Den sympatiske Dylan Wiliam

Författaren till den utmärkta boken Att följa lärande (Studentlitteratur, 2013) tror på lärarna. Han argumenterar övertygande om att det behövs resultatförbättringar i de flesta västländers skolor. Och bästa sättet att förbättra skolresultaten i nuvarande situation, är att satsa på att utveckla lärarna. Alla lärare. Inte bara de bästa.

Det är kul att konstatera att många fastnat för boken och nu försöker applicera dess budskap i sina respektive skolor och skolområden. Man skulle kunna se den som en praktisk handbok i att etablera den "bedömningskultur" som Martin Ingvar talade om i samband med den nyss timade betygsdebatten. 

I det översiktliga inledningskapitlet talas om tre generationer av forskning om effektivitet i skolan. Han börjar lustfyllt med de enkla lösningarna, som bygger på faktorer som gjorts väldigt tydliga under senare år. För att skapa en skola med toppresultat bör du följa dessa råd:

- Gör dig av med pojkarna

- Gör om skolan till en kyrklig friskola

- Flytta skolan till ett lummigt förortsområde

Ja, skolor med dessa egenskaper brukar ligga i topp i de flesta resultatlistor, men vi har knappast skaffat oss en vetting handlingsplan bara genom detta konstaterande. Även om det givetvis finns nyanser, handlar de goda resultaten i dylika skolor främst om vilka som går i dem, snarare än andra faktorer. Wiliam går snabbt vidare till mer konstruktiva aspekter  på saken. Det första han konstaterar i sitt resonemang är att variationen i elevprestationer ofta är större inom skolor än mellan skolor. Bara detta enkla faktum tvingar fram ett omtänk. Länge har fokus varit på just att vända problematiska skolor, snarare än att stötta och utveckla problematiska lärare eller elevgrupper.

Att förbättra prestationerna överlag i en och samma skola är mödosamt och inte särskilt intressant, enligt Wiliam. I en klass på 30 på en genomsnittlig skola, där hälften av eleverna (15 st) når godkänt, skulle ytterligare två elever (17st) nå godkänt om skolan som helhet rankades som ”bra”. Det är inte särskilt spännande alltså, förutom för de två aktuella eleverna förstås.

Det avgörande är inte skolan, menar Wiliam med stöd i forskningen, utan i vilket klassrum elever går, dvs vilken lärare som leder undervisningen. Det handlar inte om klasstorlek, inte om hur elever grupperas utan helt enkelt om kvaliteten på den undervisande läraren. Detta blir Wiliams utgångspunkt för resten av boken, som handlar om hur den enskilde läraren kan utveckla sin egen undervisning i vad som populärt kallas ”formativ” riktning.

Att utveckla den enskilde lärarens undervisning är den enda välfungerande utvecklingsstrategin som visat sig ge entydigt goda resultat. Investera i de lärare som idag befolkar klassrummen, menar Wiliam.

Kompetensutveckling har länge varit en eftersatt historia i svensk skola. Det som skulle kunna vara en strategisk motor för utveckling har inte tagits på allvar eller hanterats med de rätta medlen. Även om det finns ljuspunkter och tecken på förändring återstår mycket att göra. När får vi se tydliga tecken på att skolansvariga i Sverige tänkt om? När kommer de resursmässiga omprioriteringar som ett nytt strategiskt tänk på området kräver?