28 sep. 2015

När man bara får lust att gå…

Tomas Espedals roman Gå, eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv (Lindelöws bokförlag, 2014) ger mig en svårbetvingad lust att bara gå. Bara lägga allt åt sidan och vandra iväg. Gärna långt. Men så inser jag att det inte är vare sig lämpligt eller önskvärt. Jag anar att Espedal luras. Han är en trickster. Jag kommer aldrig att uppleva det där jag upplever när jag läser boken - när jag svettas på en dammig väg i något avlägset land nånstans. Det är själva läsningen som ger upplevelsen.
Det är ingen vanlig roman. Boken kan kanske beskrivas som en form av självbiografisk vandringsbok. Den excentriske Espedal vandrar längs Norges fjordar, i Paris förorter, i Alperna och längs med kusten i södra Turkiet. Överallt träffar han spännande människor och är med om roliga saker. Men det är inte kul hela tiden. Det är jobbigt också, ibland. 
Det är sånt man drömmer om förstås. Särskilt när vardagsrutinerna hotar att slutgiltigt kväva en. Mängden måsten blir överväldigande och man rycker och drar och försöker slå sig fri. Bara för att komma på att man själv är ansvarig för den situation man hamnat i. Och att det inte finns nånstans att fly.
Han tar inte med så mycket på sina promenader och han har en idé om att alltid vandra iklädd mörk kostym. Sånt gillar jag. Sånt är ”vilt och poetiskt”. Och det är som någon klok etnolog har sagt: att drömma om resor och vandringar i fjärran land handlar om att drömma sig bort till den frihet och lycka som så sällan infinner sig i vardagen. Vi låter oss ständigt luras att tro att vi måste förflytta oss fysiskt för att uppleva någonting nytt. I själva verket handlar det ju istället om att lära sig att se. Och inse, att de vanliga miljöerna och de vanliga människorna runt omkring rymmer mer än vad som syns på ytan. 
Och så stannar jag hemma ändå och fortsätter resa i fåtöljen.

PS Min förtjusning förklaras delvis av det faktum att jag tillsammans med några vänner också skrev en bok en gång som heter Gå, eller nästan i alla fall. Undertiteln var Reflektionspromenader för arbetsgrupper. Varken vilt eller poetiskt är jag rädd…

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar