28 sep. 2015

När man bara får lust att gå…

Tomas Espedals roman Gå, eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv (Lindelöws bokförlag, 2014) ger mig en svårbetvingad lust att bara gå. Bara lägga allt åt sidan och vandra iväg. Gärna långt. Men så inser jag att det inte är vare sig lämpligt eller önskvärt. Jag anar att Espedal luras. Han är en trickster. Jag kommer aldrig att uppleva det där jag upplever när jag läser boken - när jag svettas på en dammig väg i något avlägset land nånstans. Det är själva läsningen som ger upplevelsen.
Det är ingen vanlig roman. Boken kan kanske beskrivas som en form av självbiografisk vandringsbok. Den excentriske Espedal vandrar längs Norges fjordar, i Paris förorter, i Alperna och längs med kusten i södra Turkiet. Överallt träffar han spännande människor och är med om roliga saker. Men det är inte kul hela tiden. Det är jobbigt också, ibland. 
Det är sånt man drömmer om förstås. Särskilt när vardagsrutinerna hotar att slutgiltigt kväva en. Mängden måsten blir överväldigande och man rycker och drar och försöker slå sig fri. Bara för att komma på att man själv är ansvarig för den situation man hamnat i. Och att det inte finns nånstans att fly.
Han tar inte med så mycket på sina promenader och han har en idé om att alltid vandra iklädd mörk kostym. Sånt gillar jag. Sånt är ”vilt och poetiskt”. Och det är som någon klok etnolog har sagt: att drömma om resor och vandringar i fjärran land handlar om att drömma sig bort till den frihet och lycka som så sällan infinner sig i vardagen. Vi låter oss ständigt luras att tro att vi måste förflytta oss fysiskt för att uppleva någonting nytt. I själva verket handlar det ju istället om att lära sig att se. Och inse, att de vanliga miljöerna och de vanliga människorna runt omkring rymmer mer än vad som syns på ytan. 
Och så stannar jag hemma ändå och fortsätter resa i fåtöljen.

PS Min förtjusning förklaras delvis av det faktum att jag tillsammans med några vänner också skrev en bok en gång som heter Gå, eller nästan i alla fall. Undertiteln var Reflektionspromenader för arbetsgrupper. Varken vilt eller poetiskt är jag rädd…

15 sep. 2015

Är det dåligt med datorer i skolan?

Nej, det är det inte. Dagens PISA-chock är inte så omskakande som de tidigare. Kanske ska det inte kallas för chock över huvud taget, man ska vara varsam med orden. Rubrikerna är dock braskande och nyheten ligger högt upp på de stora mediernas agendor idag. Många skribenter och debattörer har redan sett sig föranledda att försvara tekniken. Det gör gärna jag också.
Men, vi måste försöka klura ut vad det är som händer. Varför finns det ett negativt samband mellan flitig IT-användning och skolresultat? Dagens förklaringar är mer eller mindre bra, tycker jag. Det är en oerhört komplex bakgrund till de resultat från svensk skola som redovisas och det kommer att ta tid att reda ut hur det hänger ihop. Mycket forskning behövs på området. 

Alla reportage som tecknar vardagsbilder om IT-användningen i svensk skola som jag läst eller hört om under dagen, visar på god pedagogik och kloka lärare med genomtänkta undervisningsstrategier. Det sätter fingret på en viktig faktor: lärarkompetensen är avgörande. Den katalyserande effekten av tekniken känner vi redan till: dålig undervisning riskerar att bli ännu sämre med IT; bra undervisning kan bli ännu bättre med IT.

Några viktiga aspekter förbigås ibland i resonemangen kring digitaliseringen och skolan. Jag skulle önska mig mer fördjupning och nyansering på bland annat dessa punkter:

1. Fritiden o läsvanorna: vi vet att svenska barn och ungdomar har helt andra fritidsvanor idag genom digitaliseringen, jämfört med för 10-20 år sedan. Bland annat har det lett till en kraftig minskning av det traditionella fritidsläsandet, vilket påverkat den allmänna läsförmågan negativt. Detta är en massiv förändring som påverkar skolan, samtidigt som det inte är något som skolan råder över, utan helt enkelt något som man måste anpassa sig till. Dessa anpassningar både kan och bör diskuteras, förstås. Jag är övertygad om att det på sina ställen (obs!) behövs mindre IT-användning i skolan, inte mer. Inte ens om den är bra. 

2. Nyanserad läsförmåga: svenska elever läser generellt sett inte mindre, men annorlunda, som konstaterats ovan.  Allt fler börjar nu tänka att vi måste jobba med många olika typer av läsförmågor för att eleverna ska klara alla de utmaningar som studier och ett framtida yrkesliv innebär. Traditionell bokläsning är helt nödvändigt i detta perspektiv, tråkigt nog säger kanske vissa.

3. Utveckling av förmågor och hjärnans utveckling hos barn och unga som ägnar mycket tid åt digitala medier: Det handlar i första hand om koncentrationsförmåga. Här behöver vi veta mycket mer, men resonemangen om digitaliseringens djupare effekter på oss som varelser, lyser med sin frånvaro i analyserna av skolresultateten. Det digitala samhällets hyper attention, som det ibland kallas, i motsats till deep attention, tränar inte upp koncentrationsförmågan. Om det digitala samhället sätter djupa mönster i våra förmågor, eller till och med påverkar synapserna hos våra barn, har vi betydande utmaningar framöver.

Sannolikt är det den här typen av grundläggande strukturer som påverkar sakernas tillstånd, fenomen som inte skolan kan göras ansvarig för eller ens kan påverka på egen hand. Därför är det över huvud taget dumt att helt och hållet rikta uppmärksamheten på skolan, när dåliga skolresultat diskuteras. Vi måste ta in hela samhällsutvecklingen, annars blir analysen grund och vi kommer fortsätta att inte fatta vad som händer.

5 sep. 2015

Har du ett statiskt eller dynamiskt mindset?

Den erfarne lektorn till den nykläckta läraren under sin första termin: ”Jag kan sätta betyg på eleverna efter en vecka, mer tid behövs inte”. Lite konfunderad var han allt, men så småningom förstod den unge läraren. Kollegan satte betyg på elevernas intelligens, och den var statisk, given från början. Först långt senare kom jag - för det var jag som var den nyckläckte - ihåg samtalet med den erkänt duktige kollegan. Det var när jag första gången stötte på Carol Dwecks forskning om begåvning och motivation. 
Frågan i rubriken ovan är en av utgångspunkterna för Carol Dwecks utmärkta och omtalade bok Mindset – du är vad du tänker (Natur & Kultur, 2015). Dweck har refererats i psykologiböckerna i många år men det är först nu som hennes tio år gamla bok översatts till svenska, vilket är storartat. Den uppskattas vitt och brett, inte minst inom skolan. Och det med rätta, den förklarar och visar på helt grundläggande aspekter på mänsklig utveckling, inte minst det växande barnets utveckling.
Den grundläggande dikotomin är alltså om man har ett statiskt eller dynamiskt mindset. Det finns ju många aspekter på begreppet mindset, liksom det finns många svenska ord som tangerar det engelska: attityd, grundläggande tänkesätt, mental karta m fl. Dina mindset är helt enkelt ett mönster av grundläggande idéer som – ofta omedvetet – styr dina tankar, handlingar och känslor. 
Dwecks applicering av begreppet handlar om mänsklig utveckling. Är dina förmågor, din begåvning, ditt sätt att fungera och vara statiska, fasta och bestämda en gång för alla? Eller, är de utvecklingsbara, föränderliga, möjliga att påverka genom hårt arbete och övning? Ganska viktigt, eller hur?
Dwecks svar är förstås det senare. Men, och det är en huvudpoäng i boken, mänskligheten består grovt sett av människor som antingen är ”statiska” eller ”dynamiska” i sin syn på detta. Konsekvenserna är stora, i hur vi ser på oss själva och på andra. Om jag utsetts för prövning exempelvis, om jag kämpar med att uppnå något eftersträvansvärt – vinna en tävling, få ett jobb, nå ett betyg, bli riktigt bra på något - och misslyckas, hur tänker jag om det? ”Statikern” känner sig dömd, avslöjad, bortgjord. ”Dynamikern” ser misslyckandet som ett steg på vägen, ett nödvändigt ont i en strävsam kamp och ett lärtillfälle. 
Följden blir, menar Dweck, att ”statikern” helst undviker prövningar, blir rädd att avslöjas i egna och andra ögon och därmed tenderar att ge upp, säga nej till utmaningar som kräver hårt arbete. ”Dynamikern” å andra sidan får genom uthålligt och hårt arbete bekräftelse på att det går att utvecklas, det går att uppnå hett åtrådda mål och att mänsklig strävan inte är meningslös. 
Dweck gör det inte så enkelt som att säga att vi är antingen eller, en gång för alla. Istället kan vi tendera åt något av dessa håll i olika perioder i livet, eller i olika sammanhang. ”Jag kan aldrig lära mig sjunga ordentligt, men jag kan nog bli en hyfsad skribent om jag övar mycket och tar hjälp av andra som är bättre.” Det känner de flesta av oss igen. Vi blandar statiska och dynamiska perspektiv rätt friskt på olika arenor. 
En annan viktig poäng – som är väl belagd i forskningen – är att vi ganska snabbt kan lära oss att ta till oss ett dynamiskt synsätt. Det finns således inga hopplösa fall, menar Dweck. En elev som bergfast hävdar att ”jag är för dum för att lära mig matte, jag fattar helt enkelt inte”, har lärt sig detta av någon någonstans. En duktig och envis lärare (eller förälder) kan ändra på den uppfattningen. 
Dweck är - lyckligtvis – inte heller så blåögd att hon påstår att alla kan bli bra på allting. Det är självklart att vi har olika förutsättningar i livet. Men, det positiva budskapet är förstås att alla kan jobba på att utvecklas och bli bättre. 
För föräldrar och lärare med ambitionen att stödja god utveckling hos det växande släktet är läxan solklar: ge beröm för hårt arbete, inte för egenskaper. Säg inte till telningen att hen har lyckats för att hen är så smart. Det lägger en tung börda på barnet att sedan leva upp till den etiketten. Kanske bäst att undvika kommande prövningar… Tanken går osökt till neologismen ”särbegåvad”. Hur är det att tvingas leva upp till den etiketten? Kanske är det mindre smärtsamt att dra sig undan? Ge istället beröm för arbetsinsatsen! Timmarna med böckerna och datorn, det flitiga repeterandet, sättet att samarbeta med kamraterna.
En lite notering om undertiteln – du blir vad du tänker. Detta tycks vara ett tillägg av det svenska förlaget. Originaltiteln är Mindset – the new psychology of success. Jag tycker originalet är bättre. Den svenska undertiteln ger sken av att det bara behövs ett nytt sätt att tänka så blir allt bra. Så är det ju inte. Ett dynamiskt tänkesätt är däremot ofta en grundförutsättning för god utveckling. Det tänkesättet gör det möjligt att motivera hårt arbete, uthållighet och fortsatta ansträngningar, för sig själv och för andra.
Dwecks bok är utmärkt läsning för den som intresserar sig för mänsklig utveckling. Den skänker hopp och uppmuntran till alla strävsamma och målmedvetna, och utmanar den som tänker att det mesta är givet på förhand, att begåvning och intelligens är helt statiska ting. Inspirerande!