Betygsfrågan – eller ”Varför gör inte politikerna som forskarna säger?”

Jag hamnar halvt motvilligt i ett meningsutbyte om betygen i svensk skola. Det bästa med dylika meningsutbyten är ju att man tvingas tänka igenom sina argument och grundsatser och slipa på dem en smula. Inte helt förfelat alltså. Meningsutbytet startade med en påståendet att politiker (läs Jan Björklund) inte förstår sig på kausalitet. Av undertexten förstod man att politiker inte lyssnar på forskarna, eller rättare inte gör som dessa säger! Jag har för egen del uppfattningen att politiker ska syssla med politik, vilket är något annat än vetenskap. Om detta och annat besläktat handlar följande text, med fokus på den aktuella betygsdiskussionen.

Jag försöker först hitta en början: det mest hörda argumentet för betyg är att de behövs som urvalsinstrument. Det innebär att betyg behövs vid övergångar till gymnasiet och till högre studier, det vill säga i åk 9 och i sista året på gymnasiet. Betyg därutöver kan sägas sakna betydelse i detta perspektiv. För att motivera betyg utöver detta krävs andra argument. Ofta hör man argumentet att eleverna behöver ”övas upp”, en tid innan betygen verkligen betyder något. Därav betyg även ett stycke före övergångarna i skolsystemet.

Men betyg så tidigt som i årskurs fyra? Det är i denna fråga det blivit så upphetsat de senaste veckorna. Och rätt förvirrat. Som vanligt i många svenska debatter stannar det upp för tidigt, och perspektiv glöms bekvämt bort. Så också här, menar jag.

Forskningen om effekterna av betyg på eleverna är otydlig. Det finns indikationer på att högpresterande elever gynnas medan lågpresterande missgynnas. Det finns helt klart stora risker med betyg över huvud taget, det är ganska uppenbart. Det handlar om stigmatisering m m. Skolverket har på sin hemsida goda sammanfattningar av forskningsläget.

Det finns sammanfattningsvis inga tunga argument för att betyg stärker inlärningen, i alla fall inga baserade på empiriska forskningsresultat. Det gäller alltså inte bara tidiga betyg som man lätt kan få för sig om man läser inspelen i frågan. Det gäller betyg över huvud taget! Att skjuta in sig på att kritisera betyg i årskurs fyra enbart, är därför en smula underligt. Mer logiskt är att vara motståndare till betyg över huvud taget. Urvalsbehovet kan tillfredsställas på annat sätt, betyg behövs strängt taget inte alls. Så skulle man kunna resonera, inget konstigt i detta.

Vad är då de tunga argument som ändå driver politiker att förorda betyg? Och som får en massa andra människor över hela världen att gilla betyg? Varför har vi och de flesta andra jämförbara länder infört dessa omfattande system? Vad handlar det om?

Det handlar kanske om information och kommunikation? Det handlar kanske om att en siffra eller bokstav är enklare och snabbare att ta till sig, inom och utom skolsystemet. Många är de lärare som ansträngt sig att nyansera och förklara en bedömning för en elev och/eller förälder, bara för att upptäcka att det enda som intresserar är siffran eller bokstaven. Undertecknad tillhör denna skara… I och för sig inget att uppröras över, beteendet får anses vara mänskligt.

Ytterligare en viktig aspekt på betygsättning kommer inte fram i debatten. Om en förälder ställer frågan till guldklimpens lärare om ”hur det går för Kalle i skolan”, så kan man teoretiskt sett vänta sig många olika typer av svar. Man kan lätt tänka sig en kombination av uppmuntrande och, av mer eller mindre goda skäl, undvikande svar (”Jo, på det hela taget går det nog fint…”). Man kan också tänka sig ytterst specifika svar som bygger på tydliga kriterier (Kalle är inte godkänd ännu på tre av fem kriterier i ämnets centrala innehåll och kommer inte att få godkänt betyg om detta inte rättas till”).

I det första fallet kan inlärningsproblem skylas över och leva kvar ostört högt upp i skolsystemet, ända tilIs det är försent för skolan att göra något åt dem. I det senare fallet är chansen större att det snabbt händer saker som gör att eleven klarar sig.

I det krisartade tillstånd som råder i svensk skola så är uppenbarligen många skolpolitiker övertygade om att det behövs system som driver lärarna att svara på det senare sättet, och omöjliggör för dem att svara på det förra. Det innebär att betyg istället för att handla om inlärning handlar om lärarnas arbetssätt och deras kommunikation med omgivningen. De viktigaste beslutsfattare som tar emot lärarsignalerna är rektorerna. Eftersom alla river efter begränsade resurser måste signalerna var mycket tydliga, om de ska leda till handling – i det här fallet effektiva stödinsatser. Att nödvändiga stödinsatser inte sätts in i tid, och att elever kan vandra genom skolsystemet med otillräckliga kunskaper alldeles för länge, vet vi. Det har varit svensk skolas svaga punkt i många år.

Mycket tyder på att stora delar av den svenska lärarkåren inte vill sätta betyg och i många fall anser att betygsättning innebär en form av kränkning av den växande individen. Martin Ingvars rekommendation till lagstiftarna var att införa betyg i årskurs fyra för att det skulle hjälpa fram en mer utvecklad ”bedömningskultur” i svensk skola. Min uppfattning är att ”bedömningskultur” länge varit något artfrämmande för svensk skola, i alla fall på lägre stadier. Stora grupper av lärare och andra skolansvariga, har haft och har fortfarande uppfattningen att elever inte ska behöva bedömas över huvud taget, utan få lov att utvecklas i egen takt på egna villkor. Det här var inget problem så länge resultaten i svensk skola låg på en objektivt sett hög nivå. Där är vi inte längre, och därför behöver skolkulturen förändras, tycks tunga politiska krafter resonera. Men alla är inte förtjusta i förändringen, framför allt för att det ställer nya och höga krav på lärarna. Det är lätt att förstå frustrationen! Det är svårt och ångestladdat att sätta betyg, och det tar tid när tid är en bristvara.

Men debatten är märkligt befriad från dessa perspektiv. Kanske vågar inte våra politiker säga sanningen, att det är detta det handlar om egentligen? Det som mest förvånar i den senaste tidens debatt är ändå den plats som forskningen fått i frågan. Att rekrytera Martin Ingvar var i sig naturligtvis ett missriktat försök att komma undan en besvärlig debatt (”Här har vi minsann en duktig forskare som har tagit ställning, lyssna bara på honom”). Det hjälpte nu inte eftersom ”alla” andra forskare var emot betyg i åk 4. Folkpartiet gör sedan förstås misstag nummer två, när man försöker lista den forskning som talar för betygen. Och ser sig tvingade att ta upp en studie från 1930-talet!

Förutom att perspektivet alltså var fel - det handlar inte om betygens effekter på inlärningen – bör resonemanget snarare vara att forskningsresultat bara är en utgångspunkt av många i så här komplexa frågor. Politiker ska naturligtvis inte göra som forskarna säger. De ska efter bästa förmåga väga olika argument, intressen, perspektiv och opinioner, sila det genom någon form av ideologiskt raster och sedan presentera ett förslag. Olika politiker bör komma fram till olika svar, precis så som landet ligger just nu. Vad ska vi annars ha dem till?

Att irriteras över detta är mer än lovligt konstigt. Men många forskarreaktioner är också förbluffande naiva: ”Man tappar nästan lite sugen som forskare. Politiker är fullständigt immuna, de har sin ståndpunkt och det spelar ingen roll vad forskningen säger. Det är banne mig ingen idé att beforska det här, för politikerna struntar ändå i det. Betyg är någon slags ideologisk fråga.” (Sydsvenskan 30/1) Detta säger betygsforskaren och professorn Christina Cliffordson. Välkommen till världen, vill man säga.

På samma sätt är det en smula märkligt att hävda att ”lärarna vet bäst” och ska få avgöra övergripande systemfrågor. Lärarna sitter förvisso inne med ovärderliga erfarenheter, men att lärarkåren, eller deras två stora fackliga organisationer, ska ha avgörandet i sin hand i så här stora frågor, rimmar inte med hur vårt samhälle är uppbyggt.

Det vore en helt annan sak i ett decentraliserat system med helt självständiga och lokala skolstyrelser. Där hade lärare i dialog med föräldrar och andra intressenter själva kunnat komma fram till hur skolan skulle organiseras och skötas. Det är inte alls ett dumt system, som bland annat hade inneburit att ”hundra blommor skulle blomma” på skolområdet och elever och föräldrar hade haft fler alternativ att välja på. Det hade då funnits skolor där man satte betyg på lågstadiet, och skolor helt utan betyg. Men nu har vi inte ett sådant system. Vi har ett hårt centraliserat system där ”pappa staten” avgör det mesta av betydelse.

För några veckor sedan fanns fortfarande en politisk majoritet i riksdagen för införande av betyg i årskurs fyra. Detta har borgerliga skolpolitiker tyckt länge, men inför en kritisk opinion börjar nu vissa svänga. Det handlar sannolikt om politisk taktik snarare än om nya övertygelser i sakfrågan.

Det svenska skolsystemets högsta representanter är kompromissande och taktiserande politiker som bygger mycket av sina överväganden på kalkyler inför kommande val. Att politiker använder den av väljarna högt skattade skolfrågan för partitaktiska syften bör inte vara förvånande för någon vaken individ.

Och slutligen, bara för att vara tydlig: frågar du mig kan vi avskaffa hela betygsapparaten imorgon. Det skulle innebära en kreativ injektion till det svenska utbildningssystemet som heter duga!