29 jan. 2021

Auktoriteter och det auktoritära

Man säger ofta att vi i vårt samhälle har gjort oss av med alla typer av auktoriteter. Då menar vi i regel traditionella auktoriteter, som präster, lärare, statstjänare av alla slag och föräldrar. Den med konservativ läggning skakar bekymrat på huvudet när ämnet kommer upp, medan den med mer progressiv grundsyn tycker detta är något bra. 

En sorts auktoritet som vi inte gjort av med, utan som vi nästan börjat avguda i vår komplexa, postmoderna tidsepok, är den vetenskapligt skolade experten (scientism är väl ordet). I corona-tider är det förstås medicinska experter som får extra mycket uppmärksamhet. Vår auktoritetstro har just en tydlig dragning åt naturvetenskapligt skolade experter. Sådana med andra intressen – som humaniora och samhällsvetenskap – förstår vi är misstänkt präglade av ideologi och annat, icke-objektivt. 

Men se, pandemin har avslöjat den medicinska expertisens förmenta objektivitet. De är inte överens! De tycker olika, och ja – de tycker saker! Sånt bör ju knappast objektivt grundade experter ägna sig åt. Det kan ju vem som helst klara av. Med annat språkbruk, vissa experter är ”starkt riskaverta” medan andra är ganska ”svagt riskaverta”. Gänget i Folkhälsomyndighetens ledning verkar vara ganska svagt riskaverta, om undertecknad ska tycka till. Det har gjort ett stort gäng experter med andra preferenser heligt förbannade. 

Riskaversion är något som har stark koppling till vår personlighet, eller andra ideosynkratiska grunddrag. Riskaversion handlar om vad och hur mycket vi är villiga att ”betala” för att undvika en risk. Experterna lever med olika grader av riskaversion, precis som alla andra människor. När de väger riskundvikande mot kostnad, är de precis likadana som vi andra. De gör olika bedömningar! Skillnaderna ligger inte i att de utgår från olika empiri. 

Andreas Berghs artikel i DN den 3/1 2021 (Därför når vi aldrig enighet om pandemiåtgärderna) kastar ett välgörande ljus över frågan. Man kliar sig i huvudet vid läsningen av artikeln och undrar var alla journalister och opinionsbildare befinner sig. Saknar de fullständigt kunskap om dessa tämligen självklara ting?

När det gäller riskaversion som samhällsstrategi tar en annan initierad skribent upp det många gånger irrationella i våra bedömningar. Roland Paulsen tar i sin senaste bok (Tänk om – en studie i oro, Bonniers, (2020)) upp ett par tänkvärda exempel. När amerikanska myndigheter efter 11 september införde hårdare säkerhetsrutiner inom flyget, ledde det till en ökning av bilresandet. Efter tio år hade lika många människor (ca 2300) dött av enbart ökande bilolyckor, som antalet döda vid attacken. 

Paulsen är också en av flera som nämner pandemin 1956-58, den så kallade ”Asiaten”, som ett kontrasterande exempel på hur riskaversionen som samhällsfenomen, eller som kultur, har förändrats. Den då rasande pandemin är fullt jämförbar i sina effekter på människan, dödstalen var höga, också många unga dog. Men någon ”nedstängning” av samhället diskuterades aldrig. Sverige genomförde ett fotbolls-VM mitt under pandemin. Det som ställdes in skedde på grund av att människor var sjuka, inte som förebyggande åtgärd.

Ytterligare en stor skillnad mellan coronan och Asiaten rör det mediala utrymmet och agendan. Asiaten var ytterst sällan förstasidesnytt och gavs inte heller de spaltkilometer av utrymme i dåtidens medier som den nuvarande pandemin får. Denna skillnad har bland annat studerats i en genomgång av DNs rapportering (se ex Jonas Nordling – Dagens arena - Fredagsmys 20/3 2020).

Riskhantering som kulturellt uttryck alltså, inte som ett utflöde av rationella överväganden. Det är det slående resultatet av lite jämförande studier. Och ytterligare ett skäl att lyssna med viss kritisk distans när våra experter uttalar sig. 

Allmänt sett har pandemin dragit fram en betydande auktoritetstörst hos många av oss. Det driver i sin tur fram en hel del auktoritära drag hos våra ledande samhällsföreträdare. En utbredd tvärsäkerhet i olika frågor är ett tecken. Den fostrande tendensen hos vissa politiker är ytterligare exempel. Det är inte vackert något av det. 

Allra mest beklämmande är vår snabbhet att kompromissa bort många av våra grundläggande fri- och rättigheter. Det bådar inte gott för framtiden. Vilka rättigheter är vi nästa gång villiga att avstå, och till vilka människor, och med vilken agenda? Den italienska filosofen Giorgio Agamben har länge varnat för hur lätt makthavare med nödens rätt åsidosätter lagen. Varför ser vi inte ansvarstagande, etiskt medvetna politiker som försvarar, eller åtminstone förklarar, den svenska grundlag som inte erkänner något undantagstillstånd i fredstid? 

Några kan tycka att det är obehagligt att vi ”sitter fast i vår kultur”. Andra framhåller det helt avgörande i att vi orkar med att se det. Resonemanget ovan återställer också ett viktigt faktum: det är våra politiker som behöver fatta besluten och göra de svåra avvägningar som måste göras. Vad är vi villiga att offra för att slippa ytterligare spridning av viruset. Rimligen inte ”hur mycket som helst”, eller ”vad som helst”, vilket många – starkt riskaverta – pläderar för. Experterna kan bidra med vetenskapliga fakta, men bör inte tillåtas göra bedömningar i komplexa samhällsfrågor. Det är inte det som deras expertis gäller. 

Det kan vara ett tufft uppvaknande att se experten som en vanlig människa. Det gäller många av oss, som har lyssnat lite för mycket på deras synpunkter. Men det är ett nödvändigt uppvaknande. Auktoriteter kan vi behöva, men överdriven auktoritetstro behöver vi se upp med. 

11 jan. 2021

Om betydelsen av ensamhet

En människa mår inte bra av att vara ensam. Det har filosofer, läkare, psykologer och andra vetat länge. Samtidigt är ensamhet en förutsättning för att utveckla en självmedveten och därigenom ansvarstagande personlighet. Kontemplationens betydelse för mänsklig utveckling har således också stått stark som idé genom århundradena. Ensamhet är en nödvändig kvalitet för att utveckla mognad helt enkelt. 


Ämnet är gammalt och har flera gånger behandlats utförligt. Ett exempel på en systematisk och genomträngande analys är Zimmermans Über die Einsamkeit, ett verk i fyra volymer från 1785. Men Zimmerman verkade inte i ett tomrum, han byggde i sin tur på en tvåtusen år gammal tradition med rötter i biblisk och grekisk kultur. 

 

I våra dagar kan man närma sig ämnet exempelvis genom David Vincents A history of solitude (2020). Slutkapitlet hos Vincent behandlar vår tids digitala ensamhet, eller avskildhet är kanske lämpligare att skriva på svenska. Boken är full av övergripande likaväl som mer konkreta resonemang. Exempelvis för han fram den intressanta tanken om mobilens roll som sysselsättning för fingrarna, i en tid där rökningen nästan helt kommit ur bruk. Vincent bibehåller de riktigt långsiktiga perspektiven, vilket känns gott i vår tid. 

 

En annan författare som intresserar sig för ämnet, utifrån ett mer kortsiktigt perspektiv och med den digitala tekniken i fokus, är Sherry Turkle (som har behandlats tidigare – kolla här!) För Turkle är betydelsen av ensamhet solklar och hon bekymras över vad den digitala tekniken gör med oss. Hon slår fast ett fundamentalt faktum: att vi – många av oss – blandat ihop surfande på nätet med dagdrömmeri. Att det beteendet skulle ge upphov till samma utrymme för självreflektion. Det gör det inte. 


Hon inspireras av Henry David Thoreau, berömd författare till en klassiker inom temat tillbakadragen kontemplation - Skogsliv i Walden (1845). I hans stuga i skogen fanns tre stolar - "en för ensamhet, två för vänskap och tre för sällskap". I denna enkla bild betonar Thoreau förbindelsen mellan möjligheten till självreflektion, förmågan till empati och viljan att närma sig en annan människa - på riktigt. 

 

Den tekniska utvecklingen har de senaste decennierna effektivt eroderat människors vilja och förmåga att vara ensamma. Det har i många fall drivits så långt att många – inte minst ungdomar – lider av akut mobilberoende. Många andra beroenden, med koppling till tekniken, är också aktuella. Varje ledig stund, vare sig på trottoaren eller i postkön, ska fyllas med något stimulerande. Till och med umgänget med våra nära och kära låter vi störas eller förstöras, av de ständigt närvarande apparaterna med deras koppling till nätet. 

 

Följden blir brist på mognad och brister i empati och annan för relationskompetensen viktiga förmågor. Turkle har rett ut och analyserat detta i ett par böcker: Alone Together - Why we expect more from technology and less from each other, samt Tillbaka till samtalet: samtalets kraft i en digital tid (Daidalos, 2017)

 

Turkle definierar ensamhet (solitude) som ett tillstånd av medveten avskildhet där vi får en chans att komma till ro. Det är givetvis något annat än att vara ständigt uppkopplad, ständigt utsatt för nätets stimulantia, även om det sker i fysisk avskildhet. Nätet får oss inte att koncentrera oss på ”våra inre tankar och känslor”. Tvärtom, det splittrar oss och distanserar oss från dem.

 

Turkle tar upp den väl beforskade kopplingen mellan uttråkning och kreativitet. Många föräldrar kan vittna om detta. Ändå ser vi ofta hur föräldrar tar till medier och apparater för att passivisera sina barn och riskerar därmed att beröva dem på utforskningen av sin egen kreativitet. Jag vet, ordvalet provocerar, men beskriver ändå sanningsenligt vad det ofta handlar om. Vi som inte är småbarnsföräldrar idag ska akta oss för att moralisera, men vi kan väl stillsamt få undra om kunskaper om medieanvändningens verkningar finns där. 

 

MIT-forskaren Turkle är säker på sin sak, efter 15 år av studier av och undervisning om informationsteknikens yttringar och konsekvenser. Tekniken har en skadlig inverkan på vår personliga utveckling, och på våra relationer. Hon bortser naturligtvis inte från teknikens positiva verkningar. 


Vad är närhet utan personlig integritet, frågar sig Sherry Turkle oroat i Tillbaka till samtalet. Och fortsätter med den politiska kopplingen, tragiskt aktuell i våra dagar: vad är demokrati utan personlig integritet? Dåligt integrerade människor – en konsekvens av digitaliseringen i allmänhet och sociala medier i synnerhet. Tekniken berövar oss på nödvändig tid i ensamhet och stillhet.

 

Nätet skapar förutsättningar för avskildhet, något som helt normaliserats under loppet av några få år. Men det är inte ensamhet, i bemärkelsen utrymme att komma till ro med sig själv för att umgås med sitt inre. Istället krymper eller försvinner alltså den tid helt och hållet, då vi konfronterar oss själva som själsliga varelser. 

 

Har vi lärt oss att vara ensamma under pandemin? För några är det säkert så. Men för de flesta kan detta inte säkert avgöras. Att vara fysiskt ensam i dag, hemma eller på kontoret, innebär inte med automatik att vi faktiskt är ensamma med oss själva. Tvärtom är det sannolikt så att många tillbringar ännu mer tid on line, med en rad oönskade konsekvenser som följd. I den svenska ”associala” kulturen slår den moderna tekniken igenom med än större kraft, jämfört med kulturer där umgänge, samtal, disputation människor emellan har en mer central roll. 

 

Men det kritiska samtalet om dessa ting lyser med sin frånvaro hos oss, åtminstone i en bredare offentlighet. Vi famlar blint efter förklaringar av många samtidsfenomen, exempelvis vågen av psykisk ohälsa, när förklaringar, tolkningar, teorier och forskning flödar rikhaltigt i andra länder med andra traditioner. 

 

6 dec. 2020

Myten om det förträffliga grupparbetet

Minns ni skolan? När man tvingades jobba i grupp fast man inte ville. Det var alltid någon som inte tog ansvar, som ville göra så lite som möjligt. Ständiga strider om vägval och ambitionsnivåer. Inte kul. Jag upplevde det igen många gånger som aktiv lärare på 90-talet. Varför jag envisades så med arbetsformen – jag var ingen fanatiker i sammanhanget, absolut inte – undflyr mig idag en smula. Det var nog argumentet om ”social träning” som vägde tyngst, inte att det förväntade resultatet skulle vara så mycket bättre – det var det i stort sett aldrig. Men många elever hade kul, ingen tvekan om det. Andra led desto mer. 

Grupparbetets fröjder och fallgropar återkommer som viktigt tema i arbetslivet. Managamentlitteraturen har de senaste decennierna haft ett stark fokus på teamwork och allt som följer därpå: teamutveckling, gruppdynamik, analyser av gruppens utvecklingsnivå etc. Jag jobbar nästan dagligen med det. Temat lär vara det mest beforskade av alla inom organisationsläran. 

Pandemin har kraftigt minskat möjligheten till den form av grupparbete där vi samlas i samma rum. Om samverkan över nätet ska betraktas som ”grupparbete” är en öppen fråga, men vittnesmål och erfarenheter är nu rikhaltiga om att Teams, Skype, Zoom och alla de andra, lämpar sig för enklare interaktionsformer, inte känsliga eller mer sofistikerade diton. 

Många beskriver hur arbetet effektiviserats kraftigt genom de långa pass av ensamarbete som vi nu erfar. Det är inte bara skönt att slippa möten, det ger alltså också betydligt bättre resultat. Det här är intressant förstås. Hur ska vi förstå det? Organisationslivets mest hyllade arbetsform – teamwork – hamnar i nytt ljus. Ensamarbetets möjligheter och vedermödor kommer tillbaka som objekt för våra reflektioner och analyser. 

En som sysslat länge med detta är Susan Cain, författaren till den uppmärksammade boken Quiet – The power of introverts in a world that can never stop talking (svensk översättning finns). Det är på sätt och vis självklart att introverta personlighetstyper är de som trivs bäst med stadigvarande ensamarbete. Samtidigt, framhåller Cain, är det ofta så att introverta föredrar förutsägbarhet och rutin, vilket pandemin knappast bjuder på. Tvärtom har vi kastats ut i en tillvaro som är i högsta grad oförutsägbar och som bjuder på ständigt nya budskap om regler och råd som tvingar oss till diverse anpassningar. Vi är ganska många som inte gillar detta alls.

Det stimulerande med Cains bok är hennes sätt att kritiskt granska den ”extroverta kultur” som dominerat det amerikanska samhället under lång tid. Hennes skildring av dess framväxt under 1900-talet är en ögonöppnare för undertecknad, utan tvekan. Det dominerande amerikanska interaktions- och kommunikationsmönstret, är en kulturprodukt – det är en viktig poäng. Att väldigt många amerikaner vantrivs i den kulturen är ytterligare en. 

Vi är väl många – inte minst introverta – som blir förtjusta av ”det amerikanska”. Den pratglada, öppna, lite klämkäcka framtoningen som gör det så lätt att umgås med amerikaner har vi helt enkelt fallit i farstun för, eller hur? Amerikanska föreläsare på svensk scen är ofta en instruktiv situation. Den amerikan som är förberedd kan skoja om att han/hon inte förväntar sig några reaktioner av en svensk publik, medan den som inte är förberedd lätt drabbas av nervösa ryckningar. Jag har sett prov på båda typerna. Kulturella interaktionsmönster som krockar alltså. 

Tillbaka till Cain som i sin bok levererar en välriktad kanonad mot de extroverta arbetssätten, inklusive alla former av grupparbete. Det är rätt uppfriskande att läsa henne, bland annat för att hon säger sådant som vi nog egentligen visste – men har hindrats från att artikulera på grund av rådande trender och normer. Cain hyllar ensamarbetet och går systematiskt igenom ett antal fördelar. 

Arbete i grupp leder till sämre resultat och lägre grad av kreativitet. Varför? Jo, fenomenet med ”social loafing” är alltid närvarande. Vissa lutar sig tillbaka en smula och låter andra göra jobbet. Det här tycks vara i stort sett omöjligt att undvika. Grupparbetet utsätter oss obarmhärtigt för ett annat mäktigt gruppfenomen: grupptryck. Cain tar upp temat brainstorming - en av de vanligare formerna av grupparbete. Dess välsignelser formulerades först av amerikanen Alex Osborn, företagare och författare, som under 40- och 50-talen skrev en rad böcker i ämnet. Hans intresse upptogs av hur man ska få bort grupptryck och nervositet när det gäller att dela goda idéer med sina arbetskamrater. Ur detta föddes de bekanta idéerna om arbetsprocesser som uppmuntrar långa - gärna rätt vilda - förslagslistor där den kritiska blicken är förbjuden. Vi är alla bekanta med varianter av detta arbetssätt. Problemet är bara att det inte fungerar.

Fyrtio år av forskning på området har ständigt lett till samma resultat: prestationer går ner ju större grupp vi har att göra med. Grupptrycket försvinner helt enkelt inte. Intressant är också brainstorm-gruppers bild av sina egna prestationer: de överdrivs i stort sett alltid. Korrektivet är faktiskt brainstorming on-line. Fenomenet är illustrativt: över nätet upplever vi inte trycket och förväntningarna från våra arbetskamrater. Det är i själva verket en form av ensamarbete. 

Men här någonstans känner vi att det behövs nyanseringar. Gruppsamverkan är naturligtvis helt nödvändigt i en rad sammanhang: diskussioner inför beslut, kvalificerad informationsdelning, verbalisering av tankar och känslor. Vi har olika roller och uppgifter i ett projekt. Med mera. Men, vid arbetsuppgifter som kräver eftertanke, koncentration och innovation - är ensamarbetet överlägset. Vill du öva på en uppgift för att bli bättre, ensamarbetet vinner. En sak i taget, med djup koncentration - multitasking är för länge sedan avslöjat som en myt från Internet-erans barndom. 

Cain ger ett flertal exempel på hur de mest innovativa och kreativa människorna i historien tenderar att ha starkt introverta behov. De beskriver sig ofta som oberoende och individualistiska. De många forskare som sysslat med frågan är tämligen ense: ensamhet är helt enkelt en viktig förutsättning för kreativitet. Ett exempel är Apple-grundaren Steve Wozniak. I sina memoarer ger han följande enkla råd: ”Arbeta ensam! Du kommer att kunna designa revolutionerande produkter och funktioner om du arbetar på egen hand. Ingen kommitté. Inget team.”

Varför arrangerar vi då våra arbetsplatser för att maximera interaktion – öppna kontorslandskap, och grupparbetsmöblering i klassrummen? Bra fråga. Cains svar är att den amerikanska extroverta kulturen har fått en så dominerande ställning att dess uttryck har tolkats som natur, det enda möjliga, det enda rätta.”Det nya grupptänkandet”, som Cain kallar det, har mäktiga försvarare och förespråkare. Och det som importeras från USA, har alltid hög status i vårt land. 

Först nu, i pandemins tidevarv, kan vi tydligare se att vi låtit oss luras. Helt i linje med Cain, lär oss pandemin att koncentrerat ensamarbete hemma, är effektivare. Vi inser också att det ofta är tråkigare. Samt att vi ibland faktist måste träffas fysiskt, när kraven på tillit, empati och förtroende är sådana, att bara ett möte face to face duger. Men därutöver, bör ensamarbetet premieras och utforskas, som den överlägsna arbetsform som det många gånger är.