22 feb. 2014

Världen av igår – hur avlägsen är den?


Det är hundra år sedan första världskriget bröt ut. Har någon missat det? Världskriget – ”the great war” – utgör en vattendelare i Europas historia. Efter kriget var ingenting sig likt, tyckte många. Det finns få som ger en så hjärtskärande och vältalig beskrivning av hur det var att leva under åren från slutet av 1800-talet fram till de totalitära rörelsernas framväxt i Europa, som den österrikiske författaren Stefan Zweig.

I sin självbiografi Världen av igår (1942), berättar han om livet före. Det liv som han beskriver som en trygghetsbubbla. Med ömhet ser han på sina föräldrar som ”inte visste” – hur människorna egentligen var funtade, hur grymma de kunde vara, hur osäker världen i själva verket var. Den högt kultiverade värld som var den judiska borgerlighetens liv i det förkrigstida Wien gick fullständigt förlorad under loppet av några få år. Han tvingades under nazismen lämna sitt Europa, frihetens och kulturens högborg. Han fick uppleva hur hans böcker brändes på bål.

Det är hjärtskärande, särskilt som vi sitter inne med fullt facit. Det gjorde inte Zweig. Han var borta innan den fulla vidden av gräsligheterna blev klara och krigets kvarnar hade malt färdigt. Vid läsningen kommer jag att tänka på min egen uppväxt, och tycker mig känna igen vissa saker. Det är väl delvis barndomens trygga värld och vuxenblivandet som det handlar om, men kanske också någonting mer. Också min generation upplevde stora politiska omvälvningar. Min egen ”värld av igår” sträckte sig fram till mitten av 1980-talet, då jag trädde in i vuxenvärlden. Kort därefter föll muren. Min barndoms och ungdoms stabila politiska karta rämnade fullständigt inom loppet av några år. Skillnaden gentemot Zweig var att detta inte bringade mig och mina generationskamrater – här uppe i den trygga Nord - någon smärta. Istället var vi glada, för vår egen del genom att hotet om stormaktskrig och kärnvapenkatastrofer lyftes bort, och för människorna i Central- och Östeuropa som återfick sin frihet. Men våra mentala kartor stuvades om och det var omtumlande. Förändringen kom plötsligt och oväntat. Jag såg det inte komma…

I delar av Europa ledde förändringen till krig och övergrepp, av ett slag som vi alla trodde vi var vaccinerade emot. Som vi bedrog oss. Här finns förstås något tänkvärt. Det är inte utan att de senaste dagarnas händelseutveckling i Ukraina, som vi nu följer timme för timme, får en att bäva. Vi vet ingenting om hur detta kan utvecklas. Vi bor också i den asplövsvärld som det varit många folks öde att upptäcka och bittert beklaga.

Den som är i 60-årsåldern runt 1940 har upplevt fler och mer dramatiska förändringar än någon annan, skriver Zweig:

Under det korta lilla intervallet mellan de första fjunen på min haka och de första grå stänken i mitt hår, under detta halvsekel har det inträffat fler radikala omvandlingar och förändringar än annars under tio generationer, och vi känner alla; det är för mycket!
(…)
Varje gång jag samtalar med yngre vänner och berättar om tiden före det första kriget märker jag på deras förvånade frågor hur mycket av det som för mig fortfarande är en självklar verklighet redan blivit historia eller något ofattbart i deras ögon. Och en hemlig instinkt inom mig ger dem rätt: mellan vårt idag, vårt igår och i förrgår är alla broar rivna.

Det finns gränser för vad en människa klarar av. I februari 1942 begick Stefan Zweig självmord tillsammans med sin hustru, i det hus utanför Rio de Janeiro där han hade tecknat ner sin självbiografi – Världen av igår. 


7 feb. 2014

Winston Churchill och det sega ledarskapet


Success consists of going from failure to failure without loss of enthusiasm.

Han förlorade aldrig sin entusiasm, sin energi och sin drivkraft, trots många och svåra motgångar. Det är med viss vördnad jag kliver in i ”The cabinet war rooms” – på baksidan av finansministeriet i London, ingång mitt emot St James´s park. Här var det. Här avgjordes det demokratiska Europas öde, under de dramatiska åren i början av andra världskriget. De välbevarade rummen har på senare år kompletterats med ett stort och utmärkt Churchill-museum. Det ger en rikhaltig bild av en av Europas största ledare genom tiderna. En ledare på vars axlar vi står. Utan hans insatser under andra världskriget och åren närmast därefter hade världen sannolikt sett annorlunda ut.

Att kunna misslyckas och sedan resa sig och komma igen. Det var både dyrköpta personliga erfarenheter, men också klok politik. Aldrig slå sig till ro, aldrig ge upp. Detta var en viktig del i hans framångar. Till framgångsfaktorerna hör också hans enastående fysik – en viktig ledaregenskap. Han rökte och drack som få, i hela sitt liv. Och även om han som ung soldat förstås höll sig i form, kan de senare decennierna inte inneburit mycket kroppslig aktivitet. Goda gener helt enkelt.  

Winston Churchills profetiska förmåga var imponerande. Ingen kunde som han förutse Hitler-regimens effekter på europeisk politik och på människor som stod utan skydd och värn inför dennes anlopp. Under kriget förutsåg han hur hans stora projekt, att upprätthålla den europeiska maktbalansen, hotade att haverera om inte amerikanerna kom till Europas räddning. Ett Europa utan amerikansk inblandning skulle innebära carte blanche, antingen för Hitler – som Storbritannien inte kunde besegra på egen hand - eller för Stalin. Lyckligtvis (och ingen var lyckligare än Churchill själv) insåg de ledande amerikanerna detta i tid, och att deras period av upphöjd isolering måste vara över. Alldeles efter kriget förutsåg han slutligen, att Europas framtid som blomstrande kontinent hängde på axeln Paris-Berlin. Om inte Frankrike och Tyskland upprättades till sin gamla andliga och ekonomiska storhet, skulle inte Europa som kontinent och världsdel kunna återinträda på världsarenan.

Det är mycket som inspirerar hos gamle Winston. Bland annat att han kombinerade sitt politiska ledarskap med ett omfattande och spännande författarskap. Det är inte så vanligt nu för tiden. Han inspirerar förstås också som talare. Det finns ett knippe formuleringar ur hans tal som det tillhör allmänbildningen i Europa att känna till. Men det kanske mest inspirerande är hans outtröttliga engagemang. Hans oemotståndliga drivkraft att blanda sig i brännande politiska frågor i tiden. Han fortsatta till sin nittionde födelsedag. Han bildade sin sista regering vid fyllda 76!

Var är vår tids hjältar, som röker cigarr, dricker whiskey, sover middag och alltid går klädda i jacket och fluga?

Success is not final, failure is not fatal: it is the courage to continue that counts.

4 feb. 2014

Vilken verklighet är verkligast? Om medialiseringen av skolan


Novus undersökning om hur skolan värderas av svenska folket (SvD140204) väcker många tankar. Undersökningen, som gjordes i december 2013 på uppdrag av TV4, redovisar å ena sidan uppfattningen att skolan förmodligen inte levererar vad den skulle. Å andra sidan, när man frågar föräldrar om de tycker att deras barn som nu går i skolan lär sig vad de borde, så ger de allra flesta skolan högt betyg. Artikelförfattare och tillika Novus vd, Torbjörn Sjöström, drar slutsatsen att den högstämda kritiken av svensk skola därmed är felaktig.

Det är att gå lite snabbt fram, kanske. Det är lätt att föreställa sig att olika normer, förväntningar och krav ligger till grund för bedömningar som kommer från kategorier såsom ”skolfolk”, forskare, myndighetsföreträdare – och föräldrar. Man bedömer inte på samma grund, helt enkelt. Inget konstigt i detta, kan man tycka. Att då påstå att föräldrarnas uppfattning är den sanna, är nog överilat. Torbjörn Sjöström hoppas att det finns ”en korrekt problembeskrivning”. Jag tror att ”den korrekta bilden av skolan” kommer att fortsätta undfly oss.

Oavsett ovanstående är det en viktig och gundläggande aspekt som artikeln pekar ut. Paradoxen som Novus undersökning illustrerar kan vi i själva verket känna igen från en lång rad andra samhällsfenomen. Denna aspekt handlar om fiktionalisering och medialisering av vår verklighet. Den teoretiska grundvalen för detta hämtar vi ofta från den franske filosofen Jean Baudrillard (1929-2007). Han säger att när vi talar om fenomen i samhället är det många gånger inte våra faktiska, konkreta erfarenheter som vi avser. Enligt Baudrillard lever människor i allt högre utsträckning i det imaginära, i den värld massmedierna skapar åt oss. På senare år upplever vi en allt tydligare klyfta mellan denna medialiserade värld, och den konkreta. Digitaliseringen och våra liv on-line förstärker förstås det här, gör den fiktiva världen "verkligare", ökar avståndet till IRL.

Alltså existerar i grunden två verkligheter, som mycket väl kan stå i konflikt med varandra. Detta gör mycken samhällsdebatt rätt förvirrad. Vilken verklighet är det vi pratar om? Missförstånden – medvetna och omedvetna – är legio. Skoldebatten som den förs i våra medier följer alltså sin egen logik, i år med starka politiska och ideologiska övertoner (#bjoerklundsskola?). Den behöver inte alls ha med min konkreta skolerfarenhet att göra. Vi som umgåtts med skolfrågorna länge vet att ”min skola” i regel är mycket bättre än ”den svenska skolan”, eller åtminstone så är inte problemen svartvita. Situationen i ”min skola” måste beskrivas nyanserat och utförligt, vilket inte riktigt passar texten om ”den svenska skolan” som ibland kortas till 140 tecken. 

Parallellerna till detta är många. En ofta omtalad version är beskrivningen av våra städer, som tycks var särskilt tacksamma att "fiktionalisera". I min hemstad Malmö finns exempelvis ett ”mytiskt” bostadsområde som heter Rosengård och som i åratal förekommit i mängder av samtal och berättelser runt om i landet, inte minst i stockholmsdominerade medier. När jag cyklar genom kvarteren med detta namn, känner jag inte igen det. Det vill säga, min konkreta erfarenhet stämmer inte överens med vad jag tar del av i den berättelse om stadsdelen som jag möter på många andra håll. Till och med människor i min egen stad återberättar gärna fiktionen om Rosengård. Och de tror många gånger att den är sann, på ett objektivt och exklusivt sätt. Så lätt det är att bli lurad...