6 dec. 2020

Myten om det förträffliga grupparbetet

Minns ni skolan? När man tvingades jobba i grupp fast man inte ville. Det var alltid någon som inte tog ansvar, som ville göra så lite som möjligt. Ständiga strider om vägval och ambitionsnivåer. Inte kul. Jag upplevde det igen många gånger som aktiv lärare på 90-talet. Varför jag envisades så med arbetsformen – jag var ingen fanatiker i sammanhanget, absolut inte – undflyr mig idag en smula. Det var nog argumentet om ”social träning” som vägde tyngst, inte att det förväntade resultatet skulle vara så mycket bättre – det var det i stort sett aldrig. Men många elever hade kul, ingen tvekan om det. Andra led desto mer. 

Grupparbetets fröjder och fallgropar återkommer som viktigt tema i arbetslivet. Managamentlitteraturen har de senaste decennierna haft ett stark fokus på teamwork och allt som följer därpå: teamutveckling, gruppdynamik, analyser av gruppens utvecklingsnivå etc. Jag jobbar nästan dagligen med det. Temat lär vara det mest beforskade av alla inom organisationsläran. 

Pandemin har kraftigt minskat möjligheten till den form av grupparbete där vi samlas i samma rum. Om samverkan över nätet ska betraktas som ”grupparbete” är en öppen fråga, men vittnesmål och erfarenheter är nu rikhaltiga om att Teams, Skype, Zoom och alla de andra, lämpar sig för enklare interaktionsformer, inte känsliga eller mer sofistikerade diton. 

Många beskriver hur arbetet effektiviserats kraftigt genom de långa pass av ensamarbete som vi nu erfar. Det är inte bara skönt att slippa möten, det ger alltså också betydligt bättre resultat. Det här är intressant förstås. Hur ska vi förstå det? Organisationslivets mest hyllade arbetsform – teamwork – hamnar i nytt ljus. Ensamarbetets möjligheter och vedermödor kommer tillbaka som objekt för våra reflektioner och analyser. 

En som sysslat länge med detta är Susan Cain, författaren till den uppmärksammade boken Quiet – The power of introverts in a world that can never stop talking (svensk översättning finns). Det är på sätt och vis självklart att introverta personlighetstyper är de som trivs bäst med stadigvarande ensamarbete. Samtidigt, framhåller Cain, är det ofta så att introverta föredrar förutsägbarhet och rutin, vilket pandemin knappast bjuder på. Tvärtom har vi kastats ut i en tillvaro som är i högsta grad oförutsägbar och som bjuder på ständigt nya budskap om regler och råd som tvingar oss till diverse anpassningar. Vi är ganska många som inte gillar detta alls.

Det stimulerande med Cains bok är hennes sätt att kritiskt granska den ”extroverta kultur” som dominerat det amerikanska samhället under lång tid. Hennes skildring av dess framväxt under 1900-talet är en ögonöppnare för undertecknad, utan tvekan. Det dominerande amerikanska interaktions- och kommunikationsmönstret, är en kulturprodukt – det är en viktig poäng. Att väldigt många amerikaner vantrivs i den kulturen är ytterligare en. 

Vi är väl många – inte minst introverta – som blir förtjusta av ”det amerikanska”. Den pratglada, öppna, lite klämkäcka framtoningen som gör det så lätt att umgås med amerikaner har vi helt enkelt fallit i farstun för, eller hur? Amerikanska föreläsare på svensk scen är ofta en instruktiv situation. Den amerikan som är förberedd kan skoja om att han/hon inte förväntar sig några reaktioner av en svensk publik, medan den som inte är förberedd lätt drabbas av nervösa ryckningar. Jag har sett prov på båda typerna. Kulturella interaktionsmönster som krockar alltså. 

Tillbaka till Cain som i sin bok levererar en välriktad kanonad mot de extroverta arbetssätten, inklusive alla former av grupparbete. Det är rätt uppfriskande att läsa henne, bland annat för att hon säger sådant som vi nog egentligen visste – men har hindrats från att artikulera på grund av rådande trender och normer. Cain hyllar ensamarbetet och går systematiskt igenom ett antal fördelar. 

Arbete i grupp leder till sämre resultat och lägre grad av kreativitet. Varför? Jo, fenomenet med ”social loafing” är alltid närvarande. Vissa lutar sig tillbaka en smula och låter andra göra jobbet. Det här tycks vara i stort sett omöjligt att undvika. Grupparbetet utsätter oss obarmhärtigt för ett annat mäktigt gruppfenomen: grupptryck. Cain tar upp temat brainstorming - en av de vanligare formerna av grupparbete. Dess välsignelser formulerades först av amerikanen Alex Osborn, företagare och författare, som under 40- och 50-talen skrev en rad böcker i ämnet. Hans intresse upptogs av hur man ska få bort grupptryck och nervositet när det gäller att dela goda idéer med sina arbetskamrater. Ur detta föddes de bekanta idéerna om arbetsprocesser som uppmuntrar långa - gärna rätt vilda - förslagslistor där den kritiska blicken är förbjuden. Vi är alla bekanta med varianter av detta arbetssätt. Problemet är bara att det inte fungerar.

Fyrtio år av forskning på området har ständigt lett till samma resultat: prestationer går ner ju större grupp vi har att göra med. Grupptrycket försvinner helt enkelt inte. Intressant är också brainstorm-gruppers bild av sina egna prestationer: de överdrivs i stort sett alltid. Korrektivet är faktiskt brainstorming on-line. Fenomenet är illustrativt: över nätet upplever vi inte trycket och förväntningarna från våra arbetskamrater. Det är i själva verket en form av ensamarbete. 

Men här någonstans känner vi att det behövs nyanseringar. Gruppsamverkan är naturligtvis helt nödvändigt i en rad sammanhang: diskussioner inför beslut, kvalificerad informationsdelning, verbalisering av tankar och känslor. Vi har olika roller och uppgifter i ett projekt. Med mera. Men, vid arbetsuppgifter som kräver eftertanke, koncentration och innovation - är ensamarbetet överlägset. Vill du öva på en uppgift för att bli bättre, ensamarbetet vinner. En sak i taget, med djup koncentration - multitasking är för länge sedan avslöjat som en myt från Internet-erans barndom. 

Cain ger ett flertal exempel på hur de mest innovativa och kreativa människorna i historien tenderar att ha starkt introverta behov. De beskriver sig ofta som oberoende och individualistiska. De många forskare som sysslat med frågan är tämligen ense: ensamhet är helt enkelt en viktig förutsättning för kreativitet. Ett exempel är Apple-grundaren Steve Wozniak. I sina memoarer ger han följande enkla råd: ”Arbeta ensam! Du kommer att kunna designa revolutionerande produkter och funktioner om du arbetar på egen hand. Ingen kommitté. Inget team.”

Varför arrangerar vi då våra arbetsplatser för att maximera interaktion – öppna kontorslandskap, och grupparbetsmöblering i klassrummen? Bra fråga. Cains svar är att den amerikanska extroverta kulturen har fått en så dominerande ställning att dess uttryck har tolkats som natur, det enda möjliga, det enda rätta.”Det nya grupptänkandet”, som Cain kallar det, har mäktiga försvarare och förespråkare. Och det som importeras från USA, har alltid hög status i vårt land. 

Först nu, i pandemins tidevarv, kan vi tydligare se att vi låtit oss luras. Helt i linje med Cain, lär oss pandemin att koncentrerat ensamarbete hemma, är effektivare. Vi inser också att det ofta är tråkigare. Samt att vi ibland faktist måste träffas fysiskt, när kraven på tillit, empati och förtroende är sådana, att bara ett möte face to face duger. Men därutöver, bör ensamarbetet premieras och utforskas, som den överlägsna arbetsform som det många gånger är.


 

24 nov. 2020

Corona-intermezzo 5

Det känns omöjligt att inte kommentera den fortsatta dramatiken, trots att det säkerligen inte är hälsosamt. Den som är trött på ämnet läser sannolikt inte längre än hit. Stoppa här, om du känner dig överlastad av corona-prat. 

Tegnell, Löfvén och de andra på taburetterna struntar vi i. Annat känns mer angeläget att fundera över. En av de mer tragiska konsekvenserna av pandemin är effekten som förhållningsreglerna har bland vänner och familj. Vi reagerar olika, tänker olika, har olika uppfattningar om hur vi ska kämpa oss igenom den här fasen. 

Det leder till konflikter, där den ene beskylls för att vara oansvarig (tänk inte bara på dig själv!) och illojal (du måste ta ditt samhällsansvar!), och den andre beskylls för att vara rädd och neurotisk (låt inte rädslan styra dig!) eller ett offer för missriktat grupptryck (befria dig för guds skull från flocken!). Åter andra beskylls rentav för att vara konstiga (så där resonerar ingen annan jag känner!).

Jag stöter på fenomenet i min närhet och i anekdotisk form bland bekanta och arbetskamrater. Det är verkligen trist. Det går också att märka en känsla av besvikelse hos många. Vänner tystnar, hör inte av sig. Vi har ju för länge sen slutat telefonera, och många har gett upp om de sociala medierna. Många är redan trötta på Zoom (etc) och vägrar sätta sig framför datorn med vinglaset på fredagkvällen för att ”umgås” med vännerna. 

Följden blir att det tystnar. Det blir stilla. Det kan förvisso vara skönt, men jag tror personligen inte det är riktigt bra. På ett personligt plan vet jag det – det asociala draget blir allt starkare. Kulturellt är det lika skrämmande – majoritetssvensken var redan innan pandemin tillräckligt tillbakadragen för att det ska vara potentiellt ohälsosamt för samhället. 

En del fastnar ändå framför skärmarna och kastar sig ut i de sociala mediernas flöden. Det är inte mänsklig närhet man söker, det är strid och kamp. Vi vet ju hur det slutar, eller hur? Med demokratins fall? Med våld? Tja, kanske inte här hos oss, så fridsamma som vi är. Men på annan ort är det tydligt. Från USA förmedlades under sommarens kravaller och bråk tolkningen att det var brist på sysselsättning, allmän oro för framtiden och alltför mycket tid on line, som var förutsättningarna för våldsutbrotten. 

En besvikelse över att allt ställs in är kanske inte så farligt när man beaktar de som förlorat jobb och inkomst – och kanske sin identitet. Tidningen fylls av berättelser: en härom dagen om kulturjournalisten som nu sökt in på sjuksköterskeutbildningen. Tom och förvirrad inombords och med bankkontot tömt på pengar. Bilder förmedlas från en gata i Liege, där en ung kvinnlig frisör tagit livet av sig efter att ha gjort konkurs. 

Den svenska fogligheten under restriktionerna är häpnadsväckande. Vissa skulle kalla det disciplin och uthållighet förstås, vilket inte tycks hjälpa, om man ser till statistiken. Inte ens ovan nämnda kulturfolk – som sitter på betydande kommunikativa resurser och ett rejält kulturellt kapital – tar sig ton på allvar. 

I de länder där man förväntar sig det ser man människor som vågar protestera. I Danmark demonstrerade minkfarmarna häromdagen, mot den danska regeringens brott mot grundlagen. Den danska statsministern skyller ifrån sig och offrar sin minister. 

Den svenska grundlagen och dess paragrafer om rörelsefrihet och församlingsfrihet lever farligt. I nästa års förslag till ny pandemilag offras sannolikt dessa friheter, vilket skulle ge den svenska regeringen samma verktyg som många andra länders regeringar. Jag välkomnar det inte, men måste förstås böja mig för majoriteter och demokratiska processer. Det blir intressant att se om någon vågar skynda till den svenska grundlagens försvar. Den är ju uppenbart rätt unik. 

Och nu ställs hoppet till vaccinet. Forskarna pyser av stolthet, pengarna rullar, och politikerna verkar mycket nöjda. Jag tror på ljusningen när jag ser den. Så, slut på dagens klagovisa. 

8 okt. 2020

Hur kommer pandemin att påverka vårt sätt att arbeta?

Det är frågan som alla sysselsätter sig med sedan några månader tillbaka, var och en utifrån sitt eget perspektiv. Vi vet förstås inte, men vi ägnar oss alla åt mer eller mindre kvalificerade gissningslekar. Och nu när det mer akuta skedet tycks vara över (kanske) kan mer tid ägnas rannsakan och analys. 

Coronan har gett digitaliseringen en kraftfull skjuts framåt, det är de flesta svenskar överens om. En redan stark trend förstärks därmed ytterligare. Förekomsten av olika former av distansarbete ökar också väsentligt. Vi arbetar hemifrån eller vi samlas i lokala ”kluster” utanför den ordinarie arbetsplatsen. Så tror många att det kommer att bli. 

Egentligen är det lite av ett mysterium att ”hemarbete” och andra former av distansarbete inte har varit mer förekommande de gångna åren. Är det helt enkelt vanans makt som har avgjort? De tekniska förutsättningarna har ju funnits länge. De djupare anledningarna kanske handlar om tillit och kontroll. Med pandemin har arbetsgivare och chefer tvingats lita på sina medarbetare i takt med att de gett upp traditionella former av kontroll. Det är också en av de redan problematiserade punkterna i denna nya tid: hur ska jag hitta former för att följa upp mina medarbetares arbete när jag inte har dem intill mig? Hur ska jag motivera dem? Och hur ska jag upprätthålla disciplinen i min verksamhet när tidstjuvarna finns tätt inpå?

Behovet av ett annorlunda fungerande ledarskap ökar alltså. Behovet av självledarskap likaså, och här närmar vi oss – tror jag – en pudelns kärna. Att sitta ensam hemma med arbetet kräver disciplin och hög motivation. Det är kanske därför många av oss hellre tar oss till arbetsplatsen än stannar hemma. I min ensamhet är jag utelämnad åt mig själv, mina egna drivkrafter och min högst personliga självdisciplin. På kontoret har jag människor runt omkring mig som hjälper mig att hålla ordning på mig själv, inklusive en chef med makt över löneutveckling och andra viktiga ting. 

Social skam är ett skarpt instrument när det gäller att upprätthålla energinivån. Hur framträder jag inför andra? Disciplinerad eller slapp? Fokuserad eller splittrad i min uppmärksamhet? Snabb eller långsam? Om ingen annan ser vad jag gör, vad händer då med allt detta, med min impulskontroll? Kanske tar jag en sovmorgon, kanske förlänger jag fika-rasten en smula, kanske passar jag på att slänga på en tvätt eller gå ut och göra några ärenden. 

Att vistas på en arbetsplats med arbetskamrater runt omkring är i själva verket ett effektivt sätt att intala sig själv ”att jo, nu jobbar jag”. Med effektiviteten är det kanske sisådär. Men jag vistas ju på jobbet, alltså jobbar jag. Men i hemmiljön förändras denna föreställning. Jag är bara ”på jobbet” om jag faktiskt får nåt gjort. Så fort jag riktar blicken åt annat håll kan inte föreställningen om att ”jag jobbar” upprätthållas. Alla klarar inte dessa skärpta krav, så att säga, vilket ett växande antal vittnesmål handlar om, även om fakta döljs bakom mer harmlösa formuleringar. 

I utbildningssammanhang har detta varit känt länge. Distansutbildning inom svensk vuxenutbildning har exempelvis aldrig varit någon större succé, trots att goda tekniska förutsättningar varit för handen. Än svårare är det för unga människor, vilket en mängd berättelser från vårens gymnasieexperiment vittnar om. 

Vi börjar förstå mer av det här nu. Graden av självmedvetenhet ökar. Vi får också en alltmer nyanserad uppfattning om det fysiska mötets funktion och möjligheter. När måste vi mötas IRL och när kan vi ses via nätet? Svaren blir snabbt alltmer initierade. 

Affärsresandet kommer att gå ner liksom förekomsten av stora event och konferenser. Är det en rimlig gissning? Ja, åtminstone det förstnämnda. Om förekomsten av konferenser och dylika möten kommer att minska är mer öppet. Det mänskliga behovet av fysisk kontakt, av samtal ansikte mot ansikte försvinner inte. Kanske ökar istället behoven av högkvalitativa möten, i takt med att vardagen alltmer präglas av fysisk isolering. Fokuserade fysiska möten och betydelsen av att ha människor omkring mig som en allmän förstärkning av den motivation och de strukturer jag är beroende av för att få jobbet gjort, se där ett par storheter som vi bör fortsätta att ha ögonen på.

En tydlig erfarenhet från våren var ett hastigt uppflammande behov av att komma ut och träffa folk. Walk and talks av olika slag lanserades och hjälpte många hålla humöret uppe. Undertecknad var själv både deltagare och arrangör vid dylika evenemang. 

Att fysisk isolering gör något med oss, saker som inte alltid är bra helt enkelt, är ju inte någon ny kunskap. Men kanske måste vi nu konfrontera fenomenen mer på allvar, i takt med att ensamarbetet breder ut sig. Digitaliseringen, den som nu får alltmer fart, är den underliggande drivkraften. Vi vet redan mycket om teknikens effekter, utöver att den kanske gör våra arbetsliv och privatliv mer effektiva och stimulerande. Vi träffas fysiskt mer sällan, vi pratar i telefon allt mindre (även om coronan innebar en viss renässans för forna tiders telefonerande), vi avskärmar oss gärna från omgivningen genom våra öronpluggar som vi kopplar till skärmarna och nätet. Det gäller i alla miljöer, ute som inne, på arbetet och på fritiden. 

Det finns studier som visar att vår empatiska förmåga påverkas negativt av vårt allt mer begränsade fysiska umgänge. Finns det anledning att fundera över en allmänt förhöjd konfliktnivå i de västerländska samhällena i det här sammanhanget? Finns det en tendens till råare och brutalare interaktioner människor emellan, på nätet och utanför? Varför tycks många i sociala medier njuta av att vara arga och ösa galla över allt och alla, i stort sett vad det än rör sig om. Hur ska vi förstå detta?

Digitaliseringen är allmänt sett en rationaliserande trend. Vi kan plocka ut ett växande överskott i form av mer pengar eller mer fritid. Vilket kommer vi att göra? Jag har min gissning klar… men håller på den ett slag och ber att få återkomma. 

 

17 aug. 2020

Ta hjälp i jobbstarten av antikens filosofer!

Är semestern slut nu? Tillhör du den betydande skara människor som har svårt med övergången från vila till aktivitet? Vad tar du till? Har nu några metoder att tillgå?

Den som desperat letar efter hjälp kan förslagsvis vända sig till antikens gamla visdomslärare. Jag vet, det är inte hippt. Det är mycket poppigare att söka efter andlig och kroppslig vägledning som har rötter i Asien. Särskilt buddhism anses av olika rutiga och randiga skäl passa oss bra. 

Jag hävdar bestämt att äkta buddhism inte passar särskilt många människor alls på våra breddgrader. Vår vurm för all asiatisk visdom kommer av att den under ett antal  decennier filtrerats effektivt av diverse amerikaner, varifrån vi importerat den (ok, lite förenklat). Den amerikanska versionen av asiatisk visdom faller många på läppen, liksom det mesta annat i amerikansk populärkultur. Fråga mig inte varför, detta hör lite till vår tids stora mysterier. 

Men vi luras därigenom lite på vår egen visdomstradition, som alltså grundlades under antiken och som förmedlades vidare främst i och genom kyrkan. 

Så, låt oss vända oss en kort stund till några av de gamle:

Det finns människor som inte lever sitt liv i nuet: det är som om de ägnade all sin möda åt att förbereda sig för att leva något annat liv, man vet inte vilket, men i alla fall inte detta, och medan de gör detta flyr tiden sin kos och går förlorad. Man kan inte spela om sitt liv på nytt, som en tärning man kastar på nytt. 

Dessa rader av den grekiske filosofen Antifon förmedlar ingenting mindre än den antika filosofins version av mindfulness. En gång till, med andra ord, denna gång av romaren Horatius:

Gläds åt det som är, bry dig inte om vad övrigt vara må… Vad som är för handen må ordnas lugnt och tåligt. Det övriga, låt det som floden flyta…

Alltså, lev i nuet, koncentrera dig fullständigt på det som är. Var vaksam på alla former av yttre och inre ”störningar” som drar dig bort från dig själv, din uppgift och ditt nu. Framför allt gäller det oro för framtiden, i alla dess skepnader. Också sorgen över det förgångna, som vi inte kan göra något åt, är en meningslös och farlig distraktion. 

Vår kropp är särskilt jobbig vilken vårt jag bör vara extra vaksam på. Det gör ont här och det drar och spritter där. Antikens vise föreskriver olika former av askes som en grundläggande övning. Att meditera över sina egna känsloströmmar och sin egen kropps olika yttringar är ett viktigt fokus. Meditiation och kontemplation således. Kanske under en promenad?

Ge dig ut och gå i ensamhet, samtala med dig själv.

Detta råd av Epiktetos, angående ”walking mindfulness” är inte unikt. Många filosofer, inte minst stoiker återkommer till den välgörande promenaden. Var över huvud taget medveten om dig själv ständigt. Eftersträva den stabila lyckan, den som växer ur vardagens enkla tillfredsställelser. 

Ett viktigt moment är medvetenheten om döden, som här hos Seneca:

Man föds bara en gång, två gånger är inte tillåtet. Ofrånkomligen kommer vi alltså inte längre att existera, i all evighet; men du, som inte är herre över morgondagen, skjuter ändå upp glädjen till i morgon. Men i dessa dröjsmål förgår livet förgäves och var och en av oss dör utan att någonsin ha fått uppleva sinnesfriden.

Är det intressant? Blev du inspirerad? Läs mer i boken av Pierre Hadot - Vad är antikens filosofi? (Daidalos 2015). Med Hadots ord beskrivs sammanfattningsvis vad antikens vise ville åstadkomma: 

Kroppsliga och själsliga övningar samverkar alltså för att skapa den sanna människan: fri, stark och oberoende. 


 

2 juni 2020

Corona-intermezzo 4

Intermezzo är ett vackert italienskt ord. Det känns gott att tänka på Italien dessa dagar och skönt att konstatera att de nu är de ute ur den värsta krisen - så vitt man kan bedöma. Nu kan hjulen så småningom börja rulla igen, och ordningen återställas. EU-fonderna kommer att hjälpa Italien igång igen, något de behöver. Det är sorgligt att notera den svenska regeringens motstånd mot detta. Jo, jag vet, regeringen framhärdar i att försöka formulera någon sorts princip, men det tar inte bort det faktum att den svenska hållningen blir allt mer marginaliserad. Och svenska journalister ställer få skarpa följdfrågor inför regeringens kompakta "njet".

Det var säkert fler än undertecknad som noterade att Sverige nästan var det enda land i Europa som inte sträckte ut en hjälpande hand till italienarna, när det var som värst. Det kom en officiell förfrågan om hjälp från Italien, men Sverige sa nej. Många andra länder hjälpte till. Frankrike skickade munskydd, Norge skickade sjuksköterskor. Sverige skickade ingenting. Lisa Irenius på Svenska Dagbladet skrev om saken 2 maj (Pinsamt att Sverige inte vill hjälpa andra). Det svenska pratet om solidaritet avslöjas som tom retorik. Sorgligt... Låt oss hoppas att vi inte behöver be Italien om hjälp med  brandbekämpningen i sommar.

Jo, det verkar som om svenska myndigheter - inte minst regeringen - för närvarande ägnar sig åt effektiv förstöring av "Sverige-bilden" både på längden och tvären. En stark impuls infinner sig att springa ner till stranden och ropa ut över sundet: "Jag är inte svensk, jag bor i Malmö!" Men det skulle knappast beveka Mette Fredriksens hårda hjärta. För henne verkar Sverige-bilden vara ordentligt solkad sen länge.

Intermezzo betecknar ju också - som en uppmärksam läsare säkert redan tänkt - ett mellanspel, något som bryter den normala handlingen och etablerar en paus, med möjlighet till eftertanke, reflektion... Så upplever nog många corona-perioden, särskilt de som inte arbetar lika mycket som normalt. Andra (vård, skola, omsorg exempelvis) jobbar ju snarast mer än normalt, så det är inte alla förunnat att kunna tänka och känna efter.

Är det nya värderingar på framväxt i samhället? Ska jag omvärdera mitt eget liv och mina verksamheter? Det är angelägna frågor. Hur förändras arbetslivet? En stark misstanke är att corona-perioden katalyserar en rad redan tydliga trender: utslagning av branscher och människor, ökad rationalisering genom digitalisering, och kanske i förlängningen som en följd av färre resor och färre fysiska möten, ökade krav på ledarskapet, inte minst självledarskapet.

Vad händer med oss som människor? Man kan dra sig till minnes några rader av den amerikanska samhällskritikern Rebecca Solnit, apropå teknikens allt större inflytande över oss. Citatet återfinns i hennes fantastiska bok om vandring - Wanderlust - att gå till fots:

Teknikens frammarsch i effektiviteten namn håller i själva verket på att utplåna fritiden genom att göra det möjligt att maximera tiden och utrymmet för produktion och minimera den ostrukturerade restiden däremellan. Nya tidsbesparande tekniker gör det flesta arbetande människor mer produktiva, men inte friare, i en värld som verkar snurra allt snabbar omkring dem. Den retorik om effektivitet som omger denna teknik låter dessutom påskina att det som inte går att räkna inte har något värde - att det enorma utbud av glädjeämnen som ingår i kategorin att inte göra något särskilt, till exempel att dagdrömma, titta på moln, ströva omkring, titta i skyltfönster, att allt detta bara är tomrum som bör fyllas med något som är mer väl avgränsat, mer produktivt eller går snabbare. 

Mer dagdrömmande, mer titta på molnen, mindre knarka nyheter samt annan mer eller mindre meningslös corona-info - detta får bli dagens recept i sjuka tider.




7 maj 2020

Gå Malmö - ledarskap och strategier

Är du trött på distansarbetet? Längtar du ut och efter att prata med människor ansikte mot ansikte - men på säkert avstånd? Kämpar du för att hålla ordning på kroppen och humöret? Då är detta nåt för dig.

Jag kommer under några vårveckor leda ett antal Malmö-vandringar till vardags, med olika typer av teman:

- livsglädje och motivation
- arbetets mening
- grupper och team
- ledarskap och strategier
- corona-krisens långsiktiga och kortsiktiga följder

Ge dig själv ett nödvändigt avbrott! Walk and talk när vi verkligen behöver det! 

Här röster från tidigare deltagare:

1) Du är fenomenal på att plantera ut intressanta frågeställningar under dina promenader bland byggnader, växter och berättelser om historiska händelser i staden. Det märks att du är väl förberedd och att du läser av dina deltagare väl. En promenad under din ledning slutar inte när vi skiljs åt. Tankarna och diskussionerna fortsätter i mitt eget huvud och dyker också upp senare som samtalsämnen vid middagar och fikabord. Det är härligt att ge sig själv tid att tänka på något som är viktigt, men som man själv annars inte hade kommit att tänka på eller gett sig tid att sätta ord på.

2) En utmärkt friskvårdsaktivitet!

Promenaderna är öppna för alla. Vill du som är chef "samla flocken" på detta sätt, så hör av dig så skräddarsyr vi något.

Föregående veckor har vi avverkat teman som arbetets mening, samt livsglädje och motivation.

Nästa tillfälle är snart här! Tisdag 26/5 vandrar vi en tredje gång, med temat ledarskap och strategier.

Samlingsplats (och avslutningsplats): Stortorget i Malmö (Karl X-statyn)
Tid: 14.00 - 16.00
Datum: 26 maj

Swisha 250:- till mig om du vill delta - 123 349 1412

Ring mig om du vill överlägga - 0707914808!

Sprid budskapet till kollegor och vänner!

21 apr. 2020

Gå Malmö - motivation och livsglädje

Är du trött på distansarbetet? Längtar du ut och efter att prata med människor ansikte mot ansikte - men på säkert avstånd? Kämpar du för att hålla ordning på kroppen och humöret? Då är detta nåt för dig.

Jag kommer under några vårveckor leda ett antal Malmö-vandringar till vardags, med olika typer av teman:

- livsglädje och motivation
- arbetets mening
- grupper och team
- ledarskap och strategier
- corona-krisens långsiktiga och kortsiktiga följder

Ge dig själv ett nödvändigt avbrott! Walk and talk när vi verkligen behöver det! 

Här röster från tidigare deltagare:

1) Du är fenomenal på att plantera ut intressanta frågeställningar under dina promenader bland byggnader, växter och berättelser om historiska händelser i staden. Det märks att du är väl förberedd och att du läser av dina deltagare väl. En promenad under din ledning slutar inte när vi skiljs åt. Tankarna och diskussionerna fortsätter i mitt eget huvud och dyker också upp senare som samtalsämnen vid middagar och fikabord. Det är härligt att ge sig själv tid att tänka på något som är viktigt, men som man själv annars inte hade kommit att tänka på eller gett sig tid att sätta ord på.

2) En utmärkt friskvårdsaktivitet!

Promenaderna är öppna för alla. Vill du som är chef "samla flocken" på detta sätt, så hör av dig så skräddarsyr vi något.

Förra veckan avverkade vi temat arbetets mening, och fördjupade oss då bland annat i August Palm, alienationen, Massive Entertainments etablering på Möllevången i Malmö, Sisyfos-arbetet m m. Tack ni som deltog!

Nästa tillfälle är snart här! Torsdag 30/4 vandrar vi en andra gång, med temat motivation och livsglädje.

Samlingsplats (och avslutningsplats): Stortorget i Malmö (Karl X-statyn)
Tid: 14.00 - 16.00
Datum: 30 april

Swisha 250:- till mig om du vill delta - 123 349 1412

Ring mig om du vill överlägga - 0707914808!

Sprid budskapet till kollegor och vänner!

Bildning i coronans tid

Sverker Sörlins bok om bildning - Till bildningens försvar - den svåra konsten att veta tillsammans (Natur & Kultur, 2019) - skrevs innan coronan slog till (Se tidigare blogginlägg här: Saknar vi bildning?). Jag undrar hur Sörlin hade resonerat. Är det ett Sverige präglat av bildning som tar sig an pandemins utmaningar? Nej, det skulle han nog inte gå med på. Hade han varit nöjd med graden av bildning i det svenska samhället hade han inte skrivit boken. Hur märks det då - om alls - att vi lider av bildningsbrist, när vi tar oss an virusutbrottet?

Kanske hör dessa ting inte alls samman på något vis.  Men dessa dagar är det ju omöjligt att funderar på något över huvud taget, utan att samtidigt tänka på coronan. Sverker Sörlins bildningsbegrepp har också starka kopplingar till vissa grundläggande kvaliteter i samhället, eller kanske snarare kvaliteter hos dess ledande aktörer. Därför känns det inte bortkastat att koppla bildning till det som nu sker.

Möjligen kan man peka på bristen på nyanser eller perspektivrikedom när det gäller medierapporteringen och det offentliga samtalet som ett tecken på bristande bildning? Något är i alla fall en smula galet. Jag vet inte hur andra fungerar, men själv har jag för länge sedan tappat intresset för den alltför ensidiga fokuseringen på skyddsmasker av olika kvalitet, statistikdiagram, svenska respektive icke-svenska strategier och Anders Tegnells persona eller kompetens.

Poängen är inte att ovanstående är ointressant eller oviktigt. Poängen är att det finns annat som också är viktigt. Vi ska inte överdriva, det finns goda exempel i medier och offentlighet på annan tematik och det finns också goda kunskaper på sina ställen. Sveriges radios och Sveriges televisions många specialprogram innehåller mycket som hjälper oss förstå och hänga med lite mer på djupet.

Men i många dominerande medier, och inte minst hos det politiska etablissemanget är ytligheten och perspektivfattigdomen beklämmande. Ännu mer nedslående är väl forskningsdiskussionen om olika strategier i corona-bekämpningen. Personangrepp, rena hot och försök att tysta meningsmotståndare ger knappast en bild av ett bildat debattklimat.

Åter till bildningen hos Sörlin. Här ett försök till sammanfattning av hans omfattande definition av begreppet:

Bildningen…

-    bygger på kunskap, särskilt sådan som är väsentlig för att hålla ihop oss som samhälle
-    omhuldar kunskap som kollektiv egendom, även om denna inte är enkel att definiera
-    hyser respekt för kunskap, fakta och sanning
-    söker djup och försöker undvika ytlighet
-    intresserar sig för den historiska kontexten
-    hyllar kritiskt tänkande
-    odlar gott omdöme
-    tar samhällsansvar
-    förutsätter etisk och moralisk medvetenhet
-    står upp för demokratiska värden och mänskliga fri- och rättigheter
-    odlar och tar ansvar för den ”etiska miljön” i ett samhälle

Nog kan vi uppfatta flera ledande företrädare för exempelvis Folkhälsomyndigheten, som bildade, när vi lyssnar på dem dessa dagar. Lite mindre bildat känns många reaktioner på Folkhälsomyndighetens arbete, särskilt dem som flödar över i sociala medier. Här märks tydligt istället mycket av det som Sörlin är bekymrad över: bristen på kunskap och bristen på respekt för den, till exempel.

Sörlin är som sagt bekymrad, vilket framgick redan av det tidigare inlägget utifrån hans bok. Vi glider isär, menar han. Vi värderar inte lika längre, det vill säga vi gör alltmer olika bedömningar om vad som är viktigt. Individualismen har brett ut sig på bekostnad av kollektiva (samhälleliga) perspektiv. Med Sörlins ord, riskerar friheten i sin renaste form ”att skapa människor som blir inåtvända och självupptagna i sina val”. På sätt och vis kanske corona-utbrottet stärker oss som samhälle, som kollektiv? Och därmed stärks de krafter som Sörlins efterlyser? Så kan det definitivt vara, men samtidigt är det många faror som lurar på oss och som blir tydliga dessa dagar.

Vi har nu under några veckor sett en repression breda ut sig i våra samhällen, som slår alla rekord. Enligt debattörer i Italien, ett av de hårdast drabbade länderna, går de repressiva och inskränkande åtgärderna mycket längre än dem som gällde i landet under fascismen eller andra världskriget. Vi tycks vara - många av oss, inte alla - beredda att kompromissa bort en stor del av det som vi betraktar som grundläggande fri- och rättigheter och fundamenta i ett demokratiskt samhälle. På radion hör jag om olika EU-länders förslag att det bara ska släppas in ”rena” turister i sommar, människor från de länder där corona-bekämpnngen gått bäst. Övriga ska stängas ute.

Den nationella chauvinismen och de statliga ingreppen i våra demokratier förskräcker.  Jag tror vi kan använda Sörlins begrepp ”etisk miljö” för att förstå vad som riskerar att hända i coronans tid. Begreppet hämtar han från den brittiske moralfilosofin Simon Blackburn, som han lärde känna i Cambridge på 00-talet. Blackburn har i en rad böcker undervisat en bred publik om olika filosofiska spörsmål.

Centralt hos Blackburn är hur handlingar av olika slag bygger på kunskap och värderingar.
Begreppet ”etisk miljö” betecknar de ramar för handlandet som existerar i ett samhälle vid en given tidpunkt. Vissa handlingar faller utanför ramarna och fördöms, eller beivras av ordningsmakten eller förses med ett socialt stigma. Den etiska miljön är bräcklig, vi bör vara försiktiga med hur vi hanterar den. I det samhälle vi bygger just nu, i corona-tider, begravs människor i massgravar utan ceremonier och deltagande anhöriga. På vissa vårdhem dör åldringar nu långsamt, genom en statligt sanktionerad social exkludering, som upprätthålls av ytterst förnuftiga, medicinska skäl. Ingen, eller alltför få, bryr sig om detta eller tycker att det är fullt rimligt.

Vi håller på att etablera en helt ny ”etisk miljö”, som möjliggör handlingar som vi i en annan kontext hade beskrivit som yttersta barbari. Ytterligare en filosof kan nämnas i resonemanget. Han refereras inte av Sörlin, men är högaktuell i sammanhanget. I det corona-drabbade Italien sitter den 77-årige filosofiprofessorn Giorgio Agamben och konstaterar normaliseringen av undantagstillståndet. Hans kontext är de statliga reaktionerna på olika exceptionella händelser alltsedan den 11e september. Länge har staternas legitima grund för undtantagstillståndet varit den internationella terrorismen.  Nu är det någonting annat.

Man kan allvarligt fundera över neologismen ”social distansering”. Det är så snyggt och ”vetenskapligt” i sin yttre form. I sin inre mening rymmer begreppet den mänskliga gemenskapens död.

Det är inte bara åtgärderna för sig själva som förskräcker. I nästan än högre grad går det att uppröras över åtgärdernas hantlangare. Man baxnar när man ser populistiska politiker som med stolthet förkunnar den ena inskränkningen i medborgarnas liv efter den andra. De borde skämmas, för sina tilltag. Därför att de hotar den etiska miljö som är den bräckliga grund som våra demokratiska samhällen bygger på. Bristen på historisk medvetenhet och kontext hos våra politiker tycks närmast total. 

Jag tror tyvärr tendensen är att de krafter Sörlin fruktar som mest, tar överhanden i coronans tid. Bildningens krafter kan inte stå emot. Så går det när medborgarna är rädda. Och när de som har gjort dem rädda inte förstår sitt ansvar, eller ens orkar reflektera över de större sammanhangen. Brist på bildning? Det känns som en fruktansvärd underdrift. Det är en obehaglig tid att leva i. 





8 apr. 2020

Gå Malmö - i kristider

Är du trött på distansarbetet? Längtar du ut och efter att prata med människor ansikte mot ansikte - men på säkert avstånd? Kämpar du för att hålla ordning på kroppen och humöret? Då är detta nåt för dig.

Jag kommer de närmaste veckorna leda ett antal Malmö-vandringar till vardags, med olika typer av teman:

- livsglädje och motivation
- arbetets mening
- grupper och team
- ledarskap och strategier
- corona-krisens långsiktiga och kortsiktiga följder

Ge dig själv ett nödvändigt avbrott! Walk and talk när vi verkligen behöver det! 

Promenaderna är öppna för alla. Vill du som är chef "samla flocken" på detta sätt, så hör av dig så skräddarsyr vi något.

Första tillfället är snart här! Fredag 17/4 vandrar vi första gången, med temat arbetets mening.

Samlingsplats (och avslutningsplats): Stortorget i Malmö (Karl X-statyn)
Tid: 14.00 - 16.00
Datum: 17 april

Swisha 250:- till mig om du vill delta - 123 349 1412

Ring mig om du vill överlägga - 0707914808!

Sprid budskapet till kollegor och vänner!


26 mars 2020

Corona-intermezzo 3

Dagarna går och corona-krisen utvecklas med skrämmande hastighet, i framför allt länder som Italien, Spanien och USA. Vi här uppe i norra Europas utkant tycks klara oss förhållandevis bra, så här långt. Myndighetens rekommendationer tycks ha önskad effekt, och enligt uppgifter i gårdagens tidning finns ingen allmän spridning i Region Skånes område - ännu.

Den tidiga cykelturen denna morgon påminde mest om en sommarsöndag kl 07.00. Det borde känts annorlunda under normala omständigheter. Jag ska inte sticka under stol med att jag gillar känslan. Ödsliga gator, och därtill krogar och restauranger med gott om plats (flera meter mellan gästerna), har alltid tilltalat mig. Det är tanken på orsakerna som grumlar känslan.

Situationen vi befinner oss i är utmanande för båda tanke och känsla. Tänker jag rätt? Är mina känslor rimliga? De relativt asociala svenskarna avskärmar sig ytterligare från varandra. Vad blir kvar när allt är över? Till det positiva hör ändå en viss bredd i det offentliga samtalet. Normalt sett klarar vi ju av högst ett ämne eller en aspekt i taget. Offentligheten har flyttat fokus från smittans faktiska, medicinska verkningar, till de långsiktiga ekonomiska konsekvenserna, och nu senast till pandemins djupgående effekter på samhället, närmare bestämt på demokratin.

Autokrater i flera länder flyttar fram sina positioner i skrivande stund, under täckmanteln av "medborgarnas bästa". På en del ställen protesterar man, som i Israel. I Norge (!) ville högerregeringen härom dagen införa undantagslagar som gjorde att de slapp tillfråga parlamentet på avgörande punkter. Där blev det stopp - den här gången. Och i Danmark förbereder regeringen ändå hårdare regleringar. Anar man en viss masochistisk njutning? Nja, kanske är det att gå lite för långt...

Det talas internationellt om "det svenska experimentet" vad gäller coronans bekämpande! Nu igen! Vi är särlingar här i vårt kära Svedala, inte tu tal om det. Särlingar på ett bra sätt, vill jag påstå den här gången.

En intressant intervju med filosofiprofessorn Amia Srinivasan (professor i politisk filosofi vid Oxfords universitet) (Henrik D Kugelberg, SvD 200326) tar upp tråden. Hon förordar "expertlinjen", inte den (populistiska?) politikerlinjen i hanteringen av krisen. Men, och det är viktigt:

- Vi har inte experter bara för att de ska skänka oss sina rekommendationer från ovan - de ska också kunna visa upp sina modeller och förklarar hur de resonerar.

Srinivasan är orolig:

Att vi tar med oss helt fel lärdomar och att det införs massvis med lagstiftning som bara handlar om att kontrollera och spåra medborgarna. Och som överhuvudtaget inte tar itu med de grundläggande faktorerna som gör människor oproportionerligt sårbara. (...) Det är mardrömsscenariet, och jag tror inte att det ligger särskilt långt borta. 



19 mars 2020

Corona-intermezzo 2

Intressanta dagar med många spännande pågående samtal? Så kan man också se på tillvaron i denna svåra tid. Några snabbt uppsnappade interaktioner:

Ett flertal av landets förskolor och grundskolor rapporterar om stora grupper frånvarande barn och elever. Någon eller några har uppenbart vidtagit mer långtgående åtgärder på egen hand, än vad Folkhälsomyndigheten rekommenderar.

"Borde vi inte stänga skolorna och förskolorna nu för barnens skull?" Anders Tegnell: "Nej, absolut inte, vi skulle aldrig stänga skolor för att skydda barnen, det skulle bara ske för att skydda de äldre."

Upprörda personer 70+: "Är det verkligen av genuin omsorg som vi nu föreslås stänga in oss och inte gå ut? Är det inte så att vi bara inte får bli en 'belastning för vården'? Ska vi bara sitta inne är det inte värt att leva..."

Det moraliserande kommentarerna låter inte vänta på sig: "Det är egoistiskt att bara tänka på sig själv". "Du som är äldre kan ju bli en belastning för vården innan du dör, tänk på det!" Nja, det sista var det ingen som sa, men andemeningen var tämligen uppenbar.

Många rädslor i rörelse med andra ord. Många djupa tankar och starka känslor också. En dag, snart, när paniken har lagt sig, kommer vi att kunna föra vettiga samtal om meningen med alltihop, om medborgarskap, om individens ansvar, om livets faror och risker, om sjukvårdens beredskap - med mera. Det blir intressant!

Eller så gör vi som vi gjort många gånger förut i det här landet, vänder blad, blickar framåt och glömmer bort alla svåra ämnen som kommit upp på agendan.

17 mars 2020

Corona-intermezzo

Det finns knappt utrymme att prata om något annat, än mindre tänka på något annat. Corona, covid-19, kris och katastrof...

Är det inte något av undergångsstämning som breder ut sig? Hos mig har det redan uppstått en form av mättnadskänsla vad gäller rapporteringen och informationen kring läget. Jag klarar inte mycket mer känner jag...  Stänger av radion och bläddrar förbi uppslag efter uppslag i tidningarna... Depp och melankoli.

Och det har ju knappt börjat på riktigt ännu! Ska vi ha det så här i flera månader nu?

Småföretagare som bryter samman och gråter i radion. Jo, det är lätt att hålla sig för skratt. Gigantiska statliga stödpaket som vi aldrig sett maken till. Och så det här med toalettpapperet. Vad ska man tro? Människors dödsångest tar sig de mest lustiga uttryck.

Någon föreslår att toapapperet representerar någon form av handling som ger ett intryck av kontroll. Om jag inte kan göra nåt annat så kan jag åtminstone gå o handla lite toapapper...

Men inget ont som inte för nåt gott med sig. Det rapporteras nu om väsentligt bättre luftkvalitet i norra Italien. Detsamma har noterats genom satelitspaning över Kina. Experter beräknar att tusentals människor därmed räddas till livet. Det vi ser nu i form av radikal samhällsförändring torde vara intressant för de strängaste klimataktivisterna. Här öppnar sig väl möjligheter?

16 mars 2020

Saknar vi bildning?

Det finns mycket att bli nedslagen av i dessa tider. Är bristen på bildning i Sverige ett sådant ämne, och där det behövs en kritisk diskussion? Det tycker författaren, forskaren och folkbildaren Sverker Sörlin, i sin nyligen publicerade bok Till bildningens försvar - den svåra konsten att veta tillsammans (Natur & Kultur, 2019).

Sörlin tar som en av sina utgångspunkter vår paradoxala situation: vi blir allt kunnigare, vetenskapen gör ständigt nya landvinningar, informationstillgången är oändlig, men samtidigt blir vi allt mindre bildade. Det är en välskriven bok, full av kunskap och personligt patos. Bakgrunden är Sörlins livslånga gärning i det svenska utbildningssystemet och de förändringar han - och många med honom - upplevt i det svenska samhället de senaste åren.

Det är en bildad bok, utan tvekan. Och här är det förstås hög tid att börja definiera begreppet. Vad pratar vi om? Man kan se hela boken som ett brett upplagt försök att ge begreppet en modern och uppdaterad innebörd. Därför har vi inte hela svaret på frågan förrän vi läst ut boken, vilket undertecknad ännu inte har. Vi ber om att få återkomma.

Några aspekter är dock klara redan efter några kapitel. Sörlin gör ett gott arbete med att beskriva begreppets bakgrund, dess klichéartade användning och dess funktion som maktmedel. Han är alls inte överslätande och okritisk till begreppets mer konventionella betydelser.

Bildning handlar om kunskap, inte fakta, det är ett viktigt första steg. Vilken kunskap, undrar vän av ordning. Det går inte att fullständigt och entydigt definiera. Men det är i alla fall något annat än den kanoniserade västerländska klichén om bildningskunskap. Boken bjuder alltså inte på någon ny normativ innehållsförteckning anno 2019, skriver han, det vore att begå ett allvarligt misstag.

Bildning är mer än kunskap, och även där det finns mycket kunskap kan det råda brist på bildning. Som i Sverige dessa dagar? Hans samhällskritik är uppenbar, även om han går ganska milt tillväga. Respekten för kunskap, sanning och fakta sjunker. Diskussioner präglas av ytlighet och brist på historiska perspektiv. Det han dessutom saknar är gott omdöme, samhällskänsla och bastant kritiskt tänkande. Alla dessa beståndsdelar ingår i Sörlins bildningsprogram, om man får säga så.

Den kunskap som finns hos den bildade är av särskilt slag. Det handlar inte om forskares eller andra specialisters kunskap, än mindre om yrkeskunskaper. Det handlar istället om medborgarens, samhällsvarelsens kunskaper som vi delar mellan oss. Han hjälper oss med några konkreta exempel. Idag kan det inte anses bildat att vara klimatförnekare. Du kan inte heller betraktas som bildad om du inte förhåller dig aktivt - moraliskt, etiskt - i klimatfrågan. Det handlar inte om aktivism eller heroism, inte alls. Men en genomtänkt hållning och ett rimligt ansvarstagande är nödvändigt, menar Sörlin.

Han ger fortlöpande flera utkast till definitioner. Den här till exempel: Bildning handlar om

betydelsen av kunskap för formandet och tillägnelsen av livet som enskild människa och medborgare i ett samhälle.

Ordet samhälle blir ett bärande ord på samma vis som kunskap. Man kan inte leva på riktigt och samtidigt stå utanför det vi tänker och förstår tillsammans, lyder ytterligare nyckelformuleringar. Här hämtar Sörlin inspiration från historiefilosofen Reinhart Koselleck, som talade om ett gemensamt "Erfahrungsraum" (erfarenhetsrum) och en delad "Erwartungshorizont" (förväntanshorisont) som nödvändigta ingredienser i ett fullgott medborgarskap. Det rör sig alltså om en form av medborgarkunskap som gör att vi kan hålla ihop vårt samhälle och bibehålla dess demokratiska grundfundament.

Sörlin tycker om begreppets djupare och ursprungligare innebörd. Att bilda, i betydelsen forma - en människa och ett samhälle. Både samhälle och individ behöver ta ställning till värden: demokrati, tolerans, mänskliga fri- och rättigheter till exempel. Därmed är bildningen också i någon mening politisk.

Jag gillar Sörlins arbete med bildningsbegreppet. Hans insikter och kunskaper imponerar. Det är också välgörande med hopp, dessa dagar. Jag läser in ett tydligt hopp i Sörlins resonemang om bildningen som en väg för oss - tillsammans - att skapa något bättre och mer värdigt.

För det är något som gått fel:

Kunskapens volym växer med astronomiska mått - men världen blir bara delvis bättre. Delvis blir den faktiskt sämre. 

Sörlins bistra realism är uppfriskande!






15 jan. 2020

Grupputveckling på iTurn

Den 26 februari deltar jag vid frukostmötet på iTurn, under rubriken Hur kan vi få våra arbetsgrupper att bli högpresterande team? Frukostmötet är ett stående inslag i iTurns verksamhet, och samarbetet den här gången är ett resultat av återkommande möten som jag haft med de utmärkta iTurn-konsulterna Helene Weise Palmlund och Anders Henriksson, och på senare tid också Barbara Wennheden.

Vi intresserar oss alla sedan länge för mötets grundfråga, en följd av intensivt arbete med arbetsgrupper i många olika typer av organisationsmiljöer. Vi arbetar också alla med gruppanalysverktyget GDQ (Group Development Questionnaire), som bygger på Susan Wheelans välkända och jordnära teori om grupputveckling.

Utifrån detta har vi satt ihop ett litet program där vi reflekterar tillsammans över gjorda erfarenheter. Ämnet hör till det mest beforskade och genompratade inom organisationsteorin. Icke desto mindre är det undflyende, svårfångat - som alltid när det handlar om människan i organisationen.

För anmälan och mer info, gå till iTurns hemsida här!

Plats för frukostmötet: iTurns lokaler i Turning Torso, Lilla varvsgatan 14 i Malmö


13 jan. 2020

Politikerutbildning - skolans styrning

Tillsammans med min kollega Lotta Kårlind (hemsida med kontaktuppgifter här) genomför jag regelbundet politikerutbildningar med olika inriktning. I den senaste omgången gästade vi Höganäs kommun, där skolverksamheten sköts av en ambitiös organisation under ledning av nämndsordförande Pia Möller och förvaltningschef Liselott Herrlin.

Under två halvdagar gick vi igenom och problematiserade skolans styrning och ledning, samt bearbetade några av utmaningarna i form av case.

Här några frågor som programmet byggde på:

1. Hur styrs skolan? 
2. Vad ska nämnden fatta beslut om? Vad ska man inte besluta om?
·         3. Hur är relationen mellan nämndens uppdrag och skolchefens?
      4. Hur säkrar vi en verksamhet som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet? 
      5. Hur säkerställer vi en adekvat uppföljning och analys av verksamhet och resultat?

      Vill du genomföra politikerutbildning i din kommun i någon form, kommer vi gärna ut och pratar igenom ett skräddarsytt upplägg!

      Kontakta 

      Lars - 0707 91 48 08
      Lotta - 0702 55 56 48