Om reflektion och lärande

”Back to basics” låter som ett bra koncept att ta till sig dessa dagar. Vi utmanas alla, professionellt och privat, av tidens snabba förändringar och ett allmänt osäkert läge. I sådana tider kan det vara bra att besinna sådant som trots allt är säkert. Det som utgör någon form av bas, i yrkeslivet och i livet i allmänhet. 

Till detta ”säkra” hör människans ständiga behov av och möjlighet till lärande. Vår individuella potential till lärande, till konstruktivitet och kreativitet förefaller närmast oändlig. Det är definitivt ett ljus i samtidens mörker. Baksidan av myntet utgörs av låsningar och fixeringar av olika slag. Både hos individer och i samhället (i medierna exempelvis) är det lätt att hitta exempel på låsta tankemönster, koncept eller ”mentala kartor” som hindrar eller försvårar lärandet. 

Att lärande, anpassning och ”coping” är centrala processer för våra möjligheter att hänga med – att överleva, leva, blomstra - torde inte vara kontroversiellt. Lärande och anpassning är fenomen som i hög grad överlappar, vilket kanske inte är någon rolig tanke. Lärandet ser vi helst som en aktiv, viljestyrd process, medan anpassning mer utgör en reaktion på något som tvingas på oss. Men, realistiskt sett finns överlappningen där ändå. ”Coping”, slutligen, kan kanske ses som den konkreta lösningen på ett problem. Coping är det handlande i någon form som är mitt svar på en utmanande situation.  

De grundläggande coping-strategierna är objektivt sett bara tre: 

1)   förändra eller förinta det som utmanar dig

2)   fly från situationen

3)   lär dig tänka kring situationen på ett nytt sätt, så att den förlorar sin relevans

Vi ägnar oss allihop åt samtliga dessa tre strategier, även om de två sista kanske inte smickrar oss. Flyktstrategier är legio i vår tid, och vi har alla tillgång till ett mycket omfattande utbud av ”verktyg” på området. Fundera en stund på vad nätet erbjuder till exempel. Eller vad fysisk träning betyder för många människor i vår tid. Och, icke att förglömma, vi har ju alltid de mer konventionella drogerna att ta till. Observera att vi inte pratar om fysisk flykt - även om det också förekommer förstås - utan i första hand mental och känslomässig flykt. 

Men, låt stanna en stund vid det viljestyrda lärandet, och då i första hand hos individen. Hur går det till när jag lär mig något nytt? Hur vet jag vad det är jag behöver lära mig? Och, om jag inte kan möta utmaningen genom att lära mig hantera den, hur kan jag då anpassa mitt tänkande så att jag fungerar bättre? 

Det går att beskriva lärprocessen på en mängd olika sätt. Sekvensen medvetenhet – vilja – handling är ett sätt. Lärandet börjar i och med en medvetenhet om ett specifikt tillstånd. Detta följs av ett medvetet viljeinriktat beslut, som bygger på insikten att du äger utmaningen själv, och är den som kan göra något åt den. Besluten leder i sin tur till de aktiviteter som bygger kunskap och kompetens. Etc.  Den amerikanska coachen Jessica Hartung utgår från denna sekvens i sin bok The conscious professional (Treelight productions, 2019). 

Det är en rätt allmänt hållen bok om utveckling i jobbet, mycket av stoffet har vi mött förr. Men författaren gör några sympatiska understrykningar. En av dem gäller reflektion, vilket hon – och det är lätt att hålla med - pekar ut som en nyckel i alla lärprocesser. Självreflektion hjälper oss exempelvis att gå till botten med vår egen identitet, som kan behöva omprövas under en lärprocess. Ja, vår identitet står ofta i vägen för nödvändigt lärande: ”Jag har väl inga problem?”, ”Jag behöver väl ingen hjälp”, ”Allt är ju frid och fröjd i mitt liv”, ”Jag är väl en framgångsrik medarbetare?” Det är enkelt att inse att vår identitet fixerar oss vid vissa bestämda tanke- och handlingsmönster.

Hartung pläderar passionerat för reflektionen som ett nödvändigt inslag i lärprocessen: 

Reflection holds up a mirror and lets us see ourselves, who we really are, and what really matters to us. 

Det finns många namn för denna aktivitet, alltifrån Einsteins ”tankeexperiment” till Dalai Lamas ”analytisk meditation”. Hartung befordrar också användningen av en journal eller dagbok i någon form. Vi behöver få på pränt vad vi tänker och känner, så att vi kan återanvända stoffet och bygga ut tillräckligt långa tankekedjor. 

Skrivandet är också ett effektivt sätt att fästa tankar i minnet. Skrivandet leder till allt större klarhet och skärpa i våra tankeprocesser. Det kan knappast överskattas som grundmetod. Tre halvtimmespass av fördjupande reflektion per vecka, är Hartungs recept. Det är nödvändigt att schemalägga passen, annars blir de lätt bortprioriterade, menar hon. 

Hartungs bok innehåller en pedagogisk del med frågor till läsaren, för att hjälpa oss igång med reflektionen. Det är dock inte svårt att fabricera dylika frågor för egen användning. Undertecknad jobbar för närvarande med de här:

·      Hur ser balansen ut mellan vila/återhämtning och kreativ aktivitet?

·      Hur hanterar jag bättre de frustrationer som väcks hos mig, inte minst genom olika mediala flöden?

·      Hur anpassar jag mina grundtjänster bättre för att möta samhällsförändringarna?

Frågorna är allmänt hållna, men de vägleder tanken och kanaliserar känslor på ett välgörande sätt. Varsågod, jag bjuder på dem!

 

Corona-intermezzo 6

Förlåt men jag kan inte låta bli att reflektera ytterligare över pandemins utveckling. Känn för all del dina egna gränser, kära läsare. Hur mycket corona tål du idag? 

För egen del kan konstateras att det går upp och ner med tåligheten. Vissa perioder har krävt mediefasta, eller näst intill. Större delen av corona-perioden har inneburit hårda prioriteringar vad gäller mediekonsumtion. Irritabiliteten är hög, toleransen låg. Mycket förargar lätt. Måhända är jag inte ensam, åtminstone att döma av tjattret i asociala medier. 

Över huvud taget placerar sig coronan och dess hantering som en gigantisk mediediskurs, en till synes oändlig massmedial drapa. Man undrar lite vad journalister och proffstyckare gjorde innan pandemin. Vad fyllde man spalterna med pre-corona? Kanske lite mer seriöst kan man undra om den myckna rapporteringen är en del av problemet. Mycket talar för det. Tidigare pandemier som Asiaten och Hongkonginfluensan ägde rum långt före dagens informations- och mediesamhälle. Trots att dessa smittor drabbade i ungefär samma grad, togs det föga notis om dem i medierna. De framstår därför i människors minnen som ointressanta bagateller, eller nåt ditåt. 

Reaktionerna på rapporteringen följer gängse mönster. När det gäller människors rädslor och oro, så härrör den många gånger från sådant som behandlas i medierna. Exemplet brottslighet är talande. Människor är ofta rädda för att drabbas av brott trots att deras eget vardagsliv inte uppvisar några, eller åtminstone få, konkreta fall. Det vi läser om i tidningen, eller ser på TV-nyheterna, eller läser om på Internet, blir verkligare än det som vi erfar själva i praktisk bemärkelse. Medialisering är ordet för ett samhälle där människors tankar och känslor primärt formas av och genom medier. Det här är en gång för alla den situation vi lever med.  Vi kan gilla det eller förskräckas av det, men medierna formar idag den världsbild som i sin tur i hög grad formar våra liv. 

Bara utifrån blotta volymen av rapportering, är det inte konstigt att många människor betraktar coronan som det största och viktigaste som vi någonsin varit med om som samhälle betraktat. Så beskrivs det också av många ledare. Exempelvis har pandemin beskrivits så av den norska statsministern: den värsta katastrof som drabbat landet sen andra världskriget! Lite försynt vill jag då peka på att Norge 2020 inte hade någon överdödlighet alls, tvärtom en liten underdödlighet. Och så vill jag nämna Alexander Kielland, Breivik och Lofotsstormen 1849 - fast det var före andra världskriget. Bara helt försynt. 

Bland de bättre bidragen till diskursen hör Fredrik Charpentier Ljungqvists historiska utredning om 1900-talets pandemier. Coronan satt i historiskt sammanhang alltså. Den enkla statistiken över överdödligheten i Europas länder 2020, kastar om bilden av den svenska situationen. Det är inte så illa som de värsta corona-fantasterna gör gällande. Visserligen har övriga nordiska länder lägre dödlighet, liksom Tyskland, men i stort sett alla andra länder ligger högre. 

Sverige och Danmark brukar drabbas hårdare än Norge och Finland. Det är inte så svårt att räkna ut varför. Att Sverige drabbas hårdare än Danmark är inte eller så märkligt. Sverige har på många mer eller mindre roliga sätt, utvecklats längs andra linjer än våra nordiska grannar, inklusive Danmark. Det är en utveckling som pågått några decennier nu. Inte märkligt att den bekräftas i hårda data. Vi bör nog istället jämföra oss mer med länder som Belgien och Holland, vilket många har föreslagit. 

Några av oss är fortfarande glada för regeringens relativt mjuka linje, även om vissa delar av restriktionerna här är lika galna som dem ute i Europa och på många andra håll i världen. På det hela taget så tar man det lite försiktigt, på typiskt svenskt manér. Man talar vitt och brett om de stora stödfonderna, men är sen lite snål med att dela ut pengarna. I Danmark däremot går det hetare till, där anklagas regeringen för fascistoida tendenser av oppositionen, när den antyder att människor i invandrartäta Vollsmose (Odense) ska tvångstestas alternativt tvångsvaccineras. 

Fascistisk i sina metoder är ju knappast den svenska regeringen, även om man nu, i slutskedet av pandemin, till sist har skaffat sig legala verktyg att slå till hårt. Finns det en pandemilag så ska den väl användas, som någon högt uppsatt person kom på härom dan. Oavsett smittläge, verkade man underförstått mena. 

Ljungvist bidrar med mer historisk klokskap, en sällsynt vara i Sverige dessa dagar. Han pekar på att vi med tiden blivit allt mer sårbara och känsliga för pandemiers verkningar. Människor lever mycket längre, med alltfler tillkommande sjukdomar. Och våra allmänna förväntningar på att vården ska klara allt mer och att staten ska skydda oss, har vuxit dramatiskt. 

Kommer vaccinet att få krampen att släppa? Jag är inte helt säker. Många risker kommer ju att finnas kvar. Alla som inte vaccinerar sig, den asymptomatiska smittan, risken för nya farliga mutationer, och alla människor på andra sidan gränsen som vi inte har koll på! Här finns massor att fylla spalterna med och politiker att strida om. Vill man gå miste om en så enkel agenda som den om den farliga coronan? Låt oss vänta och se.