Orden i rubriken utgör ett svar på en fråga som ställs till Anders Hedman, lektor vid KTH, som forskar och undervisar om skärningspunkten mellan människa och teknik. Artikeln återfinns i Fokus #48 (AI är som en kult, av Beata Konar). Det är en utmärkt artikel som fångar många av vår tids dilemman och centrala frågeställningar med koppling till den snabba AI-utvecklingen.
Mod att tänka långsamt, och kontemplation – det är vad Hedman hoppas att studenterna ska bära med sig i samband med hans undervisning.
I en tid som dyrkar snabbheten är det nästan subversivt. Och kanske just därför det första steget bort från maskinens måttstock och tillbaka till vår egen.
Hedman är orolig. Han menar att vi lever i en mycket farlig tid, inte minst beträffande demokratin. Det grundläggande hotet i vår tid handlar om hur vi betraktar människan i förhållande till maskinerna. Allt sedan 1950-talet har man beskrivit den mänskliga hjärnan som en dator, en i grunden informationsprocessande enhet. Det är falskt, menar Hedman. Att se allt mentalt liv som beräkningar riskerar att skymma människan.
Här finns annat som oroar honom. Techjättarnas dominans exempelvis, och därmed deras förmåga att forma människa och samhälle efter sina agendor. Det högljudda och det extrema som odlas i sociala medier är ytterligare aspekter på samtidens utmaningar. Hans utsagor ekar av en orolig diskussion som pågår, men som inte tycks sätta några tydliga spår beträffande de övergripande trenderna.
Hedmans ansats är inspirerande: den mänskliga utmaningen idag är att stå emot systemets rytm och tänka självständigt. Det är det som är sann autonomi. Hans resonemang är välgörande eftersom de tar oss bort från det ytliga och slagordsmässiga (”När kommer datorerna att ta över!?”) till de djupare skikten: hur påverkas vår självbild och vilka processer ska styra samhällslivet? Vad är en människa i AI-eran, helt enkelt.
Hur bearbetar jag som individ dessa ting och hur odlar jag ett kontemplativt och meditativt förhållningssätt? Jag vet - läs en tryckt bok!
