Om stora och små händelser

I dagarna firar Tyskland 25-årsdagen för murens fall. Våra medier fylls av redogörelser för vad som hände den där sommaren och hösten, fram till de avgörande timmarna den 9/11 1989. De bakomliggande faktorerna analyseras, de viktigaste aktörerna och deras roll i dramat, återupprepas. Det är rörande att återse de glada ansiktena på människor som kramas på gatan i Berlin, de tafatta gränsvakterna som står och tittar på.

För alla medvetna européer var detta vår tids stora vändpunkt. Men murens fall representerar också en omkastning i världsordningen. Den bipolära öst-väst-konflikten som vi tänkte oss som mer eller mindre permanent, upphörde med ens att existera, pulvriserades inför våra ögon. Många av de drömmar som vävdes dessa dagar kom på skam, skulle det visa sig. Men östeuropéernas frihetsdröm förverkligades. Vi på andra sidan kunde glädjas med dem, och över att Europa återigen var helt.

Ett nytt Tyskland skapades. En smärtsam delning som tvingats på landet som ett resultat av den tyska militarismens katastrofala verkningar, upphörde. Det är ett Tyskland som i stor utsträckning har gjort upp med sina stormaktsdrömmar, till skillnad från exempelvis Putins Ryssland, där man uppenbarligen har en lång resa kvar att göra.

I min favoritstad i Europa – Berlin – finns all denna historia gestaltad i själv stadslandskapet. Att vandra längs Berlins gator innebär för mig att röra sig mitt i den dramatiska europeiska historien. Berlin är det moderna Europas historiska omphalos – dess navel. För den som har historien som meningsskapare och yttersta förklaringsgrund, är det svårslaget.

Vill man närma sig den tyska historien via böckerna, så finns ett intressant bidrag i den aktuella  Någonstans finns viljan (Lennart Strandberg), som jag skrev om redan i förra blogginlägget. En av bokens många gripande berättelser är den om Dietrich, som flyr från instängdheten i DDR för att leva ett friare liv i Väst. Den unge Dietrich växte upp utanför Leipzig och utbildade sig så småningom till teknisk ritare.

Medvetenheten om den nya regimens natur blev akut 1953. Det året utbröt ett arbetaruppror i centrala Berlin där stora byggnadsprojekt (Karl Marx-allé) pågick. Regimen tvingade fram höjda arbetsnormer varvid arbetarna protesterade. Protesterna spreds sig snabbt över hela landet. Snart rullade ryska tanks på Berlins gator. Många dödades, ännu fler fängslades. Till Dietrichs klass kom representanter för regimen på besök och vill pressa studenterna till ett upprop mot en kristen ungdomsförening. Dietrichs kamrat var medlem. Föreningen hade ingenting med upproret att göra, men regimen ville passa på att slå till mot alla tänkbara regimkritiker. Dietrich vägrade skriva under.

Hans beslut att fly från Östtyskland fattades när han en tid senare uppvaktades av representanter för ministeriet för statssäkerhet – Stasi. Efter timmar av förhör framkom att de ville rekrytera honom som informatör. Hans borgerliga bakgrund och hans akademiska meriter gjorde honom lämplig. Han tvekade aldrig en sekund. Under sådana betingelser gick det inte att leva, tänkte han. Dagen efter reste han med tåg till Berlin, där han sedan tog sig över till Väst. Ett nytt liv i Västtyskland och sedermera Sverige tog vid.

Detta är bara ett av ett otal människoöden som vi påminns om dessa dagar, när Tysklands och Europas återförening högtidlighålls. Det är en bra påminnelse för oss som levt i en av historiens skyddade verkstäder. Vi kan lära oss något… Är du intresserad av boken Någonstans finns viljan så kan du kolla här!