Jag lever ett fokuserat liv, för det är det bästa livet

Orden är inte mina, även om jag i princip ställer upp på dem. Orden är hämtade ur Cal Newports intressanta bok Deep work – hur du finner fokus och djupjobbar i en distraherande värld. Han citerar vetenskapsjournalisten och författaren Winifred Gallagher, som står för den uppfordrande formuleringen. Gallagher lyckades fokusera på de bra sakerna i sitt liv, under en krävande period av cancerbehandling.

Det är roligt när ens läsning berör en så starkt som denna bok har gjort. Det är ett tecken på den akuta relevansen i Newports budskap, för undertecknad personligen, men med största sannolikhet också för dig som läser det här.

Newport har skrivit en lång rad böcker de senaste åren. Bara denna tycks ha fått svensk översättning. Mer förtjänar definitivt att översättas. Hans analyser och iakttagelser är med andra ord högst relevanta för en svensk kontext. Här på bloggen har jag tidigare tagit upp hans bok A world without email.

Vi får medge att amerikanerna har gjort fler och djupare analyser av vår digitaliserade vardag och i många fall dragit bestämda slutsatser om den, jämfört med hur det är hos oss. Och hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Hos oss råder fortfarande en sorts naivism eller romantik kring teknikutvecklingen. Månne är det så starka kulturella drag att vi aldrig kommer ifrån fenomenet. Die dumme Schweden…

Newport pekar i den här boken på ett ytterst vardagligt fenomen: vår svårighet att koncentrera oss, fokusera ordentligt och hålla ifrån oss distraktionerna. Det bör finnas få vuxna svenskar som inte har drabbats av företeelsen. Konsekvenserna är dock väldigt skiljaktiga, beroende på vem du är och – om du frågar Newport – vilket jobb du har. 

I boken vänder han sig till ”djupjobbare”, det vill säga människor som då och då i sitt arbete behöver utföra arbetsuppgifter...

...i ett ostört koncentrerat tillstånd där man utnyttjar hela sin mentala kapacitet. Detta arbetssätt ökar arbetets kvalitet, skärper utövarens skicklighet och ger resultat som är svåra att kopiera. 

Han använder också begreppet ”kunskapsarbetare” för den kategori människor som i första hand berörs av resonemangen. Skillnaden mellan djupjobb och ytjobb (dessa två ord är Newports egna termer) framgår av följande. Ytjobb är...

...uppgifter, ofta av logistisk art, som kräver en låg kognitiv insats och utförs i en rörig miljö. En verksamhet som inte skapar mycket nytt i världen och är enkel att kopiera. 

Distinktionen är uppenbar, åtminstone för mig, och det är också uppenbart att vår tids miljöer gör det svårt att ägna tid åt djupet, medan ytan breder ut sig. Newport är noga med att framhålla att alla jobb innehåller ytjobbsinslag som måste åtgärdas. Problemet är att vi låter miljön och våra egna impulser driva på mängden ytjobb medan djupjobbet får stå tillbaka. 

Det har gjorts mängder av mätningar av vad folk faktiskt gör på jobbet i våra dagar och resultaten förskräcker. Mycket tid går åt till ”ingenting”. 

Ett befriande drag i Newports resonemang är hans brist på allmän moralism kring människors vanor. Han konstaterar dock att 

-       Djupjobb ökar kvaliteten på ditt arbete i stort

-       Det gör dig mer tillfredsställd

-       Det utvecklar dig och gör dig konkurrensmässigt överlägsen

Inget av ovanstående uppnås genom ytjobb. Inte minst den sista punkten kanske väcker mångas intresse. Analysen är enkel: om flertalet kvalificerade människor låter ytan ta över deras arbetsflöden, så kommer ditt relativa värde att öka i takt med att du ägnar dig åt djupjobb. 

Newport lockar oss med beskrivningar av sitt eget liv. Ta det för vad det är, men han hävdar att han aldrig jobbar efter 17.30. Han har fru och små barn att ägna sig åt samt utmanande fritidsintressen (att skriva böcker!). Han har en mycket framgångsrik karriär som forskare och lärare på universitetet. 

Givetvis gör han en ordentlig genomgång (och detta återkommer han till i sina böcker) av hur vår miljö gör oss alltmer distraherade och ofokuserade. Förklaringen – som är en truism idag – stavas nätverkstjänster. Vi är alltså inne på det gamla vanliga: kommunikationsverktyg som epost och sms, sociala medier, nyhetssajter, infotainmentsajter med mera, med mera. Tillsammans med det faktum att den smarta mobilen finns direkt inpå våra kroppar hela tiden, så har du i princip hela förklaringen där. 

En tolkning, som Newport bara går in på litegrann gäller vår tids hetsiga tempo och utbredda känsla av stress. Dels handlar det om att mängden ytjobb ökar (ex ständig kommunikation med och om allt och alla) och dels väcks en djup känsla av otillfredsställelse när nödvändigt och hälsosamt djupjobb alltid får stå tillbaka. 

Det stora med den här boken är inte ovanstående, som är en analys som många har gjort i vår tid (alltså inte minst amerikaner). Det riktigt inspirerande är hans medicin, det vill säga alla hans koncept, förhållningsregler och tips som ska hjälpa dig att hitta tillbaka till djupjobbets välsignelser. 

Själv är jag nu mitt uppe i Newports experimentverkstad! I nästa text tar vi oss in på det ämnesområdet. Hoppas du vill följa med!

 

Tar vi oss ur uppmärksamhetskrisen?

Läsningen av Johan Haris bok Stulet fokus - som jag skrivit om tidigare här - är nu avslutad. De inledande överraskningarna fullföljdes boken igenom av fler. Så mycket som finns att lära i ämnet! Och bilden av ett samhälle i djup kris förstärks mer och mer under läsningen.

Hari har fått en hel del draghjälp på sistone. Det talas vitt och brett om läskrisen, om sociala mediers destruktiva inverkan på många unga, om försämrad sömn och destruktiva livsstilsmönster. Vi har storögt följt Sydsvenskans uppmärksammade artiklar om studenter som inte orkar läsa kurslitteraturen. Vi har intervjun med Jonathan Haidt i DN, med uttalanden som att "vi är mitt uppe i den största förstörelsen av humankapital sen världskrigsepoken". Tala om krigsrubriker! Vi hör om regler och lagstiftning kring sociala medier och mobilanvändning på olika håll i västvärlden. 

Det är bra, vad vi behöver är ett brett och djupt uppvaknande. Är vi på väg in i ett sådant? Den som lever får se. Samtidigt är det sällan vi ser någon som försöker ta ett helhetsgrepp, såsom Hari gör. 

Lite systematik: Hari går i sin bok igenom tolv olika skäl till den rådande uppmärksamhetskrisen. Det handlar om många olika faktorer, långt ifrån enbart tekniska. Jag återger dem här, men kommenterar bara ett par stycken:

1. Ett högre tempo och mer växlande mellan uppgifter
2. Förlamningen av vårt flow
3. Ökningen av fysisk och mental utmattning
4. Vi kan inte längre sträckläsa
5. Våra tankar får inte längre vandra
6. Ökningen av teknik som kan spåra och manipulera oss
7. Uppkomsten av grym optimism
8. Ökningen av stress och hur det utlöser vaksamhet
9. Våra försämrade matvanor
10. Ökningen av föroreningar
11. Ökningen av adhd och hur vi hanterar den
12. Begränsningen av våra barn, både fysiskt och psykiskt

Till det mest intressanta som Hari tar upp hör något så grundläggande som sömn. Sömnen är ju idag en ofta uppmärksammad hälsoaspekt, och undertecknad har ägnat rätt mycket tid och uppmärksamhet åt den. Men det Hari lyfter upp är ändå överraskande. 

För att ta det från början: dålig sömn förstör våra förmågor till uppmärksamhet och koncentration. Det behövs en relativt liten brist på sömn för att kroppen ska reagera på ett genomgripande sätt.  Dålig sömn skadar vår minneskapacitet. Effekterna av sömnbrist är särskilt allvarliga när det gäller barn och unga. Barns normala reaktion på sömnbrist är hyperaktivitet. 

Vi lurar oss att tro att sömnfunktionen är dikotomisk: antingen sover vi eller så gör vi det inte. Det är en felsyn. En sömndepraverad människa kommer att "sova" också en del av den "vakna" tiden. Termen är "lokal sömn", det vill säga att delar av hjärna sover medan andra är vakna. Effekten är massiv vad gäller vår förmåga till fokus och koncentration. Och till sist: drogad, berusad eller medicinerad sömn är mycket mindre effektiv än normal. 

En av de intervjuade forskarna (Sandra Kooij i Haag) formulerar situationen så här: 

Vårt västerländska samhälle är lite adhd-igt eftersom vi alla lider av sömnbrist... Det är enormt. Och det påverkar oss. Vi skyndar allihopa, vi är alla impulsiva, vi är lättirriterade i trafiken. Man ser det överallt... Det har studerats och bevisats i laboratorier: man tror att man tänker klart, men det gör man inte. Man är mycket mindre klartänkt än man skulle kunna vara.

Forskningen är idag omfattande vad gäller den faktiska situationen: 40 procent av USAs befolkning lider av sömnbrist, sen 1940-talet har vi i väst krympt sömnvolymen med en timme. Vi utsätts för tio gånger mer artificiellt ljus än för femtio år sen, en avgörande faktor för att förklara sömnkrisen. 

En annan mer begränsad aspekt av uppmärksamhetskrisen är också mycket intressant. Det gäller våra vanor kring läsning, särskilt traditionell läsning (tryckta böcker) av skönlitteratur. Till de forskare som finns i detta sammanhang hör Marshall McLuhan och den nu aktive Raymond Mar, professor i psykologi i Toronto. Det hela kan sammanfattas i ett citat från slutet av bokens fjärde kapitel:

Vi internaliserar strukturen av de röster vi utsätts för. När du utsätter dig för komplexa berättelser om andra människors inre liv under långa tidsperioder kommer det att omprogrammera ditt medvetande. Du kommer också att bli mer lyhörd, öppen och empatisk. Om du däremot i flera timmar om dagen utsätter dig för de osammanhängande fragment av skrik och ilska som dominerar på sociala medier kommer dina tankar att börja formas efter det. Dina inre röster komma att blir grövre, högre, mindre förmögna att höra mjukare och mer stilla tankar. Var försiktig med den teknik du använder för ditt medvetande kommer över tid att ta samma form som den tekniken.

Avslutningsvis, hur ser Hari på möjligheten att vi bryter den uppmärksamhetskris vi befinner oss i? Han är inte nattsvart kring våra möjligheter att på ett organiserat och systematiskt sätt "ombestämma oss" beträffande vår livsstil, det är väl det mest positiva man kan säga. Men...och det finns många, många men: 

"Individuella försök att förbättra uppmärksamheten har minimal verkan i en miljö full av saker som förstör den."

Den tappade vanten - en intervju med Thomas Sewerin

En grå eftermiddag i början av oktober sammanstrålar vi på ett av våra många stamhak i Malmö. Dessa har växlat några gånger över tid, men nu möts vi oftast på det ställe som lyder under det prosaiska namnet Nils på hörnet. Obs! Boken som är utgångspunkten för intervjun är kommenterad i en tidigare bloggpost - här!

70-talsstämning på bar i Köpenhamn

I sin nya bok om ledarskapsindustrins framväxt i Sverige serverar Thomas insikter, anekdoter och stimulerande spekulationer om denna epok, som han delvis var med om att forma. Nu fortsätter vi en stund i intervjuform.

Vi går ut försiktigt Thomas - Hur var det att skriva denna bok?

Det var hur lätt som helst. Jag hade ursprungligen själv tankar om att skildra denna epok, men ville inte göra det helt själv. Jag skickade ut lite mail för att få respons från andra som också var med, med lite hypoteser för att locka dem. Men, jag blev tvungen att skriva boken själv. Ingen annan ville skriva, det fick bli en rad intervjuer istället. Det var jätteroligt att plocka fram allt material och uppväcka gamla minnen. 

Materialet formades till en serie essäer, kan man väl säga. Det var lätt att skriva, bara frågan om hur man ska klippa.

En aspekt som du lyfter rätt utförligt är kopplingarna till USA. Kan man se den framväxande ledarskapsindustrin helt enkelt som en kulturimport från USA?

Ja kanske. Både ock. Det pågick ju så mycket i USA vid den tiden. Det var mängden teorier - om samhället, människan och organisationerna, men också metoderna hämtades därifrån. Sensi-träningen till exempel, byggde delvis på att man åkte dit. 

Det fanns dock europeiska varianter på allt detta. Exempel på det är teoretiker som Wilfred Bion. Kollegor till mig var aktiva i en europeisk kontext. Jag kan inte se att där fanns några noterbara skillnader. Sociotekniken från England, är ytterligare ett exempel. Här försökte man analysera gruvarbete i en kombination av teknisk utveckling och grupputveckling. Teknik och sociala förhållanden - detta är ju arbetsplatsen. 

Det fanns exempel från Norge också som var intressanta. Möjligen kan man se att Europa hade mer fokus på arbetsprocesser, medan det amerikanska mer handlade om frihetsdrömmen, med  utopiska drag. Hela 60-talet, musikrörelsen, allt var ju influerat av USA. Hela generationsupproret kom ju därifrån. Hippies, musiken, livsstilsfrågorna, kläderna, blåjeansen. 

Paradoxalt nog utmärktes ju tiden av ett hårt styre, under Nixon etc. Men också vad gäller detta senare - ungdomsupproret etc - fanns europeiska motsvarigheter. Paris -68 är ju en parallell, hippierörelsen i Holland… 

Vad var det i Sverige just då som gjorde oss mottagliga?

Det svenska rimmade så bra med det amerikanska vid den tiden. Intresset för management startar där, med Harvard business review till exempel. Det lyftes snabbt in i den svenska kontexten. Strategibegreppet etc. Allt kommer från USA. Näringslivet i Sverige utvecklades snabbt under denna tid. 

Det handlade mycket om frihetsprojektet, som gick hem i Sverige. När man sitter på kursen och alla börjar berätta, så är det ju detta som kommer. Alla sitter med låsningar av olika slag, hitta källorna till dem, göra dem pratbara och tillgängliga att bearbeta, där är nyckeln. Vi såg ju hur människor betedde sig. Vi insåg snabbt att det går att bli fri. Vi behöver mer autenticitet, mer spontanitet, att inte allt är så förutsägbart. Den marxistiska analysen var ju klarsynt. 

Fanns samhällsperspektivet med i programmen - som ju den marxistiska analysen främst handlar om? 

Nej, egentligen inte. Det var inget problem att släppa detta. MiL blev lösningen: med fokus på organisationen och företagen - en mellannivå som var mer hanterbar. Där kunde vi göra skillnad. 

Men ville ni ändå göra nåt för samhället?

Jo då, vi ville kritisera hierarkierna, det auktoritära och ingenjörsstyrda. Det ville vi göra till förmån för en öppnare kommunikation, andra påverkansmönster. Inte bara vertikala principer. Vi ville göra aktörer av människor. 

Tidsandan var paradoxal! Det gick snabbt! 1975 kunde ingen vänta sig att alla kurser skulle handla om ledarskap! Men det är ju försynen! Alla som var med - det var guldläge. Alla ville bli som vi! En osynlig hand fick detta att hända! Det här är oerhört intressant. Vad får en generation att plötsligt vända? 

För det hände på 1980-talet. För min generation blev det plötsligt viktigt att tjäna pengar. Man skulle inreda snyggt, plötsligt var tidningarna fulla av rosa sidor som handlade om ekonomi. Det var lätt att bli förförd av lyxen, av individualismen. 

Janne Carlssons tid och gärning spelar en viktig roll i boken. Ser du honom som förebild i ledarskapet eller är bedömningen mer kritisk?

Jag jobbade då mycket med offentlig verksamhet. Jag upplevde det som absurt att införa företagsekonomiska fenomen i kommuner etc. Jag var kritisk mot New Public Management. Sen var jag involverad i att utbilda SAS-konsulter i transaktionsanalys. För att bli trovärdiga i sitt arbete behövde de ett djupare innehåll i det de gjorde.

Standardiserade kurser, stred mot hela mitt uppsåt: varje uppdrag är ju något nytt. Att kopiera deras framgång var inte så intressant. Det var inte riva pyramiden, utan att hitta en karismatisk ledare som nådde hela vägen ut. Han snackade skit om mellancheferna. Allt ljus på mig - det var Janne Carlson. Han försörjde mängder av konsulter ändå, alla pratade SAS. Det var ett uttryck för tidsandan, och jättestort på 80-90-talet. Servicekonceptet var dock något intressant, men knappast ledarskapet i sig.

PG Gyllenhammar var samma typ av feodalherre. Synen på servicekedjan, att alla ska jobba med att nå hela vägen ut - det var grejen. Men att några hierarkiska pyramider skulle rivas, nej nej. Det som hände då och senare - i det som vi kallat globaliseringen - var ju att toppen på pyramiden försvann, lämnade organisationen i sticket. 

Hur är det med hierarkierna idag?

Om vi med hjälp av AI snart har manualer för allt, behövs inte den maktstruktur som hierarkin utgör. Det uppstår parallella system: vi har chefssfären, och sen har vi de som jobbar. I chefssfären finns de som är fria genom sin kunskap. De har ett individuellt värde som de inte hade förr. De kan lämna när de vill. De har en egen agenda. Det spelar bort hierarkin. 

Men hierarkin funkar tillfälligt, arbete ska trots allt ledas och fördelas. Det finns hierarkier i vissa segment, men det är inte så hierarkiskt som förr i alla fall. Se hur svårt fackföreningarna har det. Människor tänker och fungerar annorlunda helt enkelt. 

Hierarkin som princip bygger på att nivån under laddar systemet uppåt, medarbetarna skapar i någon mån cheferna. Se på Trump exempelvis, utan hyllningskören runt omkring är han ingenting. Detta har med uppfostran att göra. Man tar med sig en förväntansbild från hemmet. Vi fostras in i det hierarkiska tänkandet. 

Den avslutande bilden i boken - den om den igenväxta hinderbanan på MiL-gården i Klippan: den känns en smula resignerad?

Ja, hur ska man ta det? Jag vet för lite om vad som händer i konferensrummen numera. Det händer inte så ofta att duktiga konsulter får jobba ordentligt med det de kan, mellanmänskliga processer och sådant. Mycket är manualiserat, hårt strukturerat, det mesta styrs av färdiga mallar. Men ibland är det fest. Så låter det tycker jag, när ledarskapskonsulter beskriver dagens utvecklingsprogram.

Vi kunde leka hela tiden, vi var fria. Så är det inte längre.