulsmätare, stegräknare. 


Sett i ljuset av ovanstående är det inte alls förvånande att hennes böcker väckt uppmärksamhet. Snarast är det förvånande att de inte väckt ännu mer debatt. På samhällsnivå gestaltas krisen på en rad olika sätt: den låga statusen för samhällsvetenskaplig och humanistisk bildning och forskning, avogheten gentemot religion och tendensen att reducera konst till antingen underhållning eller medborgarfostran. Det är sannerligen inget vackert eller trevligt Sverige som hon skriver fram.


Någon kanske studsar inför delar av ovanstående lista. Evidensbasering, exempelvis, är ett modeord som Bornemark reser ett varnande finger inför. Man skulle kunna påstå att ytterst lite av det som sker i offentlig sektor över huvud taget är åtkomligt för en blick som har formats i ett snävt fält av naturvetenskaplig forskningsmetodik. Vurmen för evidensbaseringen är en återvändsgränd och ett tecken på den tendens till scientism som är ytterligare en aspekt på samtidsideologin. 


Mycket förtjänstfullt beskriver Bornemark hur vi med tiden har kommit att tappa bort en stor del av en bredare och mer nyanserad syn på kunskap och förnuft. Att vi har hamnat här är helt enkelt mycket sorgligt. 


Hennes metoder har fått välförtjänt beröm. Hon plockar fram – ur gömmor som trots allt finns kvar – en rad viktiga filosofer ur den europeiska kulturhistorien, och sätter deras analys och begreppsapparat i spel. Det handlar om ”gammalt mög” som Aristoteles, Cusanus och Descartes. Med flera. Vi behöver mer Fronesis (Aristoteles) och Intellectus (Cusanus), mindre Episteme (Aristoteles) och Ratio (Cusanus) pläderar Bornemark. 


Bornemarks båda böcker är lysande och utgör åtminstone ett litet fladdrande hopp i samtiden. Det återstår att se om ansvariga politiker och andra ledare mäktar med att göra något åt saken eller om de och vi alla andra, sitter fast i samtidskulturens grepp. Fint var förstås att Bornemark fick tala vid riksdagens högtidliga öppnande hösten 2019. 


Men, det behövs ju lite mer. 

5 jan. 2022

Det vanliga lidandet – om svenska förväntningar och deras konsekvenser

Christian Rücks bok från härom året – Olyckliga i paradiset (Natur och Kultur, 2020) - behandlar en vid det här laget bekant paradox. Varför mår vi dåligt när vi har det så bra? Frågan är flitigt diskuterad sen många år tillbaka, både i Sverige och internationellt, så varför en bok till, kan man undra? Jo, men Rücks strama stil och hans gedigna förankring inom svensk psykiatri gör den läsvärd. Rück är professor och psykiatriker knuten till Karolinska institutet i Stockholm, och gör en ”svensk” sammanfattning av situationen. Det vill säga, han behandlar svenska fenomen, men tar också upp den internationella forskningen på området på ett välgörande sätt. Han skriver kort och koncist. Han är också rak och modig i sina kritiska perspektiv. Alltihop trevligt, och ytterligare argument för att läsa hans bok. 

Undertecknad är – som trogna läsare vet – sen länge intresserad av Rücks frågeställningar: varför är många olyckliga och frustrerade när de objektivt sett inte ”borde” vara det? Varför svämmar diagnoser som Utmattningssyndrom eller ADHD över alla bräddar? Vilka kulturella komponenter kan vi se när det gäller diagnostik och användningen av andra etiketter? Ämnet har behandlats tidigare i denna blogg, främst här Kultursjukdomar - en aktuell kontrovers. Vi ska inte ta om resonemangen därifrån, utan mest slå fast några viktiga poänger hos Rück.

Det intressantaste och kanske viktigaste som Rück tar upp i sin bok handlar om bilden av stress i dagens Sverige. Stress anges ju ofta som skälet till ett nedsatt eller direkt dåligt välmående, av många i vårt land. Rück och ett flertal experter på området är kritiska till den rådande situationen. Att det svenska arbetslivet till exempel, skulle vara särskilt stressigt motsägs av flera indikatorer. Vi arbetar idag faktiskt lite mindre än vi gjorde för 20 år sedan. Att sedan reklamdrivna och förvridna livsstilsideal gör att många människor anser sig ha ont om tid, är en annan sak. 

Forskarna som Rück refererar menar att talet om ett stressigt samhälle kan fungera som självuppfyllande profetia. De poängterar också den positiva stressens betydelse. Ett normalt liv innehåller stress, helt enkelt. Vi kan inte vara utan den.  Den negativa bilden av stress i Sverige den senaste decennierna är felaktig, och i sig problematisk.

Den svenska epidemin av ”utmattningssyndrom” kröner så att säga, den svenska ”stressdiskursen”. Rück påminner välgörande om att denna diagnos enbart finns i Sverige, och att de i vanliga fall stränga kriterier för införandet av nya diagnoser i ICD (International classification of diseases - världshälsoorganisationens diagnossystem) åsidosattes av Socialstyrelsen när diagnosen infördes i Sverige 2005. Rück har uppenbarligen varit i dialog med Socialstyrelsen i frågan, men begripliga svar lyser med sin frånvaro. Vad var det som hände? Hur ska detta förstås? Rück anger ett par olika perspektiv. För det första är diagnosen utmattningssyndrom ”fritagen” från andra diagnosers stränga krav i samband med sjukskrivning. Det är relativt lätt att bli sjukskriven för detta tillstånd, till skillnad från många andra. Skillnaden i sjukskrivningsråd gentemot exempelvis diagnosen depression, saknar enligt Rück stöd i forskningen. 

Ett annat viktigt tema i boken är vår tids överdiagnostisering. Rück tar upp nu klassiska exempel som diagnoserna inom autism-spektrat. Autism var ett nästan okänt fenomen i breda befolkningslager i Sverige innan Hollywood tog upp ämnet. I filmen Rain man (1989) spelar Dustin Hoffman en idiot savant som blev närmast ikonisk. Det goda med filmen var att den presenterade autism som ett odramatiskt personlighetsdrag eller till och med som en tillgång i vissa sammanhang. 

Christoffer Gillberg, känd svensk psykiatriker, konstaterade på 1980-talet att så många som fyra pojkar av tio tusen ((0,04 procent) i Göteborgsregionen hade autistiska drag – en förekomst som var högre än man tidigare trott. Föga förvånande anser Gillberg att dagens diagnostiska situation ”spårat ur helt och hållet”. Förekomsten av diagnosen bland tonårspojkar i Stockholm är idag ett hundra gånger högre.  Rück menar att det är uppenbart att diagnosens kriterier har ändrats. 

Drivkrafterna bakom ovanstående fenomen och flera andra mer eller mindre uppmärksammade, är synen på lidandets plats i våra liv samt våra mer eller mindre uppskruvade förväntningar. Rück skiljer här föredömligt på två sidor av saken:

Det vanliga lidandet, känslan av otillfredsställelse, leda och frustration, verkar inte påverkas nämnvärt av att samhället blir rikare eller att vi ökar utbudet av behandlingar i sjukvården. Vi kommer alltid att vara lite olyckliga i paradiset. Det finns ett mått av lidande vi behöver acceptera, låt oss kalla det vanligt lidande eller själens skrubbsår, men en annan som orsakas av psykiatriska tillstånd, själens benbrott, som vi kan söka behandling för. 

Rück tillbakavisar många fenomen som drivande för vågen av ohälsa:  påstådd svensk ensamhet, de smarta mobilernas ankomst, tarmbakterier och matvanor, med mera. I ett par fall går tillbakavisandet väl snabbt, kan tyckas. Han håller istället fast vid ett knippe tunga grundstrukturer i sin förklaringsmodell: de psykiska sjukdomarnas ärftliga bakgrund, de stigande förväntningarnas problematik, sekulariseringen och förlusten av traditionella tolkningsramar. 

Det sistnämnda, som i hög grad handlar om religionens funktion vid tolkningen av livets grundvillkor, tas upp kortfattat i boken. Världsreligionerna har alla tagit upp och behandlat lidandet i heliga skrifter och in sin praktik och i den rika tolkningstradition som vuxit fram genom århundradena. Det som skett i Sverige vad gäller kunskapen om och kontakten med vår version av denna tradition – den lutherska kristendomen – är rätt unikt. Få, om ens något jämförbart samhälle, har gjort sig så urarva som det svenska, beträffande möjligheten och viljan att hämta inspiration och lärdom ur dessa källor. Detta är givetvis – Rück har helt rätt – en tung post i förklaringen av den svenska situationen. Denna ”lucka” i den moderna svenska kulturen gör oss mer öppna – man skulle kunna säga mer sårbara – för marknadskrafter och tillfälliga mediala trender när det gäller att tolka livsvillkoren. Det är en beklaglig situation, utan tvekan.