Sedan Tillitsdelegationen lämnade sin slutrapport i juni 2020 har diskussioner och samtal om den offentliga sektorns styrning fortsatt på många håll. Bland andra har Louise Bringselius – delegationens forskningsledare – fortsatt publicera artiklar och böcker i ämnet i en strid ström.
En annan namnkunnig debattör i sammanhanget är filosofen Jonna Bornemark. Hon har med sina två böcker Det omätbaras renässans och Horisonten finns alltid kvar (Volante, 2018 resp 2020) väckt stor uppmärksamhet och beröm för uppfriskande perspektiv och välformulerad kritik. Det är en truism att konstatera att svensk offentlig sektor har problem. Vad dessa består av, hur de ska definieras och – ännu svårare – hur de ska behandlas är sannolikt verkliga ödesfrågor. Problemen yttrar sig på många sätt.
Många, tunga, professioner som utgör fundamenten i offentlig sektor, har idag stora rekryteringsproblem. Det är brist på lärare, på poliser och på sjuksköterskor. Vidare används inte läkare effektivt och socionomer ifrågasätts systematiskt i sin professionella utövning. Utvecklingen har inneburit en brist på tillit till de bärande professionerna, vilket har ersatts med kontroll, granskning, konkurrensutsättning och manualisering. Begreppet ”förpappring” (mycket välfunnen språklig konstruktion!) tog sig in på den svenska nyordslistan i samband med Bornemarks första bok, och beskriver en utveckling som ingen vettig människa rimligen ställer sig bakom.
New Public Management skrivs ofta fram som det stora främmande monstret som utifrån någon form av egen inneboende makt, har satt sina klor i svensk offentlig sektor och förorsakat många av problemen. Men, och det är viktigt, det är långt mer än en styrmodell som ligger bakom problembilden. I själva verket är ju inte Bornemark - exempelvis - inte generell motståndare till kvalitetsarbete. Skilj på granskning och kvalitetsarbete, är hennes enkla formel.
Nej, Bornemark ägnar sig med kreativitet och stor kraft åt att analysera stora delar av vårt samhälle och för närvarade gällande värderingar. Hennes ärende är alltså mycket djupare och bredare än att exempelvis skjuta in sig på målformuleringskaoset i de kommunala hierarkierna (även om hon är kritisk också till det). Hon samlar sig istället till en kultur- och samhällskritik som egentligen gäller var och en av oss som lever i Sverige dessa dagar. Det handlar om ett reduktionistiskt, perverterat kunskapsbegrepp, om en ovilja och oförmåga att leva med ambivalens, om en allmänt spridd instrumentalisering och förlusten av viktiga värden. Med mera. Det är ett samhälle som befinner sig i en djup värdekris hon beskriver.
Den bärande föreställningen i samtiden är att det mesta går att kontrollera om bara metoderna är de rätta. Några av nyckelorden för denna ideologi - den förtjänar att benämnas så - formulerar Bornemark i inledningen till Det omätbaras renässans. Orden antyder något om bredden och djupet av den ideologi som råder:
Mätbarhet, uppspaltning, kvantifiering, beräkning, effektivitet, kvalitetssäkring, evidensbasering, rankinglistor, betyg, kvalitetsindex, pulsmätare, stegräknare.
Sett i ljuset av ovanstående är det inte alls förvånande att hennes böcker väckt uppmärksamhet. Snarast är det förvånande att de inte väckt ännu mer debatt. På samhällsnivå gestaltas krisen på en rad olika sätt: den låga statusen för samhällsvetenskaplig och humanistisk bildning och forskning, avogheten gentemot religion och tendensen att reducera konst till antingen underhållning eller medborgarfostran. Det är sannerligen inget vackert eller trevligt Sverige som hon skriver fram.
Någon kanske studsar inför delar av ovanstående lista. Evidensbasering, exempelvis, är ett modeord som Bornemark reser ett varnande finger inför. Man skulle kunna påstå att ytterst lite av det som sker i offentlig sektor över huvud taget är åtkomligt för en blick som har formats i ett snävt fält av naturvetenskaplig forskningsmetodik. Vurmen för evidensbaseringen är en återvändsgränd och ett tecken på den tendens till scientism som är ytterligare en aspekt på samtidsideologin.
Mycket förtjänstfullt beskriver Bornemark hur vi med tiden har kommit att tappa bort en stor del av en bredare och mer nyanserad syn på kunskap och förnuft. Att vi har hamnat här är helt enkelt mycket sorgligt.
Hennes metoder har fått välförtjänt beröm. Hon plockar fram – ur gömmor som trots allt finns kvar – en rad viktiga filosofer ur den europeiska kulturhistorien, och sätter deras analys och begreppsapparat i spel. Det handlar om ”gammalt mög” som Aristoteles, Cusanus och Descartes. Med flera. Vi behöver mer Fronesis (Aristoteles) och Intellectus (Cusanus), mindre Episteme (Aristoteles) och Ratio (Cusanus) pläderar Bornemark.
Bornemarks båda böcker är lysande och utgör åtminstone ett litet fladdrande hopp i samtiden. Det återstår att se om ansvariga politiker och andra ledare mäktar med att göra något åt saken eller om de och vi alla andra, sitter fast i samtidskulturens grepp. Fint var förstås att Bornemark fick tala vid riksdagens högtidliga öppnande hösten 2019.
Men, det behövs ju lite mer.
