8 jan. 2015

Läromedel – ytterligare en kontrovers om skolan

Det finns en lång rad kontroversiella aspekter på ämnet svensk skola. Tråkigt nog, får man väl säga. Det uppväxande släktet hade kanske mött en bättre skolvardag om vuxenvärlden hade klarat av att bli mer överens om åtminstone det mest grundläggande. Om vad som är bra och dåligt, vilka framgångar respektive misslyckanden som svensk skola genomgått. Men så är det nu inte. Svensk skola är sedan åtminstone 40 år ett ideologiskt färgat slagfält. Då avser jag inte i första hand rent partipolitiska motsättningar. I demokratin är det politikers uppgift att tycka och tänka olika. Nej, jag menar i första hand motsättningar inom de professionella yrkesgrupperna. Det som gestaltas bland annat i att vi har ett lärarfack till vänster och ett till höger, för att uttrycka det lite vanvördigt.

Exemplen på motsättningarna är många: är läxor bra eller dåliga? Kan katederundervisning vara ett bra inslag i lärprocessen eller är det en skadlig form av undervisning? Är det viktigt att läraren har stora kunskaper i sitt ämne eller är det inte så betydelsefullt? Är betyg i skolan något som bidrar till eller förstör förutsättningarna för bra lärande? Det går i cykler. Just nu är det väl mest läxor och betyg det handlar om.


Många konflikter beror konstigt nog på att vi inte orkar ta till oss nyanserna. Man skulle enkelt kunna ta ett steg framåt genom att säga att ”läxor är bra ibland, och dåliga ibland, det beror liksom på hur man gör”. Men det tycks många gånger inte ens finnas kraft och vilja att ta detta enkla steg. Mycket borde alltså inte vara kontroversiellt, men är det ändå. Ytterligare en kontroversiell aspekt som är aktuell är skolans läromedel. Det borde inte heller vara kontroversiellt eller särskilt svårt. Men det har det blivit. Det svåra och kontroversiella stöter vi på i exempelvis följande utsagor:

”Vissa lärare är helt bundna av läroboken i sin undervisning.”

”Lärarna på vår skola, gör egna läromedel, det är mycket bättre.”

”Att läsa text behövs inte, det hör till det förgångna. Idag förlitar vi oss på det audiovisuella.”

”På den här skolan satsar vi på datorer. Annat får stå tillbaka.”

”Dagens digitala läromedel är värdelösa. Det behövs ett helt nytt tänkande kring detta.”

”Vi kan inte förlita oss på marknaden när det gäller läromedel. Staten måste garantera kvaliteten.”

”Bibliotek är rimligen något som är på väg ut i ett digitalt samhälle. Onödigt!”

”Här kör vi lösblad. Eleverna har en pärm med flikar där de samlar allt.”

Många tycker kanske att ovanstående inte alls är konstigt. Jag vill dock påstå att varje enskilt uttalande döljer problem av olika slag, exempelvis kompetensbrister, orimlig resursallokering, fördomar, okunskap eller blåögdhet.

Lärarnas riksförbund granskar ämnet läromedel i förbundets tidning Skolvärlden (nr 9, 2014). Tidningen ställde frågor om läromedel till 1500 lärare, och resultaten är skrämmande – om man frågar mig - men knappast överraskande. Sju av tio lärare anser att valet av läromedel är helt upp till dem själva. Detta är på sätt och vis bra, lärare bör ha avgörandet i frågan. Men samtidigt är det uppenbart att lärare i princip är ”övergivna” i detta arbete. Det finns sällan ledningsstöd eller kollegiala rutiner att luta sig mot. Det borde vara en viktig pedagogisk uppgift att granska och utvärdera läromedel. Den borde vara så viktig att den organiseras av ledningen och blir en fråga för kollegialt samarbete.

I undersökningen uppger åtta av tio att de inte hinner med att göra någon seriös granskning av potentiella läromedel. De riskerar följaktligen att falla för ytliga faktorer (snygg layout) och trender, när det gäller valet av läromedel. Den avgörande förutsättningen – tid för uppgiften – är inte på plats.

Värst är väl att många lärare inte har tillgång till några läromedel alls. Bara fyra av tio lärare i undersökningen svarar att de har anpassade läromedel i alla ämnen. Man får väl tolka detta som att det inte finns pengar att köpa för, eller att det inte finns något att tillgå och att de får producera eget, helt enkelt.

Jag hyllar visserligen principen att skolor och lärare måste kunna göra olika val. Det ska inte behöva se likadant ut överallt. Exempelvis när det gäller läromedel. Men när de materiella förutsättningarna innebär att valet står mellan att ha eller inte ha, så har det kanske gått för långt. Det råder och har rått stora orättvisor när det gäller elevers tillgång till goda läromedel. Jag minns en av mina första terminer som lärare, i ett avlägset 1980-tal. Klassen jag hade i svenska fick tre tjocka (och tämligen dyra) böcker bara i mitt ämne (svenska), som gåvoläromedel. De fick alltså behålla böckerna som sina egna, efter kursens slut. Det hände i den rika kommunen, som satsade ordentligt på sina skolor. När jag året efter började i den fattiga kommunen var situationen radikalt annorlunda. I samma ämne, samma utbildning, samma typ av elever (synnerligen ambitiösa på båda ställena), men med helt olika materiella villkor. Här fanns bara (väldigt) gamla böcker till låns, omoderna, söndriga. Det gick förstås, men det var nedslående, och på sätt och vis förfärligt. Och detta var alltså ett bra tag innan kommunaliseringens centrifugala krafter tagit verklig fart.

Sen dess har mycket vatten runnit under broarna… Inga, eller ytterst få, röster har höjts apropå det njugga intresset för läromedlen. Spariver och rationaliseringskrav har dolts bakom mer eller mindre antiintellektuella motiv att dra ner på utgifterna. De senaste årens massiva investeringar i IT (viktigt i sig), har i många fall urholkat läromedelsbudgetarna än mer. Teknikromantik har ibland ställt sig i vägen för goda lärprocesser: ”Nu när vi har Internet finns ju all information där så då behövs inget mer.” Varför har inte denna antiintellektuella utsaga kritiserats i högre grad? Varför har gränsen mellan information och kunskap luckrats upp i så stor utsträckning, utan kritisk debatt?



Skolmyndigheterna har knappast tagit sitt ansvar. Det är i sig ett förbluffande faktum att staten under de senaste decenniernas massproduktion av gymnasiekurser, helt och hållet tagit sin hand ifrån frågan om läromedel. Just i ett skede då ett ökat statligt ansvarstagande kanske var extra angeläget.

Inte heller i grundskolan har uppmärksamheten från myndigheterna varit särskilt alert. De gamla skolförfattningarnas skrivning om krav på gåvoläromedel (läromedel som eleven får gratis, som gåva att ta med sig vidare i skolsystemet (Grundskoleförordningen 1 kap. 25 §) har inte använts för att konfrontera snåla huvudmän, trots att man vetat att tolkningen på många håll reducerats till att gåvoläromedel är lika med blyertspenna. I den nya skollagen talas det inte längre om gåvoläromedel. Begreppen har flutit ut i mer diffusa formuleringar. Det är förbluffande många erfarna skolmänniskor som inte ens känner till den gamla grundskoleförordningens skrivning.


I den rika flod av utmaningar som svensk skola står inför just nu har väl punkten läromedel ingen större chans att hamna högt på listan. Du som läst detta kanske tycker att det är rimligt. Som sagt, det är mycket när det gäller svensk skola, som vi inte är överens om…