Att allt är kaputt är vi alla smärtsamt medvetna om. Vi som följer medieflödet i all dess formrikedom får ju bilden av en trasig värld ständigt förstärkt. Varför ger man sig på en mörk bok om andra världskriget, en till, när man redan vet…? Har vi inte läst om allt detta förr? Varför lockas vi in i ondskans många skrymslen ständigt? Kanske för att få känna starka och genuina känslor. Något som samtiden snuvar oss på? I den mytiska tid som är andra världskrigets var ondskan på något sätt hanterlig och greppbar…
Curzio Malapartes bok Kaputt är bland det märkligaste jag någonsin läst. Boken lämnar läsaren ständigt förundrad. Hans skildringar av ett Europa i krig, från förlorarnas perspektiv, är drömska, suggestiva och fantastiska. Men också det som beskrivs ”normalt” är många gånger absurt och surrealistiskt. Har han varit med om allt eller iscensätter han? Huvudpersonen - som heter Curzio Malaparte - tillbringar en eftermiddag på en lyxig krog i Paris tillsammans med Harold Nicholson (kallad ”Childe Harold” efter Byrons dikt!) och väntar på Sir Oswald Mosley, den brittiske fascistledaren. När han väl anländer retar han honom genom att kalla alla diktatorer för ”kvinnor”. När Mosley undrar om han tycker Caesar var en kvinna, får han svaret: ”Värre, han var ingen gentleman”. Men, har allt detta ägt rum? Mosley är förtjust i Malapartes bok Coup d’état, om hur man genomför en statskupp. Finns den boken? Jo, det gör den, och den sägs vara en av Che Guevaras favoritböcker! Det blir bättre o bättre…
När man gjort lite efterforskningar står det klart att Malaparte fabulerar friskt och att han förmodligen inte varit med om allt det där han skildrar i jag-form. Men det gör ingenting. Han har varit med om tillräckligt, i egenskap av italiensk journalist under den tid då kriget på östfronten rasar som värst. Han är en av de allra första att skriva om förintelsen, under dess första fas.
Hans perspektiv och erfarenheter hör alltså inte till de vanliga. Mot en fond av dovt världskrigsmuller reser Malaparte genom Europa, och serverar oss scener och situationer med en sådan suggestionskraft att man baxnar. Det är ett gott tecken, när man bara måste stanna upp i texten, låta orden sjunka in, backa och läsa en gång till. Om någon finns tillhands, bara kräva att få läsa högt. Impulsen att ropa ut den upplevelse som texten ger upphov till blir oemotståndligt stark. Då är det bra, måste man konstatera.
Det inledande avsnittet med rubriken ”Hästarna” är starkt, särskilt det stämningsfulla samtalet med prins Eugen på Waldermarsudde. Det är i detta avsnitt den mest suggestiva, Hieronymus Bosch-inspirerade skildringen i boken, dyker upp. Scenen är skogarna vid sjön Ladoga, där hårda strider rasar mellan ryska och finska trupper. Under en episod drivs en gigantisk flock med hästar genom den brinnande skogen, ut i den vintriga sjön. När nordanvinden sveper ner under natten över Ladoga fryser hästarna till is. Nästa morgon sticker endast deras huvuden upp ur den marmorlika isen, som om de halshuggits. De stirrar alla mot stranden: ”I de uppspärrade ögonen brann ännu fasan som en vit eld”.
En betydligt mer absurd stämning vilar över huvudpersonens besök i ”Frankreich”, dvs i det av tyskarna ockuperade Polen, där guvernören är den ökände Hans Frank. Ett flertal middagsskildringar ges, med ett överdåd av suggestiva detaljer. Miljön är ståtlig, med silverkandelabrar, kristallglas och alltid utmärkta viner. De groteska kontrasterna mellan samtalsämnena, maten och miljön (Wavel-borgen i Krakow) och den omgivande verkligheten tar läsaren hårt.
Dråplig humor och stor empati präglar scenen med de berusade poeterna på den upprivna kyrkogården San Sebastian i Madrid, 1933. Poeterna grips av en stark känsla för de uppgrävda liken och de människoöden som lagts i dagen, i alldeles konkret mening. De ropar ut sina hyllningar i natten, lämnar poetiska fragment efter sig fastnaglade vid de förmultnande kropparna - en ung kvinna som kramar en parfymflaska, en sjöman som begravts alldeles för långt från havet.
Eller scenen där den italienska kollegan ”slåss” med de judiska liken från tågvagnarna i Podu Iloaiei. Tvåtusen döda kroppar i ett antal plomberade tågvagnar som medvetet långsamt förflyttats österut. ”Råttorna” heter detta avsnitt i Malapartes bok. Människor utrotas, folk kryper i tunnlar och gömmer sig i hålor i marken. Djuren är i själva verket hela tiden närvarande i boken. Kapitlen grupperas i enlighet med djur: hästarna, hundarna, flugorna etc. De bildar kanske någon form av karta, oklart hur… Det är en känsla som präglar mycket av läsningen: finns här ett dolt mönster som väntar på avkodning? Klart är dock att Malaparte gillar djur, särskilt hundar. De tycks stå för något annat, kanske mer ursprungligt, oskyldigt, än människorna.
Malaparte är onekligen en svårtolkad figur. Hans levnadshistoria är lika spännande som hans böcker. Han växlade politiska sympatier från höger till vänster under sitt liv. Men också när han stod på fascismens sida ideologiskt hamnade han i onåd hos regimen, och fängslades. Faktiskt flera gånger, vilket hastigt refereras i Kaputt.
Trots grymheter och groteskerier rullar läsningen på. Världen är kaputt, men människan måste leva ändå. Det är inte förrän i slutet i det märkliga sista kapitlet, som han stannar i den känslan själv, på ett uttalat sätt. I det sönderbombande Neapel ropar människorna efter blod - O Sangue, sangue! - men på ett helt annat sätt än man gör i övriga Europa dessa år. Det handlar om blodet som något heligt, som en symbol för lidande och offer men också försoning och förlåtelse. Det är något helt annat än den blodtörst som Malaparte stött på vid de krigsskådeplatser och getton han besökt under sina resor. Allt är kaputt, men blodet finns kvar - sangue, o sangue…
Läsningen av Kaputt helar, liksom all god konst, även om den behandlar dystra motiv. En sak är klar, det går aldrig mer att besöka det undersköna Waldemarsudde utan att påminnas om världskrigets fasor samt vilket förskräckligt öde som kan drabba en flock hästar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar