Vi blir allt fler, vi som försöker få lite hyfs och ordning
på våra liv. Ett exempel på det är mängden människor som kämpar med fenomenet
”prokrastinering”. Ett tidigare obekant ord har etablerat sig i min vokabulär.
”Är det detta som jag håller på med?”, var min tanke när jag först läste
definitionen. Fenomenet i sig var allt annat än obekant, måste alltså tyvärr
medges. Ordet härrör från USA förstås, men bygger på det latinska pro crastinus
– till morgondagen.
Det handlar helt enkelt om svårigheten att få vissa saker
gjorda i tid, att inte skjuta upp viktiga sysslor och handlingar på ett osunt
och negativt sätt. En utförlig genomgång av ämnet får vi i den utmärkta boken Dansa på deadline – uppskjutandets psykologi,
av Alexander Rozental och Lina Wennersten (Natur och Kultur 2014). Det är en
ganska heltäckande kokbok på temat målinriktat arbete med en kartläggning av
psykologiska fallgropar som vi alla trillar i under vår strävan.
Till de allvarligare konsekvenserna av utpräglad
prokrastinering hör försämrad ekonomi, dålig hälsa, psykiska problem, dåliga
sociala relationer, m m. Ett av många exempel rör företagaren som inte kan
förmå sig att ta hand om företagets administration, med följden att fakturor
inte skickas ut och räkningar hamnar i skrivbordslådan, där de bekvämt glöms
bort.
Vi får lära att vi alla sysslar med uppskjutande, mer eller
mindre alltså och ofta inte med så allvarliga konsekvenser. Men för en del, ett
växande antal enligt uppgift, blir detta ett stort problem, särskilt som arbete
och liv tycks ställa allt högre krav på strukturerat handlande och god
planering. Men också om vi inte upplever att det är så allvarligt ställt med
flyktbeteenden och ”pseudoarbete”, har vi god nytta av boken. Den går på ett
redigt och handfast sätt igenom grundtankar och forskning om målformulering, planering,
belöningssystem, motivation i största allmänhet m m. Det är helt klart nyttig
läsning för många av oss som behöver ”boosta” oss mellan varven med lite – sunt
förnuft! Ja, för det är inga konstigheter som vi behöver ta till egentligen.
Självkännedom är A och O i väldigt många sammanhang
nuförtiden. Att förstå sina uppskjutarmönster är bra, inte bara av
effektivitetsskäl. Vi lär också känna oss själva på nya och intressanta sätt. Jag
förstod exempelvis nu att jag sysslar med ”fusing”, när jag inte vill sitta vid
skrivbordet och arbeta, utan istället tar mig ut på stan och sätter mig på ett
kafé. Begreppet som är hämtat från psykologiprofessorn Henry Murray på Harvard
university, beskriver alltså hur vi mixar en besvärlig, tråkig, svår
arbetsuppgift med något lustfyllt stimulerande. Med tanke på hur många som sitter på kafé och jobbar
nuförtiden, tycks behoven av ”fusing” öka. Eller så är det så bevänt att de
öppna kontorslandskapen innebär kraftfullare distraktioner än ett kafé på stan.
Att många måste lyssna på musik samtidigt som jobbet görs – också ”fusing”.
Till övriga personliga noteringar jag gör under läsningen,
hör den om den olidliga känsla av tristess över vissa typer av arbetsuppgifter,
som jag periodvis upplevt. Denna känsla utgör en kraftfull inbjudan till flykt,
som ibland har varit tuff att hantera. Den har krävt både heliga eder och stora
mentala ansträngningar för att komma över. Lustigt nog kan jag inte minnas att jag
kände mig drabbad som ung. Då gjorde jag mina uppgifter i tid och utan knot och
upplevde dem sällan som alltför betungande. Kanske kan flyktimpulsen förknippas
med en situation som faktiskt erbjuder realistiska alternativ. ”Måste jag göra det
här?” blir en vacker dag till en fråga med det potentiella svaret ”nej, det
måste du inte”.
Jag tänker under läsningen att jag inte avundas dagens unga. De
har större valmöjligheter, mindre tydlig vägledning från sociala normer och
samhälleliga ideal, samt lever under en explosion av distraktioner och
flyktmöjligheter. Jag tror inte att de är ”sluggish” ("tröga") för att anknyta till diskussionen
om en ny diagnos som amerikanska ”experter” håller på att formulera. Det är väl
helt enkelt så att många unga tappar motivationen inför ett målinriktat, långsiktigt
handlande med högst osäkert resultat i en svårtydd framtid, och att de faktiskt med goda skäl kan säga ”nej, jag måste inte göra just detta, just nu”.
