Historien formar en stad - Berlin 28/6 2014

Jag tillbringar den 28/6 2014 i Berlin. Det är ett ödesdigert datum och detta är en stad där Europas tunga 1900-talshistoria har satt djupa spår. Historiska perspektiv hjälper oss förstå vår samtid. Det är ett faktum som ibland har svårt att få sin rättmätiga uppmärksamhet i ett strängt modernistiskt Sverige. Denna dag är dock svår att räkna bort också för den som inte är så intresserad av historiska förklaringsmodeller. 

Spekulationerna och ”what if-resonemangen” flödar dessa dagar. Vad hade hänt om inte den habsburgska kronprinsen mördats? Hade första världskriget ”ställts in”? Och hade därmed Europas hela 1900-tal sett annorlunda ut? Ett som är tämligen säkert är att Berlin hade sett annorlunda ut. Detta är en stad som bär historiens märken i högre grad än de flesta andra städer. Det är märken av mänsklig destruktivitet vi avser, ett öde som Berlin delar med samtliga övriga tyska storstäder. De topografiska spåren från krigets bombningar går helt enkelt inte allt läka. Det gör väl inte de psykologiska spåren heller, får man anta. Tyska städer är för den topografiskt och arkitektoniskt uppmärksamme besökaren, uppenbart ”trasiga”. Arkitektoniska linjer bryts brutalt och oförklarligt. Stora luckor och hål i bebyggelsen, märkligt ”utkastade” byggnader står liksom nakna - allt förklaras av den enorma förstörelsen. 

I Berlin kröntes bombningarna av en av historiens våldsammaste militära offensiver när den sovjetiska armén i tre gigantiska spjutspetsar den 16 april 1945 släppte loss slutanfallet mot ”den fascistiska bestens håla”. Den 20 april började det ryska artilleriet träffa centrala Berlin med sina granater och därefter följde tio dagar av de mest förödande gatustrider som världshistorien känner. 

DDR-regimen, vars resurser var begränsade, förmådde inte undanröja spåren av förstörelsen. Den bebyggelse som fyllde hålen var många gånger grå och fantasilös och av dålig kvalitet. Fortfarande finns DDR-epokens ”plattenbauten” kvar också i centrala delar av staden, i Mitte, stadens historiska centrum. I en del ytterområden finns de i mängd. I andra fall blev det arkitektoniska utfallet bättre, som exempelvis de pampiga husen längs Karl Marx allé, även om de också kan betraktas som groteskt pompösa.

I många fall bidrog DDR-regimen själv till stadens fortsatta förstörelse. Det gäller exempelvis mycket bebyggelse längs med murområdet. Det värsta fallet var sprängningen av Försoningskyrkan vid Bernauerstrasse 1985. Ett annat anslående exempel på försök att forma stadsbilden genom våld, var raserandet av de preussiska kungarnas palats - Stadtschloss - mitt i staden på Museumsinsel. År 1950 låg fortfarande delar av slottet i ruiner efter kriget och då bestämdes hastigt och lustigt att den historiska byggnaden var en onödig symbol för gamla reaktionära krafter.  Slottet sprängdes, marken röjdes och så småningom uppfördes istället på 1970-talet Palast der republik. Detta fuskbygge fick så småningom rivas, asbest uppgavs vara orsaken.

Sedan ett antal år har Berlin-besökaren kunna se hur den historiska platsen på södra sidan av Museumsinsel långsamt har ändrat karaktär. Rivningen av Palast der republik tog flera år. Sakta men säkert plockades byggnaden ner. En alltför forcerad process hotade att skapa sättningar i andra känsliga byggnader i området, bland annat i domen på andra sidan gatan. När väl DDR-byggnaden var borta påbörjades grundarbetena för ett av stadens mest kontroversiella projekt: återuppbyggnaden av gamla Stadtschloss. Varför återuppföra detta gamla spökhus från preussiska glansdagar som många helst vill glömma? Varför inte satsa på exempelvis en kommunal konsthall, som kritikerna ansåg att Berlin saknar. Hur nu än argumenten föll, så blev det i alla fall beslutat att det gamla slottet skulle återuppstå. Åtminstone dess yttre skal. Innandömet ska enligt uppgift bli en modern byggnad, för kongresser, utställningar och dylikt.

Nu kan vi se hur byggnaden till sist börjar ta gestalt. Under många år har vi fått nöja oss med en utställningspaviljong med historiska modeller och fotografier. En cirkel är på väg att slutas i centrala Berlin denna ödesmättade dag. Kanske hade som sagt den historiska cirkelrörelsen över huvud taget inte ägt rum, om inte en ung, hetlevrad nationalist på en gata i Sarajevo för hundra år sedan träffat en österrikisk kronprins med ett skott i halspulsådern. 

Om det nya livet på nätet

Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs…för att kunna läsa romaner. Men det gör jag inte i samma utsträckning längre. Istället ägnar jag ofta dagens sista minuter åt twittrande och åt facebookande, bloggläsning m m. De sociala medierna har inte varit min arena särskilt länge och jag betraktar mig fortfarande som utpräglad gröngöling. Men nu utgör de alltmer en väsentlig del av min vardag. Jag är ”hooked” som man säger. Det har inte varit en dans på rosor. De månader som har gått har uppvisat en berg och dal-banefärd av entusiastiska utbrott över masskommunikationens och informationstillgångens möjligheter varvade med depressiva konstateranden om diverse fördumningseffekter. Nätkulturen katalyserar, kanske man kan säga. Den radikaliserar det mesta. Näthat är väl vanligt gammalt hat, fast mer och starkare. Bekräftelsebehov har vi ju alla, men på nätet tar de sig minsann en del märkliga uttryck.

Mitt uforskande har stort fokus på mina egna interna processer. Draget av introspektion är uppenbart. Varför blev jag nu så glad över detta ”pling”?  Hur kommer det sig att jag lika lite som ungdomarna kan hålla mig borta från flödet av löst tyckande och larvigt snackande? Jag har snabbt kunnat konstatera att det är potentiellt beroendeframkallande att ägna sig åt sociala medier samt att ytligheten blir en given konsekvens av hastigheten. Allt det där som sägs om sociala medier tycks stämma.

Konventioner är alltid intressanta att studera, överallt, och nätkonventionerna har snabbt seglat upp som ett spännande studieobjekt. Konventioner är ju i grunden någonting bra och nödvändigt. Utan en rimlig förutsägbarhet blir livet för dynamiskt för att det ska vara bra för hälsan. Konventionerna på nätet är i en del fall ganska uppenbara. På FB tycks det gå hem med humor och med djur. Barn går också bra. Intellektuell debatt är svårare. Jag försöker följa konventionerna i hyfsad mån. Men jag värnar också om min integritet, och går absolut inte med på allt som bjuds. Men framför allt går mycket ut på att tycka saker. Förstås. Allt det där är välkänt sen länge.

Jag brukar visa bilder på min hund. Det är så långt jag är beredd att gå beträffande ”gullighetstrenden” som råder. Det är alltid populärt, jag får aldrig i andra sammanhang lika många likes. Jag försöker puffa för en del läsning, vettiga artiklar och bra böcker. Det går mindre bra. Jag tror inte det beror på mina kontakter, dem är det inget som helst fel på. Det måste ligga i själva mediet. Bilder går snabbt, text drar ner på tempot. Jag är där själv naturligtvis, folk som skriver för långt och dunkelt hoppar vi över, geschwind.

Jag har i mitt flöde en salig blandning av ”gullare”, ”självutlämnare”, ”politiska kampanjmakare” och ultranybörjare som inte vet skillnaden mellan att skriva en kommentar och ett privat meddelande. Det är ganska roligt. De politiska kampanjmakarna företräder både ideologier jag sympatiserar med och sådana jag har lite svårt för. Alla får vara med, inga problem. Själv avstår jag dock helst från politik på FB, jag tror jag lider av brist på tillit, eller av tid. Självutlämnarna bjuder ibland på häpnadsväckande inblickar i sina personliga liv. Jag blir förstås glad av detta, men också lite undrande. Själv ställer jag upp en putsad och fin fasad. Begränsade och väl valda delar av livet visas upp. Tror jag i alla fall. Och så verkar ju de flesta göra.

Twitter är något helt annat än FB. Här finns en viktig konvention som snabbt blir uppenbar: följer jag dig så följer du mig. Bland det roligaste med Twitter är möjligheten att faktiskt få direktkontakt med människor som förr knappast var nåbara för gemene man. Den framgångsrike ledarskribenten svarar faktiskt, och det ganska snabbt. Likaså politikern och den berömde forskaren, svarar faktiskt! Om detta egentligen betyder något har jag ingen aning om. Kanske vi bekräftar varandra som moderna nätvarelser. Vi är sådana som hänger med. Och det är kanske inte fy skam.

Till sist en kommentar om denna ”blogg”. Ärligt talat har jag vissa dubier huruvida detta jag skriver ska kallas blogg eller något annat. Men egentligen bryr jag mig inte. Publicerings- och spridningsmöjligheten är förstås något enastående, som gör att alla människor med skrivklåda och författardrömmar direkt kan skrida till verket. Fantastiskt! Och så den mörka reflektionen över hur många vi är som skriver, men som kanske aldrig blir lästa. Vi har ju egentligen ingen aning. Vi skriver rakt ut i ett tomrum och håller tummarna för att någon stackars själsfrände ska förbarma sig. Så, kära läsare, om du följt med så här långt genom dessa lättviktiga rader är jag dig stort tack skyldig. Du har kanske själv skrivit något på sistone som jag kan läsa, och därigenom skänka dig lite uppmärksamhet och bekräftelse? Du kan väl twittra om det! @BerglundTK

Når du dina mål?

Provokativt? Jo jag vet! Frågan tangerar den som en bekants tioåriga dotter ställde till honom en morgon: ”Pappa, gillar du ditt liv?”. En sådan chockerande rakhet från ens små telningar kan vara krävande att hantera. Man undrar förstås vad det lilla barnet har sett och tänkt…

Att då och då stanna upp och fråga sig om man gör rätt saker i livet, är nog en ganska bra idé. Särskilt som många av oss är hårt insyltade i vardagsflödet och glömmer bort att rikta blicken lite längre fram. Det strategiska perspektivet är svårt, som gamle Clausewitz konstaterade…

Når du dina mål? Svaret på frågan förutsätter att vi vet vilka dessa är! Och det är inte alltid givet, vare sig vi pratar om individer eller organisationer. Att arbeta med mål är inte så enkelt som man kan tro, eller som det kan låta. Också detta gäller både för individer och organisationer. Mål är svårfångade ting. De flesta av oss vill nog hellre arbeta med begreppet mening eller syfte istället. Känns mitt liv meningsfullt? Även det en smula utmanande förstås…

Vissa människor är riktigt duktiga på detta med att formulera mål och arbeta mot deras förverkligande, som en riktig projektledare. Andra förstår inte riktigt poängen med det. I den lite ”klämkäcka” litteratur som produceras för den växande grupp människor som är ute efter ”personlig utveckling” framhålls ofta de personliga målen som avgörande. ”Du måste veta vad du vill”, är ofta budskapet, antingen direkt eller indirekt i undertexten. Ett strängt och starkt uppfordrande budskap, som kan ge de flesta dåligt samvete.

Den rationella sidan av människan överdrivs i regel i den här typen av böcker. Många av oss är som sagt inte så intresserade av att göra våra liv och yrkeskarriärer till projekt med noggrant utformad projektplan (i en sådan är målen förstås helt centrala). Istället är det viktigare att må bra här och nu, för stunden, att bara vara helt enkelt. Om allt är bra brukar det kännas i kroppen. Förutsatt att man har kontakt med den, vilket inte är alla förunnat i vår tid. Att stå i en öppen och konstruktiv dialog med sin kropp är något som moderna människor kan behöva träna på…

Det är också i viss mån skrämmande att sätta mål för sig själv. Tänk om jag inte når dem, vad ska jag då tänka om mig själv? Alltså, mål är inte för vem som helst. Om man ändå vill ge sig i kast med dem, så finns det mycket kunskap och erfarenhet att falla tillbaka på. Några saker är självklara: målen ska vara dina egna, inte sådana som andra sysslar med eller som det pratas om i (sociala) medier. Att skåda in i sig själv och verkligen finna de genuina målen är nog så svårt, och bör inte klaras av alltför snabbt. Vidare så behöver du hitta sätt att närma dig dina mål steg för steg, så att projektet inte blir för stort och skrämmande. Du bör också skaffa hjälpare på vägen, sådana som känner dig och dina ambitioner och vill dig väl. M m.

Ett enkelt och praktiskt sätt att se på detta med mål, är att tänka i termer av arbetsredskap. Mål behövs när man verkligen behöver få någonting gjort, alltså. Och för att få lite tryck i processen - vägen mot målet - gäller det att ”ladda” målen ordentligt, göra dem attraktiva helt enkelt. Något måste stå på spel. Om inte annat så kanske lite personlig prestige. Det är en aktiv faktor i väldigt mycket personligt förändringsarbete. Jag kommer inte att tycka om mig själv, den dag jag konstaterar att jag inte klarar av det jag bestämt mig för. Än bättre är det om andra är införstådda i dina mål och ambitioner. Ett högtidligt offentliggörande av ett personligt mål har mycket större förutsättningar att förverkligas, än ett som man håller för sig själv. Det är ju därför nyårslöften ofta fungerar, om man avger dem på rätt sätt vill säga. Konsten är förstås att mena allvar, inte minst inför sig själv. Är detta på riktigt eller är det bara något jag säger - ungefär.

Även om vi inte pratar om dem eller formulerar dem medvetet, så finns ju målen där hela tiden. Människan är intentionell, som det heter. Vi lever med ett eller flera bestämda syften (inte riktigt detsamma som mål, men ungefär…): vi vill må bra, ha människor omkring oss som vi tycker om och som tycker om oss tillbaka, vi vill fortplanta oss och tillfredsställa andra fysisk-biologiska behov, vi vill utvecklas och stimuleras. Denna intentionalitet gäller den friska människan, kanske måste tilläggas. Psykisk sjukdom hämmar förstås denna naturliga drivkraft som människor har.

Så även om jag inte gillar tanken på att ställa upp mål i livet, så kan jag vila i den lugna förvissningen att de finns där någonstans i alla fall… Så får jag ändå lite känna mig som projektledare i mitt eget liv…