Bildning i coronans tid

Sverker Sörlins bok om bildning - Till bildningens försvar - den svåra konsten att veta tillsammans (Natur & Kultur, 2019) - skrevs innan coronan slog till (Se tidigare blogginlägg här: Saknar vi bildning?). Jag undrar hur Sörlin hade resonerat. Är det ett Sverige präglat av bildning som tar sig an pandemins utmaningar? Nej, det skulle han nog inte gå med på. Hade han varit nöjd med graden av bildning i det svenska samhället hade han inte skrivit boken. Hur märks det då - om alls - att vi lider av bildningsbrist, när vi tar oss an virusutbrottet?

Kanske hör dessa ting inte alls samman på något vis.  Men dessa dagar är det ju omöjligt att funderar på något över huvud taget, utan att samtidigt tänka på coronan. Sverker Sörlins bildningsbegrepp har också starka kopplingar till vissa grundläggande kvaliteter i samhället, eller kanske snarare kvaliteter hos dess ledande aktörer. Därför känns det inte bortkastat att koppla bildning till det som nu sker.

Möjligen kan man peka på bristen på nyanser eller perspektivrikedom när det gäller medierapporteringen och det offentliga samtalet som ett tecken på bristande bildning? Något är i alla fall en smula galet. Jag vet inte hur andra fungerar, men själv har jag för länge sedan tappat intresset för den alltför ensidiga fokuseringen på skyddsmasker av olika kvalitet, statistikdiagram, svenska respektive icke-svenska strategier och Anders Tegnells persona eller kompetens.

Poängen är inte att ovanstående är ointressant eller oviktigt. Poängen är att det finns annat som också är viktigt. Vi ska inte överdriva, det finns goda exempel i medier och offentlighet på annan tematik och det finns också goda kunskaper på sina ställen. Sveriges radios och Sveriges televisions många specialprogram innehåller mycket som hjälper oss förstå och hänga med lite mer på djupet.

Men i många dominerande medier, och inte minst hos det politiska etablissemanget är ytligheten och perspektivfattigdomen beklämmande. Ännu mer nedslående är väl forskningsdiskussionen om olika strategier i corona-bekämpningen. Personangrepp, rena hot och försök att tysta meningsmotståndare ger knappast en bild av ett bildat debattklimat.

Åter till bildningen hos Sörlin. Här ett försök till sammanfattning av hans omfattande definition av begreppet:

Bildningen…

-    bygger på kunskap, särskilt sådan som är väsentlig för att hålla ihop oss som samhälle

-    omhuldar kunskap som kollektiv egendom, även om denna inte är enkel att definiera

-    hyser respekt för kunskap, fakta och sanning

-    söker djup och försöker undvika ytlighet

-    intresserar sig för den historiska kontexten

-    hyllar kritiskt tänkande

-    odlar gott omdöme

-    tar samhällsansvar

-    förutsätter etisk och moralisk medvetenhet

-    står upp för demokratiska värden och mänskliga fri- och rättigheter

-    odlar och tar ansvar för den ”etiska miljön” i ett samhälle

Nog kan vi uppfatta flera ledande företrädare för exempelvis Folkhälsomyndigheten, som bildade, när vi lyssnar på dem dessa dagar. Lite mindre bildat känns många reaktioner på Folkhälsomyndighetens arbete, särskilt dem som flödar över i sociala medier. Här märks tydligt istället mycket av det som Sörlin är bekymrad över: bristen på kunskap och bristen på respekt för den, till exempel.

Sörlin är som sagt bekymrad, vilket framgick redan av det tidigare inlägget utifrån hans bok. Vi glider isär, menar han. Vi värderar inte lika längre, det vill säga vi gör alltmer olika bedömningar om vad som är viktigt. Individualismen har brett ut sig på bekostnad av kollektiva (samhälleliga) perspektiv. Med Sörlins ord, riskerar friheten i sin renaste form ”att skapa människor som blir inåtvända och självupptagna i sina val”. På sätt och vis kanske corona-utbrottet stärker oss som samhälle, som kollektiv? Och därmed stärks de krafter som Sörlins efterlyser? Så kan det definitivt vara, men samtidigt är det många faror som lurar på oss och som blir tydliga dessa dagar.

Vi har nu under några veckor sett en repression breda ut sig i våra samhällen, som slår alla rekord. Enligt debattörer i Italien, ett av de hårdast drabbade länderna, går de repressiva och inskränkande åtgärderna mycket längre än dem som gällde i landet under fascismen eller andra världskriget. Vi tycks vara - många av oss, inte alla - beredda att kompromissa bort en stor del av det som vi betraktar som grundläggande fri- och rättigheter och fundamenta i ett demokratiskt samhälle. På radion hör jag om olika EU-länders förslag att det bara ska släppas in ”rena” turister i sommar, människor från de länder där corona-bekämpnngen gått bäst. Övriga ska stängas ute.

Den nationella chauvinismen och de statliga ingreppen i våra demokratier förskräcker.  Jag tror vi kan använda Sörlins begrepp ”etisk miljö” för att förstå vad som riskerar att hända i coronans tid. Begreppet hämtar han från den brittiske moralfilosofin Simon Blackburn, som han lärde känna i Cambridge på 00-talet. Blackburn har i en rad böcker undervisat en bred publik om olika filosofiska spörsmål.

Centralt hos Blackburn är hur handlingar av olika slag bygger på kunskap och värderingar.

Begreppet ”etisk miljö” betecknar de ramar för handlandet som existerar i ett samhälle vid en given tidpunkt. Vissa handlingar faller utanför ramarna och fördöms, eller beivras av ordningsmakten eller förses med ett socialt stigma. Den etiska miljön är bräcklig, vi bör vara försiktiga med hur vi hanterar den. I det samhälle vi bygger just nu, i corona-tider, begravs människor i massgravar utan ceremonier och deltagande anhöriga. På vissa vårdhem dör åldringar nu långsamt, genom en statligt sanktionerad social exkludering, som upprätthålls av ytterst förnuftiga, medicinska skäl. Ingen, eller alltför få, bryr sig om detta eller tycker att det är fullt rimligt.

Vi håller på att etablera en helt ny ”etisk miljö”, som möjliggör handlingar som vi i en annan kontext hade beskrivit som yttersta barbari. Ytterligare en filosof kan nämnas i resonemanget. Han refereras inte av Sörlin, men är högaktuell i sammanhanget. I det corona-drabbade Italien sitter den 77-årige filosofiprofessorn Giorgio Agamben och konstaterar normaliseringen av undantagstillståndet. Hans kontext är de statliga reaktionerna på olika exceptionella händelser alltsedan den 11e september. Länge har staternas legitima grund för undtantagstillståndet varit den internationella terrorismen.  Nu är det någonting annat.

Man kan allvarligt fundera över neologismen ”social distansering”. Det är så snyggt och ”vetenskapligt” i sin yttre form. I sin inre mening rymmer begreppet den mänskliga gemenskapens död.

Det är inte bara åtgärderna för sig själva som förskräcker. I nästan än högre grad går det att uppröras över åtgärdernas hantlangare. Man baxnar när man ser populistiska politiker som med stolthet förkunnar den ena inskränkningen i medborgarnas liv efter den andra. De borde skämmas, för sina tilltag. Därför att de hotar den etiska miljö som är den bräckliga grund som våra demokratiska samhällen bygger på. Bristen på historisk medvetenhet och kontext hos våra politiker tycks närmast total. 

Jag tror tyvärr tendensen är att de krafter Sörlin fruktar som mest, tar överhanden i coronans tid. Bildningens krafter kan inte stå emot. Så går det när medborgarna är rädda. Och när de som har gjort dem rädda inte förstår sitt ansvar, eller ens orkar reflektera över de större sammanhangen. Brist på bildning? Det känns som en fruktansvärd underdrift. Det är en obehaglig tid att leva i.