Det vanliga lidandet – om svenska förväntningar och deras konsekvenser

Christian Rücks bok från härom året – Olyckliga i paradiset (Natur och Kultur, 2020) - behandlar en vid det här laget bekant paradox. Varför mår vi dåligt när vi har det så bra? Frågan är flitigt diskuterad sen många år tillbaka, både i Sverige och internationellt, så varför en bok till, kan man undra? Jo, men Rücks strama stil och hans gedigna förankring inom svensk psykiatri gör den läsvärd. Rück är professor och psykiatriker knuten till Karolinska institutet i Stockholm, och gör en ”svensk” sammanfattning av situationen. Det vill säga, han behandlar svenska fenomen, men tar också upp den internationella forskningen på området på ett välgörande sätt. Han skriver kort och koncist. Han är också rak och modig i sina kritiska perspektiv. Alltihop trevligt, och ytterligare argument för att läsa hans bok. 

Undertecknad är – som trogna läsare vet – sen länge intresserad av Rücks frågeställningar: varför är många olyckliga och frustrerade när de objektivt sett inte ”borde” vara det? Varför svämmar diagnoser som Utmattningssyndrom eller ADHD över alla bräddar? Vilka kulturella komponenter kan vi se när det gäller diagnostik och användningen av andra etiketter? Ämnet har behandlats tidigare i denna blogg, främst här Kultursjukdomar - en aktuell kontrovers. Vi ska inte ta om resonemangen därifrån, utan mest slå fast några viktiga poänger hos Rück.

Det intressantaste och kanske viktigaste som Rück tar upp i sin bok handlar om bilden av stress i dagens Sverige. Stress anges ju ofta som skälet till ett nedsatt eller direkt dåligt välmående, av många i vårt land. Rück och ett flertal experter på området är kritiska till den rådande situationen. Att det svenska arbetslivet till exempel, skulle vara särskilt stressigt motsägs av flera indikatorer. Vi arbetar idag faktiskt lite mindre än vi gjorde för 20 år sedan. Att sedan reklamdrivna och förvridna livsstilsideal gör att många människor anser sig ha ont om tid, är en annan sak. 

Forskarna som Rück refererar menar att talet om ett stressigt samhälle kan fungera som självuppfyllande profetia. De poängterar också den positiva stressens betydelse. Ett normalt liv innehåller stress, helt enkelt. Vi kan inte vara utan den.  Den negativa bilden av stress i Sverige den senaste decennierna är felaktig, och i sig problematisk.

Den svenska epidemin av ”utmattningssyndrom” kröner så att säga, den svenska ”stressdiskursen”. Rück påminner välgörande om att denna diagnos enbart finns i Sverige, och att de i vanliga fall stränga kriterier för införandet av nya diagnoser i ICD (International classification of diseases - världshälsoorganisationens diagnossystem) åsidosattes av Socialstyrelsen när diagnosen infördes i Sverige 2005. Rück har uppenbarligen varit i dialog med Socialstyrelsen i frågan, men begripliga svar lyser med sin frånvaro. Vad var det som hände? Hur ska detta förstås? Rück anger ett par olika perspektiv. För det första är diagnosen utmattningssyndrom ”fritagen” från andra diagnosers stränga krav i samband med sjukskrivning. Det är relativt lätt att bli sjukskriven för detta tillstånd, till skillnad från många andra. Skillnaden i sjukskrivningsråd gentemot exempelvis diagnosen depression, saknar enligt Rück stöd i forskningen. 

Ett annat viktigt tema i boken är vår tids överdiagnostisering. Rück tar upp nu klassiska exempel som diagnoserna inom autism-spektrat. Autism var ett nästan okänt fenomen i breda befolkningslager i Sverige innan Hollywood tog upp ämnet. I filmen Rain man (1989) spelar Dustin Hoffman en idiot savant som blev närmast ikonisk. Det goda med filmen var att den presenterade autism som ett odramatiskt personlighetsdrag eller till och med som en tillgång i vissa sammanhang. 

Christoffer Gillberg, känd svensk psykiatriker, konstaterade på 1980-talet att så många som fyra pojkar av tio tusen ((0,04 procent) i Göteborgsregionen hade autistiska drag – en förekomst som var högre än man tidigare trott. Föga förvånande anser Gillberg att dagens diagnostiska situation ”spårat ur helt och hållet”. Förekomsten av diagnosen bland tonårspojkar i Stockholm är idag ett hundra gånger högre.  Rück menar att det är uppenbart att diagnosens kriterier har ändrats. 

Drivkrafterna bakom ovanstående fenomen och flera andra mer eller mindre uppmärksammade, är synen på lidandets plats i våra liv samt våra mer eller mindre uppskruvade förväntningar. Rück skiljer här föredömligt på två sidor av saken:

Det vanliga lidandet, känslan av otillfredsställelse, leda och frustration, verkar inte påverkas nämnvärt av att samhället blir rikare eller att vi ökar utbudet av behandlingar i sjukvården. Vi kommer alltid att vara lite olyckliga i paradiset. Det finns ett mått av lidande vi behöver acceptera, låt oss kalla det vanligt lidande eller själens skrubbsår, men en annan som orsakas av psykiatriska tillstånd, själens benbrott, som vi kan söka behandling för. 

Rück tillbakavisar många fenomen som drivande för vågen av ohälsa:  påstådd svensk ensamhet, de smarta mobilernas ankomst, tarmbakterier och matvanor, med mera. I ett par fall går tillbakavisandet väl snabbt, kan tyckas. Han håller istället fast vid ett knippe tunga grundstrukturer i sin förklaringsmodell: de psykiska sjukdomarnas ärftliga bakgrund, de stigande förväntningarnas problematik, sekulariseringen och förlusten av traditionella tolkningsramar. 

Det sistnämnda, som i hög grad handlar om religionens funktion vid tolkningen av livets grundvillkor, tas upp kortfattat i boken. Världsreligionerna har alla tagit upp och behandlat lidandet i heliga skrifter och in sin praktik och i den rika tolkningstradition som vuxit fram genom århundradena. Det som skett i Sverige vad gäller kunskapen om och kontakten med vår version av denna tradition – den lutherska kristendomen – är rätt unikt. Få, om ens något jämförbart samhälle, har gjort sig så urarva som det svenska, beträffande möjligheten och viljan att hämta inspiration och lärdom ur dessa källor. Detta är givetvis – Rück har helt rätt – en tung post i förklaringen av den svenska situationen. Denna ”lucka” i den moderna svenska kulturen gör oss mer öppna – man skulle kunna säga mer sårbara – för marknadskrafter och tillfälliga mediala trender när det gäller att tolka livsvillkoren. Det är en beklaglig situation, utan tvekan.