”Aldrig har så många turister spenderat så mycket pengar på så många aktiviteter. Och det är aktiviteterna som gör det, de lata dagarna på stranden blir färre till förmån för till exempel vandring, paddling och sparrissafari”. Detta kan man läsa i Sydsvenskan 21/7, apropå turismen i Skåne och människors vilja att vara aktiva och alla pengar som förbrukas på dessa aktiviteter.
Och visst är det så, när det är semester hinner vi ju med saker som vi tidigare negligerat. Som att skämma bort kropp och knopp med mycket sömn och rekreerande övningar av olika slag. Dagarna under ledigheten ger flerfaldiga exempel på aktivitetslusta och intensiv träningsiver. När en god vän anländer till sommarlunchen gör han det tillsammans med sin havskajak, iklädd flytväst och lustiga gummiskor. Hans ögon lyser av tillfredsställelse efter att ha paddlat i fyra timmar för att komma till vår strand. Det visar sig att han dagen innan varit ute på en liten löprunda på sisådär 16 km. När jag begrundar dessa prestationer utgör själva tanken en sådan påfrestning att jag måste gå och vila mig.
En annan god vän redogör vid vår nyligen timade träff för de senaste dagarnas aktiviteter. Först körde han 90 mil under elva timmar, hem från sin vinresa i Europa. Nästa morgon gick han upp tidigt och cyklade några mil. Samma dags eftermiddag spelade han 18 hål i nära 30 graders värme, för att senare på kvällen stå värd för en större bjudning (han lagade dock inte maten). Nästa dag väntade havssimning med våtdräkt. Just denna kamrat tränar inför något som kallas ”Iron man”, som alla träningsfantaster tycks känna till.
En stor del av samtalet kring lunchbordet handlar sedan om löptider på milen och huruvida man bör ställa upp i någon av den mångfald av tävlingar som går av stapeln de kommande månaderna. Det bollas ortnamn, karakteristik av banors sträckning och olika preferenser och synpunkter på förberedelser och utrustning, med hög hastighet kring bordet. Jag gläds förstås med entusiasterna, men känslan av social exkludering kryper sakta men säkert på mig.
Jag brottas med dessa starka samtidsideal. För mig är aktiv semester fortfarande att läsa extra många böcker. Så har det alltid varit och det lär väl fortsätta. I ett försök att kvalificera mig något i den rådande kulturen bestämmer jag mig dock för att bli lite mer aktiv. Därför har jag nu i flera dagar ägnat mig åt min kropp, genom promenader, löprundor (ja, plural!), cykelturer och golfrundor. Det är detta som är aktiv semester på riktigt, tänker jag och försöker glädjas. Men de fysiska aktiviteterna sätter sig i kroppen på ett besvärande sätt. Ben och armar tyngs av en trötthet som är jobbig att släpa på. Kanske vänds detta hux flux i en känsla av lätthet i kroppen med vidhängande mental upprymdhet. Fast jag tvivlar.
Motivationsmönstren blir tydliga. Å ena sidan är jag enstöring som helst gör det mesta på egen hand. Å andra sidan är jag i mina fysiska aktiviteter totalt beroende av draghjälp från andra. Bara socialt tryck förmår dra mig ut från min plats under korkeken. Det måste hänga ihop med självbilden, tänker jag, väl förtrogen med hur stark motivation utvecklas när denna sätts ifråga. Det bör handla om att jag inte står ut med att framträda som någon ur takt med tiden. Jag underkastar mig en överdriven kroppskulturs krav i någon mån i alla fall, för att kunna säga till mig själv och andra att, jo, jag håller minsann också i gång.
Vad handlar det om? En oförmåga hos många att faktiskt koppla av? En stress och rastlöshet som kräver högt tempo och ständig stimulans? Eller för mycket stillasittande jobb till vardags? Är det utslag av ungdomskult eller överdriven kroppsdyrkan, en obalans i kulturen som inte värderar annat än ytlig skönhet, vilket i många fall är liktydigt med en ytterst senig och väderbiten kropp.
Kopplingarna till åldrandet och dess grundvillkor är uppenbara. Vi är kanhända inte särskilt väl rustade att hålla den existentiella ångesten på behörigt avstånd på andra sätt än att övertyga oss om att vi är fysiskt på topp och att döden och det kroppsliga förfallet inte berör oss, inte än på långa vägar.
Själv kan jag drömma om forna tiders pensionatssemester. På min sommarort finns några hotell och pensionat kvar från den tiden. Men jag misstänker att få stannar mer än några dagar och att ingen är intresserad av ”helpension” nu för tiden. I så fall ska det nog heta ”all inclusive”. Forna tiders pensionatssemester liknar mina sommarlov som pojke. Då jag och min mor tillbringade tio veckor i en stuga, med ytterst få aktiviteter förutom den dagliga promenaden efter jordgubbar och färskt bröd i den lilla sommarbutiken. Den som innefattar ett liggande vilopass med dåsig dvala på förmiddagen och ett på eftermiddagen, ungefär som Hans Castorps rutiner på Berghof, i romanen Bergtagen av Thomas Mann.
Ur led är tiden alltså, som inte inser värdet av en riktigt lat semester. Några av oss ser dock fram emot en tid och en ålder då inte samma krav på aktivitet ställs. Då vi med gedigen legitimitet kan tillåta oss att sitta still, läsa oavbrutet i timmar, vårda vår kropp enbart genom god mat och goda drycker, och i övrigt inte göra någonting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar