Dagarna går och corona-krisen utvecklas med skrämmande hastighet, i framför allt länder som Italien, Spanien och USA. Vi här uppe i norra Europas utkant tycks klara oss förhållandevis bra, så här långt. Myndighetens rekommendationer tycks ha önskad effekt, och enligt uppgifter i gårdagens tidning finns ingen allmän spridning i Region Skånes område - ännu.
Den tidiga cykelturen denna morgon påminde mest om en sommarsöndag kl 07.00. Det borde känts annorlunda under normala omständigheter. Jag ska inte sticka under stol med att jag gillar känslan. Ödsliga gator, och därtill krogar och restauranger med gott om plats (flera meter mellan gästerna), har alltid tilltalat mig. Det är tanken på orsakerna som grumlar känslan.
Situationen vi befinner oss i är utmanande för båda tanke och känsla. Tänker jag rätt? Är mina känslor rimliga? De relativt asociala svenskarna avskärmar sig ytterligare från varandra. Vad blir kvar när allt är över? Till det positiva hör ändå en viss bredd i det offentliga samtalet. Normalt sett klarar vi ju av högst ett ämne eller en aspekt i taget. Offentligheten har flyttat fokus från smittans faktiska, medicinska verkningar, till de långsiktiga ekonomiska konsekvenserna, och nu senast till pandemins djupgående effekter på samhället, närmare bestämt på demokratin.
Autokrater i flera länder flyttar fram sina positioner i skrivande stund, under täckmanteln av "medborgarnas bästa". På en del ställen protesterar man, som i Israel. I Norge (!) ville högerregeringen härom dagen införa undantagslagar som gjorde att de slapp tillfråga parlamentet på avgörande punkter. Där blev det stopp - den här gången. Och i Danmark förbereder regeringen ändå hårdare regleringar. Anar man en viss masochistisk njutning? Nja, kanske är det att gå lite för långt...
Det talas internationellt om "det svenska experimentet" vad gäller coronans bekämpande! Nu igen! Vi är särlingar här i vårt kära Svedala, inte tu tal om det. Särlingar på ett bra sätt, vill jag påstå den här gången.
En intressant intervju med filosofiprofessorn Amia Srinivasan (professor i politisk filosofi vid Oxfords universitet) (Henrik D Kugelberg, SvD 200326) tar upp tråden. Hon förordar "expertlinjen", inte den (populistiska?) politikerlinjen i hanteringen av krisen. Men, och det är viktigt:
- Vi har inte experter bara för att de ska skänka oss sina rekommendationer från ovan - de ska också kunna visa upp sina modeller och förklarar hur de resonerar.
Srinivasan är orolig:
Att vi tar med oss helt fel lärdomar och att det införs massvis med lagstiftning som bara handlar om att kontrollera och spåra medborgarna. Och som överhuvudtaget inte tar itu med de grundläggande faktorerna som gör människor oproportionerligt sårbara. (...) Det är mardrömsscenariet, och jag tror inte att det ligger särskilt långt borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar