26 mars 2020

Corona-intermezzo 3

Dagarna går och corona-krisen utvecklas med skrämmande hastighet, i framför allt länder som Italien, Spanien och USA. Vi här uppe i norra Europas utkant tycks klara oss förhållandevis bra, så här långt. Myndighetens rekommendationer tycks ha önskad effekt, och enligt uppgifter i gårdagens tidning finns ingen allmän spridning i Region Skånes område - ännu.

Den tidiga cykelturen denna morgon påminde mest om en sommarsöndag kl 07.00. Det borde känts annorlunda under normala omständigheter. Jag ska inte sticka under stol med att jag gillar känslan. Ödsliga gator, och därtill krogar och restauranger med gott om plats (flera meter mellan gästerna), har alltid tilltalat mig. Det är tanken på orsakerna som grumlar känslan.

Situationen vi befinner oss i är utmanande för båda tanke och känsla. Tänker jag rätt? Är mina känslor rimliga? De relativt asociala svenskarna avskärmar sig ytterligare från varandra. Vad blir kvar när allt är över? Till det positiva hör ändå en viss bredd i det offentliga samtalet. Normalt sett klarar vi ju av högst ett ämne eller en aspekt i taget. Offentligheten har flyttat fokus från smittans faktiska, medicinska verkningar, till de långsiktiga ekonomiska konsekvenserna, och nu senast till pandemins djupgående effekter på samhället, närmare bestämt på demokratin.

Autokrater i flera länder flyttar fram sina positioner i skrivande stund, under täckmanteln av "medborgarnas bästa". På en del ställen protesterar man, som i Israel. I Norge (!) ville högerregeringen härom dagen införa undantagslagar som gjorde att de slapp tillfråga parlamentet på avgörande punkter. Där blev det stopp - den här gången. Och i Danmark förbereder regeringen ändå hårdare regleringar. Anar man en viss masochistisk njutning? Nja, kanske är det att gå lite för långt...

Det talas internationellt om "det svenska experimentet" vad gäller coronans bekämpande! Nu igen! Vi är särlingar här i vårt kära Svedala, inte tu tal om det. Särlingar på ett bra sätt, vill jag påstå den här gången.

En intressant intervju med filosofiprofessorn Amia Srinivasan (professor i politisk filosofi vid Oxfords universitet) (Henrik D Kugelberg, SvD 200326) tar upp tråden. Hon förordar "expertlinjen", inte den (populistiska?) politikerlinjen i hanteringen av krisen. Men, och det är viktigt:

- Vi har inte experter bara för att de ska skänka oss sina rekommendationer från ovan - de ska också kunna visa upp sina modeller och förklarar hur de resonerar.

Srinivasan är orolig:

Att vi tar med oss helt fel lärdomar och att det införs massvis med lagstiftning som bara handlar om att kontrollera och spåra medborgarna. Och som överhuvudtaget inte tar itu med de grundläggande faktorerna som gör människor oproportionerligt sårbara. (...) Det är mardrömsscenariet, och jag tror inte att det ligger särskilt långt borta. 



19 mars 2020

Corona-intermezzo 2

Intressanta dagar med många spännande pågående samtal? Så kan man också se på tillvaron i denna svåra tid. Några snabbt uppsnappade interaktioner:

Ett flertal av landets förskolor och grundskolor rapporterar om stora grupper frånvarande barn och elever. Någon eller några har uppenbart vidtagit mer långtgående åtgärder på egen hand, än vad Folkhälsomyndigheten rekommenderar.

"Borde vi inte stänga skolorna och förskolorna nu för barnens skull?" Anders Tegnell: "Nej, absolut inte, vi skulle aldrig stänga skolor för att skydda barnen, det skulle bara ske för att skydda de äldre."

Upprörda personer 70+: "Är det verkligen av genuin omsorg som vi nu föreslås stänga in oss och inte gå ut? Är det inte så att vi bara inte får bli en 'belastning för vården'? Ska vi bara sitta inne är det inte värt att leva..."

Det moraliserande kommentarerna låter inte vänta på sig: "Det är egoistiskt att bara tänka på sig själv". "Du som är äldre kan ju bli en belastning för vården innan du dör, tänk på det!" Nja, det sista var det ingen som sa, men andemeningen var tämligen uppenbar.

Många rädslor i rörelse med andra ord. Många djupa tankar och starka känslor också. En dag, snart, när paniken har lagt sig, kommer vi att kunna föra vettiga samtal om meningen med alltihop, om medborgarskap, om individens ansvar, om livets faror och risker, om sjukvårdens beredskap - med mera. Det blir intressant!

Eller så gör vi som vi gjort många gånger förut i det här landet, vänder blad, blickar framåt och glömmer bort alla svåra ämnen som kommit upp på agendan.

17 mars 2020

Corona-intermezzo

Det finns knappt utrymme att prata om något annat, än mindre tänka på något annat. Corona, covid-19, kris och katastrof...

Är det inte något av undergångsstämning som breder ut sig? Hos mig har det redan uppstått en form av mättnadskänsla vad gäller rapporteringen och informationen kring läget. Jag klarar inte mycket mer känner jag...  Stänger av radion och bläddrar förbi uppslag efter uppslag i tidningarna... Depp och melankoli.

Och det har ju knappt börjat på riktigt ännu! Ska vi ha det så här i flera månader nu?

Småföretagare som bryter samman och gråter i radion. Jo, det är lätt att hålla sig för skratt. Gigantiska statliga stödpaket som vi aldrig sett maken till. Och så det här med toalettpapperet. Vad ska man tro? Människors dödsångest tar sig de mest lustiga uttryck.

Någon föreslår att toapapperet representerar någon form av handling som ger ett intryck av kontroll. Om jag inte kan göra nåt annat så kan jag åtminstone gå o handla lite toapapper...

Men inget ont som inte för nåt gott med sig. Det rapporteras nu om väsentligt bättre luftkvalitet i norra Italien. Detsamma har noterats genom satelitspaning över Kina. Experter beräknar att tusentals människor därmed räddas till livet. Det vi ser nu i form av radikal samhällsförändring torde vara intressant för de strängaste klimataktivisterna. Här öppnar sig väl möjligheter?

16 mars 2020

Saknar vi bildning?

Det finns mycket att bli nedslagen av i dessa tider. Är bristen på bildning i Sverige ett sådant ämne, och där det behövs en kritisk diskussion? Det tycker författaren, forskaren och folkbildaren Sverker Sörlin, i sin nyligen publicerade bok Till bildningens försvar - den svåra konsten att veta tillsammans (Natur & Kultur, 2019).

Sörlin tar som en av sina utgångspunkter vår paradoxala situation: vi blir allt kunnigare, vetenskapen gör ständigt nya landvinningar, informationstillgången är oändlig, men samtidigt blir vi allt mindre bildade. Det är en välskriven bok, full av kunskap och personligt patos. Bakgrunden är Sörlins livslånga gärning i det svenska utbildningssystemet och de förändringar han - och många med honom - upplevt i det svenska samhället de senaste åren.

Det är en bildad bok, utan tvekan. Och här är det förstås hög tid att börja definiera begreppet. Vad pratar vi om? Man kan se hela boken som ett brett upplagt försök att ge begreppet en modern och uppdaterad innebörd. Därför har vi inte hela svaret på frågan förrän vi läst ut boken, vilket undertecknad ännu inte har. Vi ber om att få återkomma.

Några aspekter är dock klara redan efter några kapitel. Sörlin gör ett gott arbete med att beskriva begreppets bakgrund, dess klichéartade användning och dess funktion som maktmedel. Han är alls inte överslätande och okritisk till begreppets mer konventionella betydelser.

Bildning handlar om kunskap, inte fakta, det är ett viktigt första steg. Vilken kunskap, undrar vän av ordning. Det går inte att fullständigt och entydigt definiera. Men det är i alla fall något annat än den kanoniserade västerländska klichén om bildningskunskap. Boken bjuder alltså inte på någon ny normativ innehållsförteckning anno 2019, skriver han, det vore att begå ett allvarligt misstag.

Bildning är mer än kunskap, och även där det finns mycket kunskap kan det råda brist på bildning. Som i Sverige dessa dagar? Hans samhällskritik är uppenbar, även om han går ganska milt tillväga. Respekten för kunskap, sanning och fakta sjunker. Diskussioner präglas av ytlighet och brist på historiska perspektiv. Det han dessutom saknar är gott omdöme, samhällskänsla och bastant kritiskt tänkande. Alla dessa beståndsdelar ingår i Sörlins bildningsprogram, om man får säga så.

Den kunskap som finns hos den bildade är av särskilt slag. Det handlar inte om forskares eller andra specialisters kunskap, än mindre om yrkeskunskaper. Det handlar istället om medborgarens, samhällsvarelsens kunskaper som vi delar mellan oss. Han hjälper oss med några konkreta exempel. Idag kan det inte anses bildat att vara klimatförnekare. Du kan inte heller betraktas som bildad om du inte förhåller dig aktivt - moraliskt, etiskt - i klimatfrågan. Det handlar inte om aktivism eller heroism, inte alls. Men en genomtänkt hållning och ett rimligt ansvarstagande är nödvändigt, menar Sörlin.

Han ger fortlöpande flera utkast till definitioner. Den här till exempel: Bildning handlar om

betydelsen av kunskap för formandet och tillägnelsen av livet som enskild människa och medborgare i ett samhälle.

Ordet samhälle blir ett bärande ord på samma vis som kunskap. Man kan inte leva på riktigt och samtidigt stå utanför det vi tänker och förstår tillsammans, lyder ytterligare nyckelformuleringar. Här hämtar Sörlin inspiration från historiefilosofen Reinhart Koselleck, som talade om ett gemensamt "Erfahrungsraum" (erfarenhetsrum) och en delad "Erwartungshorizont" (förväntanshorisont) som nödvändigta ingredienser i ett fullgott medborgarskap. Det rör sig alltså om en form av medborgarkunskap som gör att vi kan hålla ihop vårt samhälle och bibehålla dess demokratiska grundfundament.

Sörlin tycker om begreppets djupare och ursprungligare innebörd. Att bilda, i betydelsen forma - en människa och ett samhälle. Både samhälle och individ behöver ta ställning till värden: demokrati, tolerans, mänskliga fri- och rättigheter till exempel. Därmed är bildningen också i någon mening politisk.

Jag gillar Sörlins arbete med bildningsbegreppet. Hans insikter och kunskaper imponerar. Det är också välgörande med hopp, dessa dagar. Jag läser in ett tydligt hopp i Sörlins resonemang om bildningen som en väg för oss - tillsammans - att skapa något bättre och mer värdigt.

För det är något som gått fel:

Kunskapens volym växer med astronomiska mått - men världen blir bara delvis bättre. Delvis blir den faktiskt sämre. 

Sörlins bistra realism är uppfriskande!