16 juli 2014

Med Hemingway i Norditalien


Den första ort som nämns vid namn i Ernest Hemingways roman A farewell to arms, är den italienska staden Udine. Den geografiska angivelsen pekar ut en av de huvudsakliga scenerna i boken, Italiens gränsområden mot Österrike-Ungern. Där utspelade sig ett av första världskrigets mindre uppmärksammade dramer. Italien hade ursprungligen stått på centralmakternas sida i den framväxande konflikten, men avstod från att starta krig 1914. Istället lockades landet att  delta på motståndarsidan, genom löften om landvinster i nordöst, på bekostnad av Österrike-Ungern. Villkoret var att man öppnade en ny front, vilket skedde 1915. 

Kriget var från början en komplicerad historia, här som på andra krigsskådeplatser. Det fördes i stor utsträckning högt upp i alppassen och längs svårforcerade floddalar. Bakom de italienska linjerna låg den platta och bördiga Veneto-slätten, där Udine utgör en av de större städerna.

När jag rullar fram längs motorvägen från området kring Dreiländereck - gränsområdet mellan Österrike, Slovenien och Italien - slås jag dels av ödsligheten, både på och omkring huvudvägen, men främst av de höga, branta bergen och de smala passen. Utan de moderna tunnlarna hade det varit ett hopplöst företag att korsa området. Hemingways berömda stil, den så kallade isbergstekniken som på ett objektivt sätt registrerar omgivningarna, fångar effektivt de synintryck som möter på platsen. Vyerna över slätten med bergen i bakgrunden, de under sommaren breda, torra flodbäddarna där fält av slipad småsten breder ut sig och blicken får leta bland stenbumlingarna för att uppfatta en rännil av vatten. 

Det var näst intill hopplöst också för en mycket välförberedd krigsmakt att gå till offensiven genom bergspassen. Nu visade sig den italienska armén inte vara särskilt välförberedd och allt eftersom månaderna gick uttömdes landets resurser. På samma sätt var det dock för motståndarna. Det krävdes en insats av den tyska armén, för att lösa upp den låsta situationen. Sex tyska divisioner sattes in och ganska snart kom genombrottet, vid Caporetto i oktober 1917. 

Genombrottet tvingade fram en allmän italiensk reträtt längs hela frontavsnittet, ett återtåg som snabbt blev kaotiskt på de smala vägarna mellan Udine och bergen. Skildringen av denna reträtt ur ”Tenentes” perspektiv, är en av höjdpunkterna i Hemingways roman. Den unge amerikanske löjtnanten som tjänstgör som befäl för en ambulansenhet, undkommer med nöd och näppe med livet i behåll. Den stora faran för honom personligen är inte centralmakternas trupper, utan italiensk militärpolis, som urskillningslöst avrättar officerare som har skilts från sina enheter. 

Därmed är kriget slut för huvudpersonen, som flyr västerut över Po-slätten, gömd i en järnvägsvagn som tar honom förbi Mestre och de andra städerna på slätten, och vidare till Milano. Väl i Milano får ”Tenente” upp spåren efter den tillbedda engelska sjuksköterskan Catherine Barkley. Han reser efter henne till Stresa vid Lago di Maggiore, där han finner henne på ett av stadens mindre hotell. Grand hotell i Stresa var en vanlig vistelseort för Hemingway under 20-30-talen. Det hör till en samling hotell som i många fall blivit till lätt bedagade institutioner. De återfinns på klassiska semesterorter, av vilka många etablerades redan i slutet av 1800-talet. Det finns flera exempel vid de norditalienska alpsjöarna.

Under en dramatisk natt flyr paret vidare med roddbåt över sjön, mot Schweiz. Som deserterad officer i italienska armén är huvudpersonen förstås ett hett byte. Flykten och ankomsten till Schweiz går bra och paret tillbringar några bekymmersfria månader på ett värdshus utanför Montreux, långt ifrån krigets elände och intensivt upptagna av sin kärlek till varandra. Catherine väntar deras barn. Som läsare njuter man med huvudpersonerna över denna kärlekslycka i ett underbart vintrigt Schweiz. Men onda aningar åtföljer läsningen av de sista sidorna, mot den förfärliga upplösningen. 

Tillvarons bräcklighet och livets skörhet är något vi tvingas lära oss, inte bara genom krig, utan också på andra sätt. Detta konstaterar Hemingway, med de norditalienska Alperna som fond. Det är som mycket annat i livet, både sorgligt och vackert. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar