Det finns mycket att bli nedslagen av i dessa tider. Är bristen på bildning i Sverige ett sådant ämne, och där det behövs en kritisk diskussion? Det tycker författaren, forskaren och folkbildaren Sverker Sörlin, i sin nyligen publicerade bok Till bildningens försvar - den svåra konsten att veta tillsammans (Natur & Kultur, 2019).
Sörlin tar som en av sina utgångspunkter vår paradoxala situation: vi blir allt kunnigare, vetenskapen gör ständigt nya landvinningar, informationstillgången är oändlig, men samtidigt blir vi allt mindre bildade. Det är en välskriven bok, full av kunskap och personligt patos. Bakgrunden är Sörlins livslånga gärning i det svenska utbildningssystemet och de förändringar han - och många med honom - upplevt i det svenska samhället de senaste åren.
Det är en bildad bok, utan tvekan. Och här är det förstås hög tid att börja definiera begreppet. Vad pratar vi om? Man kan se hela boken som ett brett upplagt försök att ge begreppet en modern och uppdaterad innebörd. Därför har vi inte hela svaret på frågan förrän vi läst ut boken, vilket undertecknad ännu inte har. Vi ber om att få återkomma.
Några aspekter är dock klara redan efter några kapitel. Sörlin gör ett gott arbete med att beskriva begreppets bakgrund, dess klichéartade användning och dess funktion som maktmedel. Han är alls inte överslätande och okritisk till begreppets mer konventionella betydelser.
Bildning handlar om kunskap, inte fakta, det är ett viktigt första steg. Vilken kunskap, undrar vän av ordning. Det går inte att fullständigt och entydigt definiera. Men det är i alla fall något annat än den kanoniserade västerländska klichén om bildningskunskap. Boken bjuder alltså inte på någon ny normativ innehållsförteckning anno 2019, skriver han, det vore att begå ett allvarligt misstag.
Bildning är mer än kunskap, och även där det finns mycket kunskap kan det råda brist på bildning. Som i Sverige dessa dagar? Hans samhällskritik är uppenbar, även om han går ganska milt tillväga. Respekten för kunskap, sanning och fakta sjunker. Diskussioner präglas av ytlighet och brist på historiska perspektiv. Det han dessutom saknar är gott omdöme, samhällskänsla och bastant kritiskt tänkande. Alla dessa beståndsdelar ingår i Sörlins bildningsprogram, om man får säga så.
Den kunskap som finns hos den bildade är av särskilt slag. Det handlar inte om forskares eller andra specialisters kunskap, än mindre om yrkeskunskaper. Det handlar istället om medborgarens, samhällsvarelsens kunskaper som vi delar mellan oss. Han hjälper oss med några konkreta exempel. Idag kan det inte anses bildat att vara klimatförnekare. Du kan inte heller betraktas som bildad om du inte förhåller dig aktivt - moraliskt, etiskt - i klimatfrågan. Det handlar inte om aktivism eller heroism, inte alls. Men en genomtänkt hållning och ett rimligt ansvarstagande är nödvändigt, menar Sörlin.
Han ger fortlöpande flera utkast till definitioner. Den här till exempel: Bildning handlar om
betydelsen av kunskap för formandet och tillägnelsen av livet som enskild människa och medborgare i ett samhälle.
Ordet samhälle blir ett bärande ord på samma vis som kunskap. Man kan inte leva på riktigt och samtidigt stå utanför det vi tänker och förstår tillsammans, lyder ytterligare nyckelformuleringar. Här hämtar Sörlin inspiration från historiefilosofen Reinhart Koselleck, som talade om ett gemensamt "Erfahrungsraum" (erfarenhetsrum) och en delad "Erwartungshorizont" (förväntanshorisont) som nödvändigta ingredienser i ett fullgott medborgarskap. Det rör sig alltså om en form av medborgarkunskap som gör att vi kan hålla ihop vårt samhälle och bibehålla dess demokratiska grundfundament.
Sörlin tycker om begreppets djupare och ursprungligare innebörd. Att bilda, i betydelsen forma - en människa och ett samhälle. Både samhälle och individ behöver ta ställning till värden: demokrati, tolerans, mänskliga fri- och rättigheter till exempel. Därmed är bildningen också i någon mening politisk.
Jag gillar Sörlins arbete med bildningsbegreppet. Hans insikter och kunskaper imponerar. Det är också välgörande med hopp, dessa dagar. Jag läser in ett tydligt hopp i Sörlins resonemang om bildningen som en väg för oss - tillsammans - att skapa något bättre och mer värdigt.
För det är något som gått fel:
Kunskapens volym växer med astronomiska mått - men världen blir bara delvis bättre. Delvis blir den faktiskt sämre.
Sörlins bistra realism är uppfriskande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar