Stoner - en man för vår tid?

Vissa kan förvånas över detta, men jag minns med värme gymnasieskolans litteraturundervisning då jag för första gången stiftade bekantskap med den romantiska idealismen. Det var under läsningen av John Keats Ode to a grecian urn som idén om den eviga konsten slog mig med häpnad. Här satt vi unga svenskar och tog del av en 1800-talsförfattares meditationer över en grekisk amfora och dess bilder. Alltihop blev till levande materia under våra blickar, i en fascinerande parallellprocess. Den odödliga konsten, dess tankar, människor och händelser finns ständigt till hands för oss, som tröst eller som verktyg att tolka en svårbegriplig värld eller livssituation.

Det är lite av detta som slår mig när jag begrundar John Williams roman Stoner från 1965. Det är med en bedövande smärta och känsla av sorg som jag avslutar läsningen. Och det som i någon mån motverkar mörkret och tyngden i denna levnadsberättelse är tanken på hur romangestalter och författare fått evigt liv genom boken. Williams roman har fått en märklig renässans den senaste tiden och lästs av bland annat 200 000 holländare. När romanen först kom ut i USA såldes den i 2000 ex och kom aldrig i nytryck, allt enligt Philip Teirs förord. 

William Stoner framlever sitt vuxna liv i den lilla staden Columbia i Missouri, där han är verksam som lärare i litteratur vid universitetet. Han lever i ett kallt och kärlekslöst äktenskap sedan 20-årsåldern, han har bortsett från en period under studentåren inga närmare vänner, hans dotter förlorar han mer eller mindre kontakten med från och med tioårsåldern sedan den avundsjuka hustrun kopplat ett destruktivt järngrepp om hennes uppfostran. Undervisningen är ofta en källa till glädje, men Stoner tvingas tillstå att han under lång tid inte varit något särskilt inspirerande lärare. Han lider av en lång och påfrestande konflikt med sin prefekt på institutionen som gör att alla tankar på befordran eller en bekväm eller stimulerande tjänst blir fåfänga. Materiellt är hans liv tillfredsställande men på intet sätt extravagant. Han har ingen övrig familj sedan hans föräldrar gått bort efter ett hårt och strävsamt liv som enkla jordbrukare. 

I mångt och mycket är det slump och tillfällighet som styr Stoners liv. Han gör nästan aldrig några viljemässiga ansträngningar att få livsvillkoren att ändra karaktär. Under hela sin livstid hemfaller Stoner aldrig till någon självömkan. Han genomlever stoiskt alla livsfaser med ett förbluffande och ibland förskräckande jämnmod. Som läsare blir man ömsom arg och upprörd, ömsom ledsen och sorgsen - för hans räkning! 

Berättartekniskt och stilistiskt är boken enkel och stram. Berättaren avslöjar aldrig särskilt mycket, vi förutsätts jobba med undertexten på egen hand. Det påminner lite om Alice Munro, som inte heller hetsar upp sig i onödan. Hur ska man förklara romanens renässans och vårt intresse för kufen Stoner? Jag tänker att det är en man med en obruten integritet och en imponerande uthållighet och trofasthet som vi lär känna, möjligen dygder som vi hyllar idag och som vi drömmer om att erövra men som undflyr oss? I tider av stor ombytlighet och stora möjligheter till ”remake” fascineras vi av en människa som stannar kvar, obruten. 

Många svenska recensenter och skribenter har gillat boken. Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet att bokens realism är utsökt, man tror att Stoner har funnits. I DN inspireras Erik Helmersson till ett resonemang om kärleken till kunskapen och lärosätet och understryker Stoners idoga kamp för att upprätthålla den akademiska kvaliteten. Men alla blir inte förtjusta: Sigrid Combüchen gör i SvD en kritisk notering om karikerade kvinnobilder (hustrun, den unga älskarinnan). Hon beskriver Stoner själv som sömngångaraktigt eskapistisk, helt utan iver. Combüchen accepterar inte Stoners ansvarslösa inaktivitet. Det är en roman om intigheten, om nada, avslutar hon.

Och visst blir man provocerad av hans stillatigande acceptans, framför allt att han inte gör något åt  hustruns destruktiva inverkan på dottern. Också på övriga punkter kan man hålla med Combüchen. Men varför blir man då så fascinerad? Kanske ser vi hos Stoner ett realistiskt alternativ, en försonande berättelse om ett lite futtigt liv i marginalen. Så som också många nutida liv måste beskrivas på distans. I vår tid kämpar många för att upprätthålla lite styrkraft och påverkan i den trängre livssfären. Vi byter jobb, äkta hälfter, bilar och bostadsort på ett sätt som är otänkbart för Stoner. Men tidens stora dramer, som vi kan vara synnerligen välinformerade om, de kan de flesta av oss bara betrakta på avstånd. Hur mycket vi än frustreras och upprörs, så står vi där i praktiken handfallna och små, som Stoner.

Aktiv semester - kravfyllt eller stimulerande?

”Aldrig har så många turister spenderat så mycket pengar på så många aktiviteter. Och det är aktiviteterna som gör det, de lata dagarna på stranden blir färre till förmån för till exempel vandring, paddling och sparrissafari”. Detta kan man läsa i Sydsvenskan 21/7, apropå turismen i Skåne och människors vilja att vara aktiva och alla pengar som förbrukas på dessa aktiviteter. 

Och visst är det så, när det är semester hinner vi ju med saker som vi tidigare negligerat. Som att skämma bort kropp och knopp med mycket sömn och rekreerande övningar av olika slag. Dagarna under ledigheten ger flerfaldiga exempel på aktivitetslusta och intensiv träningsiver. När en god vän anländer till sommarlunchen gör han det tillsammans med sin havskajak, iklädd flytväst och lustiga gummiskor. Hans ögon lyser av tillfredsställelse efter att ha paddlat i fyra timmar för att komma till vår strand. Det visar sig att han dagen innan varit ute på en liten löprunda på sisådär 16 km. När jag begrundar dessa prestationer utgör själva tanken en sådan påfrestning att jag måste gå och vila mig. 

En annan god vän redogör vid vår nyligen timade träff för de senaste dagarnas aktiviteter. Först körde han 90 mil under elva timmar, hem från sin vinresa i Europa. Nästa morgon gick han upp tidigt och cyklade några mil. Samma dags eftermiddag spelade han 18 hål i nära 30 graders värme, för att senare på kvällen stå värd för en större bjudning (han lagade dock inte maten). Nästa dag väntade havssimning med våtdräkt. Just denna kamrat tränar inför något som kallas ”Iron man”, som alla träningsfantaster tycks känna till.

En stor del av samtalet kring lunchbordet handlar sedan om löptider på milen och huruvida man bör ställa upp i någon av den mångfald av tävlingar som går av stapeln de kommande månaderna. Det bollas ortnamn, karakteristik av banors sträckning och olika preferenser och synpunkter på förberedelser och utrustning, med hög hastighet kring bordet. Jag gläds förstås med entusiasterna, men känslan av social exkludering kryper sakta men säkert på mig.

Jag brottas med dessa starka samtidsideal. För mig är aktiv semester fortfarande att läsa extra många böcker. Så har det alltid varit och det lär väl fortsätta. I ett försök att kvalificera mig något i den rådande kulturen bestämmer jag mig dock för att bli lite mer aktiv. Därför har jag nu i flera dagar ägnat mig åt min kropp, genom promenader, löprundor (ja, plural!), cykelturer och golfrundor. Det är detta som är aktiv semester på riktigt, tänker jag och försöker glädjas. Men de fysiska aktiviteterna sätter sig i kroppen på ett besvärande sätt. Ben och armar tyngs av en trötthet som är jobbig att släpa på. Kanske vänds detta hux flux i en känsla av lätthet i kroppen med vidhängande mental upprymdhet. Fast jag tvivlar. 

Motivationsmönstren blir tydliga. Å ena sidan är jag enstöring som helst gör det mesta på egen hand. Å andra sidan är jag i mina fysiska aktiviteter totalt beroende av draghjälp från andra. Bara socialt tryck förmår dra mig ut från min plats under korkeken. Det måste hänga ihop med självbilden, tänker jag, väl förtrogen med hur stark motivation utvecklas när denna sätts ifråga. Det bör handla om att jag inte står ut med att framträda som någon ur takt med tiden. Jag underkastar mig en överdriven kroppskulturs krav i någon mån i alla fall, för att kunna säga till mig själv och andra att, jo, jag håller minsann också i gång.

Vad handlar det om? En oförmåga hos många att faktiskt koppla av? En stress och rastlöshet som kräver högt tempo och ständig stimulans? Eller för mycket stillasittande jobb till vardags? Är det utslag av ungdomskult eller överdriven kroppsdyrkan, en obalans i kulturen som inte värderar annat än ytlig skönhet, vilket i många fall är liktydigt med en ytterst senig och väderbiten kropp. 

Kopplingarna till åldrandet och dess grundvillkor är uppenbara. Vi är kanhända inte särskilt väl rustade att hålla den existentiella ångesten på behörigt avstånd på andra sätt än att övertyga oss om att vi är fysiskt på topp och att döden och det kroppsliga förfallet inte berör oss, inte än på långa vägar. 

Själv kan jag drömma om forna tiders pensionatssemester. På min sommarort finns några hotell och pensionat kvar från den tiden. Men jag misstänker att få stannar mer än några dagar och att ingen är intresserad av ”helpension” nu för tiden. I så fall ska det nog heta ”all inclusive”. Forna tiders pensionatssemester liknar mina sommarlov som pojke. Då jag och min mor tillbringade tio veckor i en stuga, med ytterst få aktiviteter förutom den dagliga promenaden efter jordgubbar och färskt bröd i den lilla sommarbutiken. Den som innefattar ett liggande vilopass med dåsig dvala på förmiddagen och ett på eftermiddagen, ungefär som Hans Castorps rutiner på Berghof, i romanen Bergtagen av Thomas Mann. 

Ur led är tiden alltså, som inte inser värdet av en riktigt lat semester. Några av oss ser dock fram emot en tid och en ålder då inte samma krav på aktivitet ställs. Då vi med gedigen legitimitet kan tillåta oss att sitta still, läsa oavbrutet i timmar, vårda vår kropp enbart genom god mat och goda drycker, och i övrigt inte göra någonting.  

Med Hemingway i Norditalien

Den första ort som nämns vid namn i Ernest Hemingways roman A farewell to arms, är den italienska staden Udine. Den geografiska angivelsen pekar ut en av de huvudsakliga scenerna i boken, Italiens gränsområden mot Österrike-Ungern. Där utspelade sig ett av första världskrigets mindre uppmärksammade dramer. Italien hade ursprungligen stått på centralmakternas sida i den framväxande konflikten, men avstod från att starta krig 1914. Istället lockades landet att  delta på motståndarsidan, genom löften om landvinster i nordöst, på bekostnad av Österrike-Ungern. Villkoret var att man öppnade en ny front, vilket skedde 1915. 

Kriget var från början en komplicerad historia, här som på andra krigsskådeplatser. Det fördes i stor utsträckning högt upp i alppassen och längs svårforcerade floddalar. Bakom de italienska linjerna låg den platta och bördiga Veneto-slätten, där Udine utgör en av de större städerna.

När jag rullar fram längs motorvägen från området kring Dreiländereck - gränsområdet mellan Österrike, Slovenien och Italien - slås jag dels av ödsligheten, både på och omkring huvudvägen, men främst av de höga, branta bergen och de smala passen. Utan de moderna tunnlarna hade det varit ett hopplöst företag att korsa området. Hemingways berömda stil, den så kallade isbergstekniken som på ett objektivt sätt registrerar omgivningarna, fångar effektivt de synintryck som möter på platsen. Vyerna över slätten med bergen i bakgrunden, de under sommaren breda, torra flodbäddarna där fält av slipad småsten breder ut sig och blicken får leta bland stenbumlingarna för att uppfatta en rännil av vatten. 

Det var näst intill hopplöst också för en mycket välförberedd krigsmakt att gå till offensiven genom bergspassen. Nu visade sig den italienska armén inte vara särskilt välförberedd och allt eftersom månaderna gick uttömdes landets resurser. På samma sätt var det dock för motståndarna. Det krävdes en insats av den tyska armén, för att lösa upp den låsta situationen. Sex tyska divisioner sattes in och ganska snart kom genombrottet, vid Caporetto i oktober 1917. 

Genombrottet tvingade fram en allmän italiensk reträtt längs hela frontavsnittet, ett återtåg som snabbt blev kaotiskt på de smala vägarna mellan Udine och bergen. Skildringen av denna reträtt ur ”Tenentes” perspektiv, är en av höjdpunkterna i Hemingways roman. Den unge amerikanske löjtnanten som tjänstgör som befäl för en ambulansenhet, undkommer med nöd och näppe med livet i behåll. Den stora faran för honom personligen är inte centralmakternas trupper, utan italiensk militärpolis, som urskillningslöst avrättar officerare som har skilts från sina enheter. 

Därmed är kriget slut för huvudpersonen, som flyr västerut över Po-slätten, gömd i en järnvägsvagn som tar honom förbi Mestre och de andra städerna på slätten, och vidare till Milano. Väl i Milano får ”Tenente” upp spåren efter den tillbedda engelska sjuksköterskan Catherine Barkley. Han reser efter henne till Stresa vid Lago di Maggiore, där han finner henne på ett av stadens mindre hotell. Grand hotell i Stresa var en vanlig vistelseort för Hemingway under 20-30-talen. Det hör till en samling hotell som i många fall blivit till lätt bedagade institutioner. De återfinns på klassiska semesterorter, av vilka många etablerades redan i slutet av 1800-talet. Det finns flera exempel vid de norditalienska alpsjöarna.

Under en dramatisk natt flyr paret vidare med roddbåt över sjön, mot Schweiz. Som deserterad officer i italienska armén är huvudpersonen förstås ett hett byte. Flykten och ankomsten till Schweiz går bra och paret tillbringar några bekymmersfria månader på ett värdshus utanför Montreux, långt ifrån krigets elände och intensivt upptagna av sin kärlek till varandra. Catherine väntar deras barn. Som läsare njuter man med huvudpersonerna över denna kärlekslycka i ett underbart vintrigt Schweiz. Men onda aningar åtföljer läsningen av de sista sidorna, mot den förfärliga upplösningen. 

Tillvarons bräcklighet och livets skörhet är något vi tvingas lära oss, inte bara genom krig, utan också på andra sätt. Detta konstaterar Hemingway, med de norditalienska Alperna som fond. Det är som mycket annat i livet, både sorgligt och vackert. 

Om konsten att vila

Jag hoppas att du kan den konsten och att du just nu njuter en välförtjänt vila på en plats där du trivs och har det bra. Att på ett enkelt sätt finna vila är inte alla förunnat, i en tid som vår. Många av oss är för uppskruvade och stressade för att snabbt kunna komma ner i varv. Det tar flera dygn att ordentligt lägga jobb-tankarna på hyllan. Rastlösheten river och sliter i en, rader av alternativa ”semester-måsten” passerar revy så fort ledigheten gör sig påmind på allvar. 

De senaste årens flitiga förekomst av tips och tankar i böcker och tidningar om hur semestern ska förberedas och avnjutas avslöjar någon sorts hang-up kring möjligheten att finna vila. Tänk på detta och detta, ramla inte i den eller den semesterfällan, och rusta dig framför allt med rimliga förväntningar och stressa inte upp dig genom en föreställning om en ”perfekt semester”. Koppla ner, koppla bort och koppla av. Eller inte? Kanske har det blivit en konst att finna vila, precis som det har blivit en konst att hantera en mängd andra arbetsrelaterade utmaningar i vår tid. Nya strukturella faktorer bjuder nya problem för vår vardag, som vi alla behöver lära oss hantera på vårt eget individuella sätt. 

Nu för tiden är det inne med ”aktiv semester”. Själv har jag aldrig nöjt mig med att ligga stilla på en strand och har därmed alltid haft mer eller mindre aktiva semestrar. Att nu alltfler vill något mer än det stillsamma strandlivet är möjligen ett tecken på en oförmåga att faktiskt koppla av. Det är liksom enklare att fortsätta vara lika aktiv på semestern som i vardagen, eftersom övergången från arbetets intensitet till semesterns relativa stiltje, är så smärtsam och svår.

Vi vet dock att det är nödvändigt att finna vila, på ett eller annat sätt. Och kan vi inte konsten ”av oss själva”, så är det något vi behöver lära oss. Jag har länge haft hypotesen att den svenska träningsvurmen har med stresshantering och med behovet att komma ner i varv, att göra. Väldigt många använder joggingturen till att skingra tankarna på ett krävande arbete, helt enkelt. Det är en sundare väg att gå än att öppna ytterligare en vinflaska efter dagens slut. Vi trevar alltså efter nya sätt att komma till ro. Mindfulness och meditation - samma trend.

Svenskens längtan efter riktig värme, den som man upplever vid Medelhavet eller i Sydostasien är kanske också en längtan efter ett sätt att varva ner. Alla som är bekanta med känslan vet ju hur långsamt tempot blir när temperaturen går en bit över 30-strecket. Det är svårt med aktiv semester när det mest naturliga är en lång eftermiddagssiesta. Värmen tar helt enkelt ner en, dåsigheten tar överhanden. En effektivt påtvingad vila blir oundviklig. 

Men många har svårt med detta. Varje semesterperiod bjuder en ångestfylld kamp med rastlöshet och med ältandet av det ena och det andra. Tankar som arbetet och vardagsrutinerna har hållit i schack, kan nu få en chans att komma upp till ytan, vilket inte alla finner behagligt. Därför får man vara glad och tacksam när man lyckas finna vila. Det kan säkert se väldigt olika ut, men att vara väldigt trött och att till och med känna sig en smula uttråkad, är ett gott tecken tänker jag. Det är förmodligen tecken på att den verkliga vilan är på väg att göra sig gällande. 

När jag därför domnar bort på eftermiddagen i vilstolen på mitt badhotell i Italien, bort från mina böcker och mina tankar om jobb och annat prosaiskt, så är det förmodligen helt i sin ordning. Det enda som tränger igenom i dvalan är syrsorna i träddungen och det lågtyska sorlet från övriga gäster vid poolen. God vila att vara tacksam över, helt enkelt.