Det finns en lång rad kontroversiella aspekter på ämnet
svensk skola. Tråkigt nog, får man väl säga. Det uppväxande släktet hade kanske
mött en bättre skolvardag om vuxenvärlden hade klarat av att bli mer överens om
åtminstone det mest grundläggande. Om vad som är bra och dåligt, vilka
framgångar respektive misslyckanden som svensk skola genomgått. Men så är det
nu inte. Svensk skola är sedan åtminstone 40 år ett ideologiskt färgat
slagfält. Då avser jag inte i första hand rent partipolitiska motsättningar. I
demokratin är det politikers uppgift att tycka och tänka olika. Nej, jag menar
i första hand motsättningar inom de professionella yrkesgrupperna. Det som
gestaltas bland annat i att vi har ett lärarfack till vänster och ett till
höger, för att uttrycka det lite vanvördigt.
Exemplen på motsättningarna är många: är läxor bra eller
dåliga? Kan katederundervisning vara ett bra inslag i lärprocessen eller är det
en skadlig form av undervisning? Är det viktigt att läraren har stora kunskaper
i sitt ämne eller är det inte så betydelsefullt? Är betyg i skolan något som
bidrar till eller förstör förutsättningarna för bra lärande? Det går i cykler.
Just nu är det väl mest läxor och betyg det handlar om.
Många konflikter beror konstigt nog på att vi inte orkar ta
till oss nyanserna. Man skulle enkelt kunna ta ett steg framåt genom att säga
att ”läxor är bra ibland, och dåliga ibland, det beror liksom på hur man gör”.
Men det tycks många gånger inte ens finnas kraft och vilja att ta detta enkla
steg. Mycket borde alltså inte vara kontroversiellt, men är det ändå. Ytterligare
en kontroversiell aspekt som är aktuell är skolans läromedel. Det borde inte heller
vara kontroversiellt eller särskilt svårt. Men det har det blivit. Det svåra
och kontroversiella stöter vi på i exempelvis följande utsagor:
”Vissa lärare är helt bundna av läroboken i sin undervisning.”
”Lärarna på vår skola, gör egna läromedel, det är mycket
bättre.”
”Att läsa text behövs inte, det hör till det förgångna. Idag
förlitar vi oss på det audiovisuella.”
”På den här skolan satsar vi på datorer. Annat får stå
tillbaka.”
”Dagens digitala läromedel är värdelösa. Det behövs ett helt
nytt tänkande kring detta.”
”Vi kan inte förlita oss på marknaden när det gäller
läromedel. Staten måste garantera kvaliteten.”
”Bibliotek är rimligen något som är på väg ut i ett digitalt
samhälle. Onödigt!”
”Här kör vi lösblad. Eleverna har en pärm med flikar där de
samlar allt.”
Många tycker kanske att ovanstående inte alls är konstigt. Jag
vill dock påstå att varje enskilt uttalande döljer problem av olika slag,
exempelvis kompetensbrister, orimlig resursallokering, fördomar, okunskap eller
blåögdhet.
Lärarnas riksförbund granskar ämnet läromedel i förbundets
tidning Skolvärlden (nr 9, 2014). Tidningen
ställde frågor om läromedel till 1500 lärare, och resultaten är skrämmande – om
man frågar mig - men knappast överraskande. Sju av tio lärare anser att valet
av läromedel är helt upp till dem själva. Detta är på sätt och vis bra, lärare
bör ha avgörandet i frågan. Men samtidigt är det uppenbart att lärare i princip
är ”övergivna” i detta arbete. Det finns sällan ledningsstöd eller kollegiala
rutiner att luta sig mot. Det borde vara en viktig pedagogisk uppgift att
granska och utvärdera läromedel. Den borde vara så viktig att den organiseras
av ledningen och blir en fråga för kollegialt samarbete.
I undersökningen uppger åtta av tio att de inte hinner med
att göra någon seriös granskning av potentiella läromedel. De riskerar
följaktligen att falla för ytliga faktorer (snygg layout) och trender, när det
gäller valet av läromedel. Den avgörande förutsättningen – tid för uppgiften –
är inte på plats.
Värst är väl att många lärare inte har tillgång till några
läromedel alls. Bara fyra av tio lärare i undersökningen svarar att de har
anpassade läromedel i alla ämnen. Man får väl tolka detta som att det inte
finns pengar att köpa för, eller att det inte finns något att tillgå och att de
får producera eget, helt enkelt.
Jag hyllar visserligen principen att skolor och lärare måste
kunna göra olika val. Det ska inte behöva se likadant ut överallt. Exempelvis
när det gäller läromedel. Men när de materiella förutsättningarna innebär att
valet står mellan att ha eller inte ha, så har det kanske gått för långt. Det
råder och har rått stora orättvisor när det gäller elevers tillgång till goda
läromedel. Jag minns en av mina första terminer som lärare, i ett avlägset
1980-tal. Klassen jag hade i svenska fick tre tjocka (och tämligen dyra) böcker
bara i mitt ämne (svenska), som gåvoläromedel. De fick alltså behålla böckerna
som sina egna, efter kursens slut. Det hände i den rika kommunen, som satsade
ordentligt på sina skolor. När jag året efter började i den fattiga kommunen
var situationen radikalt annorlunda. I samma ämne, samma utbildning, samma typ
av elever (synnerligen ambitiösa på båda ställena), men med helt olika
materiella villkor. Här fanns bara (väldigt) gamla böcker till låns, omoderna,
söndriga. Det gick förstås, men det var nedslående, och på sätt och vis
förfärligt. Och detta var alltså ett bra tag innan kommunaliseringens
centrifugala krafter tagit verklig fart.
Sen dess har mycket vatten runnit under broarna… Inga, eller
ytterst få, röster har höjts apropå det njugga intresset för läromedlen.
Spariver och rationaliseringskrav har dolts bakom mer eller mindre
antiintellektuella motiv att dra ner på utgifterna. De senaste årens massiva
investeringar i IT (viktigt i sig), har i många fall urholkat
läromedelsbudgetarna än mer. Teknikromantik har ibland ställt sig i vägen för
goda lärprocesser: ”Nu när vi har Internet finns ju all information där så då
behövs inget mer.” Varför har inte denna antiintellektuella utsaga kritiserats
i högre grad? Varför har gränsen mellan information och kunskap luckrats upp i
så stor utsträckning, utan kritisk debatt?
Skolmyndigheterna har knappast tagit sitt ansvar. Det är i
sig ett förbluffande faktum att staten under de senaste decenniernas
massproduktion av gymnasiekurser, helt och hållet tagit sin hand ifrån frågan
om läromedel. Just i ett skede då ett ökat statligt ansvarstagande kanske var
extra angeläget.
Inte heller i grundskolan har uppmärksamheten från
myndigheterna varit särskilt alert. De gamla skolförfattningarnas skrivning om
krav på gåvoläromedel (läromedel som eleven får gratis, som gåva att ta med sig
vidare i skolsystemet (Grundskoleförordningen 1 kap. 25 §) har inte använts för
att konfrontera snåla huvudmän, trots att man vetat att tolkningen på många
håll reducerats till att gåvoläromedel är lika med blyertspenna. I den nya skollagen
talas det inte längre om gåvoläromedel. Begreppen har flutit ut i mer diffusa
formuleringar. Det är förbluffande många erfarna skolmänniskor som inte ens känner
till den gamla grundskoleförordningens skrivning.
I den rika flod av utmaningar som svensk skola står inför
just nu har väl punkten läromedel ingen större chans att hamna högt på listan. Du
som läst detta kanske tycker att det är rimligt. Som sagt, det är mycket när
det gäller svensk skola, som vi inte är överens om…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar