Om stora och små händelser

I dagarna firar Tyskland 25-årsdagen för murens fall. Våra medier fylls av redogörelser för vad som hände den där sommaren och hösten, fram till de avgörande timmarna den 9/11 1989. De bakomliggande faktorerna analyseras, de viktigaste aktörerna och deras roll i dramat, återupprepas. Det är rörande att återse de glada ansiktena på människor som kramas på gatan i Berlin, de tafatta gränsvakterna som står och tittar på.

För alla medvetna européer var detta vår tids stora vändpunkt. Men murens fall representerar också en omkastning i världsordningen. Den bipolära öst-väst-konflikten som vi tänkte oss som mer eller mindre permanent, upphörde med ens att existera, pulvriserades inför våra ögon. Många av de drömmar som vävdes dessa dagar kom på skam, skulle det visa sig. Men östeuropéernas frihetsdröm förverkligades. Vi på andra sidan kunde glädjas med dem, och över att Europa återigen var helt.

Ett nytt Tyskland skapades. En smärtsam delning som tvingats på landet som ett resultat av den tyska militarismens katastrofala verkningar, upphörde. Det är ett Tyskland som i stor utsträckning har gjort upp med sina stormaktsdrömmar, till skillnad från exempelvis Putins Ryssland, där man uppenbarligen har en lång resa kvar att göra.

I min favoritstad i Europa – Berlin – finns all denna historia gestaltad i själv stadslandskapet. Att vandra längs Berlins gator innebär för mig att röra sig mitt i den dramatiska europeiska historien. Berlin är det moderna Europas historiska omphalos – dess navel. För den som har historien som meningsskapare och yttersta förklaringsgrund, är det svårslaget.

Vill man närma sig den tyska historien via böckerna, så finns ett intressant bidrag i den aktuella  Någonstans finns viljan (Lennart Strandberg), som jag skrev om redan i förra blogginlägget. En av bokens många gripande berättelser är den om Dietrich, som flyr från instängdheten i DDR för att leva ett friare liv i Väst. Den unge Dietrich växte upp utanför Leipzig och utbildade sig så småningom till teknisk ritare.

Medvetenheten om den nya regimens natur blev akut 1953. Det året utbröt ett arbetaruppror i centrala Berlin där stora byggnadsprojekt (Karl Marx-allé) pågick. Regimen tvingade fram höjda arbetsnormer varvid arbetarna protesterade. Protesterna spreds sig snabbt över hela landet. Snart rullade ryska tanks på Berlins gator. Många dödades, ännu fler fängslades. Till Dietrichs klass kom representanter för regimen på besök och vill pressa studenterna till ett upprop mot en kristen ungdomsförening. Dietrichs kamrat var medlem. Föreningen hade ingenting med upproret att göra, men regimen ville passa på att slå till mot alla tänkbara regimkritiker. Dietrich vägrade skriva under.

Hans beslut att fly från Östtyskland fattades när han en tid senare uppvaktades av representanter för ministeriet för statssäkerhet – Stasi. Efter timmar av förhör framkom att de ville rekrytera honom som informatör. Hans borgerliga bakgrund och hans akademiska meriter gjorde honom lämplig. Han tvekade aldrig en sekund. Under sådana betingelser gick det inte att leva, tänkte han. Dagen efter reste han med tåg till Berlin, där han sedan tog sig över till Väst. Ett nytt liv i Västtyskland och sedermera Sverige tog vid.

Detta är bara ett av ett otal människoöden som vi påminns om dessa dagar, när Tysklands och Europas återförening högtidlighålls. Det är en bra påminnelse för oss som levt i en av historiens skyddade verkstäder. Vi kan lära oss något… Är du intresserad av boken Någonstans finns viljan så kan du kolla här!

Någonstans finns viljan

Så är hösten här på allvar, efter en lång och utdragen sommar. Nu börjar det ta emot lite. Det är segt att komma upp på morgonen.  Jag vill inte… Eller så är det kroppen som inte ”vill”. Ja, det börjar hänga på viljan helt enkelt. Jag måste vilja mer, tänker jag.

Vare sig jag ville eller ej - tycks det - så inleddes denna hösttermin oerhört intensivt, redan i augusti. Starten innebar mycket arbete med bokproduktion. Bland annat har jag haft förmånen att vara redaktör för en bok om det udda och högintressanta ämnet – ja just det, vilja. Alltså inte motivation eller arbetslust, utan just vilja. Författaren till den kommande boken Någonstans finns viljan är den kunnige och erfarne konsulten och coachen i Åkersberga, Lennart Strandberg. (Företagssida Kreafor på FB)

Lennart Strandberg är född 1952. Han utbildade sig till socionom på 1970-talet och startade yrkesbanan som socialarbetare, men är egen företagare med inriktning på personalutveckling sedan 1996. Underhand har han byggt på utbildningen till en fil mag i socialt arbete och är även diplomerad marknadsekonom och Master Coach med NLP (NeuroLingvistisk Programmering) som specialitet.

Lennart upptäckte en dag att han ville skriva en bok. Han hade fascinerats av ämnet en längre tid och bestämde sig för att realisera sin vilja i detta avseende. Han visste i det läget inte riktigt vad han gav sig in på. Det visade sig vara tuffare än förväntat att göra den bok han tänkte på. Det var bra att han inte visste, säger han nu. Han frågar sig om viljan hade räckt till, om han vetat…

Han hade emellertid tidigare testat sin vilja – och dess gränser - genom att åka skidor till Nordpolen. Och genom att bygga en sommarstuga. Men istället för att enbart fundera över sin egen vilja och dess yttringar, tog han sig för att intervjua människor vars levnadsöden innehåller berättelser om vilja. Boken innehåller ett tiotal hisnande och häpnadsväckande historier, om människor som på olika sätt ger uttryck för vilja. I regel en mycket stark sådan.

Det är Dietrich som vill lämna förtrycket i DDR, eller Marie som plötsligt en dag inte ville leva och låg i sin säng i ett helt år, för att sedan sakteliga återfå sin krafter. Eller Micke, som fick diagnosen MS och sedan ytterst resolut och med järnhård vilja ”självläkte” och krönte processen genom att springa midnattsloppet på Södermalm i Stockholm.

Interfolierat mellan dessa fantastiska berättelser skildrar författaren expertisens svar på frågor om viljan. Vad den är, var den kommer ifrån, hur den fungerar, om den kan försvinna, och så vidare. Experterna är filosofer, neurologer, socionomer m m, som alla närmar sig det spännande ämnet från sina respektive utgångspunkter.

Jag törs påstå att boken är unik. Märkligt nog är inte detta ytterst vardagliga fenomen särskilt beforskat eller undersökt på annat vis. Även om boken inte är forskning, så är den en rejäl genomlysning av ämnet, det vill jag lova. Men den är unik på fler sätt. Lennart har en medryckande och entusiastisk stil som gör läsningen ytterst trivsam. Och, han har samlat och återgett ett antal fascinerande levnadsöden – viljeberättelser – som ingen läsare kan förbli oberörd av.

Vill du läsa ett utdrag ur boken så finner du det här. Eller kontakta mig eller Lennart Strandberg via FB, och skriv upp dig för ett ex av boken som kommer ut nu inom kort.

Slutet för en skola som vi känner igen

Artikeln Digitaliseringen av skolan (i Gleerups nya bok Interaktiva medier och lärandemiljöer, 2014) sammanfattar artikelförfattaren Stefan Pålsson (känd ”omvärldsbloggare” på Skolverket) några av de senaste årens viktigaste trender när det gäller skolan och teknikutvecklingen.

Artikeln avslutas med en fråga: ”Men vad krävs för att kursändringen ska bli möjlig?” Han efterlyser en kursändring som innebär en mer samlad pedagogisk utveckling som tar vara på teknikens möjligheter, över hela landet.

Bakgrunden är oron över att utvecklingen är ojämn. I många skolor och hos många huvudmän pågår en intensiv och kreativ utveckling av arbetsformer, där tekniken och det nya medie- och informationslandskapet tas tillvara. Men, och det är bekymret, i många miljöer sker inte mycket alls. Det tycks som om digitaliseringen bidrar till att öka skillnaderna i skolsystemet och hotar därmed något av det viktigaste i vårt skolsystem: likvärdigheten.

Detta är Pålssons slutkläm i en informativ artikel som kommenterar en rad andra aktuella fenomen såsom ”det utvidgade kollegiet”, skolbibliotekens roll, öppen och länkad data, medie- och informationskunnighet m m.

Pålsson redovisar förtjänstfullt hur resonemangen förs, både nationellt och internationellt och pekar ut några komplicerande omständigheter. Till det mest intressanta i Pålssons sammanfattning hör några av synpunkterna från OECDs stora projekt, New Millennium Learners, som pågick från 2007 till 2010.

En central slutsats är att digital hårdvara och digitala medier inte enbart är verktyg som ska integreras i den traditionella skolan. Det beror på att det rör sig om systemförändrande krafter och det måste både beslutsfattare och medborgare bli medvetna om.

Det slår mig att det kanske är på det viset, att vare sig de mest teknikvurmande bland pedagoger och övrigt skolfolk, eller de som av olika skäl föredrar att skynda lite långsamt med teknikutvecklingen, riktigt har förstått vilken potential digitaliseringen har. Då menar jag inte pedagogiska möjligheter i första hand, de börjar vi trots allt bli välbekanta med. Nej, det är de oförutsedda och till och med oönskade systempåverkande effekterna av digitaliseringen vi behöver analysera och förstå djupare. 

Det finns förstås anledning att ta en mycket grundläggande fråga på allvar: Kommer teknikutvecklingen innebära att det nationella skolsystem som vi vant oss vid under 170 år, förändras till något helt annat?

Nytt om digitaliseringen och skolan

En första genombläddring av den nya boken Interaktiva medier och lärandemiljöer (red. Elza Dunkels & Simon Lindgren, Gleerups utbildning, 2014) bådar gott. I förordet slås en ödmjuk ton an redan från början. Man vill inte bidra till den ”märkvärdifiering” som omger frågan om den digitala teknikens betydelse för skolan. Det tror jag är klokt och rätt. Begreppet hämtas från Erik Fichtelius som under ett seminarium hävdat att skolan aldrig kommer att bli digital och att det inte heller är målet.

Det uttalandet kräver förstås tolkning, vilket inte förordet försöker sig på och inte heller jag i denna korta text. Jag är dock övertygad om att ”digitaliseringsdiskursen” krånglar till skolutvecklingen, då den på många sätt definitivt gör sig ”märkvärdig”. Tyvärr har detta pågått i många år, enligt mitt förmenande, och det fortsätter…

Hursomhelst får vi veta att boken är ett försök att lämna konstruktiva bidrag till en nödvändig utveckling. Digitaliseringen av samhället är ett faktum, skolan och dess personal måste förhålla sig. ”En lärare som inte har interaktiva medier i sin repertoar har färre valmöjligheter” – ett enkelt faktum som de flesta bör kunna hålla med om.

Alltså utlovas goda exempel på praktiska tillämpningar i klassrummet, forskarröster om moderna mediers relation till lärandet, samt överblickar från några som bevakar de övergripande utvecklingslinjerna, nationellt och internationellt.

Många teman känner vi förstås igen från de senaste årens utveckling: Öppna gratisutbildningar (MOOCs), definitionen av ”digital kompetens”, spel och ”spelifiering”, sociala sajters roll i lärprocessen, elevpubliceringar, skärpt fokus på källkritik, frågor om äkthet och frestelsen i att ”klippa o klistra, litteraritet genom spel och TV-serier, m m. Här står vi och kan inte annat, som sagt. Samtliga dessa perspektiv och ingångar kommer sannolikt att stå i centrum för utvecklingen och samtalen i många år än.

Det känns spännande att läsa vidare! Men, jag kommer att göra det med kritisk blick, av både allmänna och specifika skäl. Anledningen till det senare härrör från några av redaktörernas lite uppseendeväckande formuleringar i förordet, bland annat att ”dagens skola uppvisar många likheter med gårdagens” (rad 2!). Formuleringen är en truism och dessutom våldsamt tröttsam om man frågar mig. Den används gärna av inbitna teknikromantiker, men också av moderniseringsivrare av mer allmänt slag, som fortfarande tror på inlärningsrevolutionen och/eller att vi ingenting lärt under århundraden av västerländsk skolutveckling. Det vill säga, att om vi bara gör ”rätt” så kommer vi att kunna säga adjö till allt var svett, möda och ansträngning heter i inlärningssammanhang. Det är bedrägliga tankar som inte gagnar den seriösa diskussionen om skolans utveckling.

Rörligt ledarskap – floskelproduktion eller nåt att ta till sig?

Ja, precis som rubriken gör, vacklade jag under min läsning av den lilla skriften Rörligt ledarskap – den magra vägen till förändring (Studentlitteratur 2010), av Michael Fullan, professor emeritus vid universitetet i Toronto. Efter att ha jobbat med dessa frågor i tio års tid – låt oss kalla det för ”managementdiskursen” – så är jag allergisk mot den ständiga produktionen av tomma neologismer. Vad är egentligt ett ”rörligt” ledarskap? Hur kan en väg till organisatorisk förändring vara ”mager” istället för ”fet”? Kan man inte lika gärna prata om att ”bibehålla en strategisk blick” eller ”satsa på enkelhet”? Vi vet ju sedan länge att tiden kräver ”flexibilitet” istället för att man är ”statisk”. Men, vad hjälper oss dessa ord? Ladda, skjut – sikta – säger Fullan och tycker att ännu en ”krigsmetafor” ska pigga upp oss.

Svårigheten är ju inte att begripa dessa enkla teorier, det svåra är ju att ”göra det”! Walk the talk, helt enkelt! Ja, irritationen finns kvar genom läsningen, många av begreppen som används för att illustrera centrala fenomen är abstrakta intill meningslöshet och de tangerar i flertalet fall andra, bättre förankrade begrepp.

Han gör, menar jag, vad många andra gjort före honom. Beskriver fenomenen med nya ord och begrepp och lurar därigenom läsare att tro att han kommit på något fundamentalt nytt. Så är det naturligtvis inte, inte på området ledarskap och organisation, vilket har teoretiserats och kommunicerats en masse i två hundra år. Den oerfarne läsaren av Fullan riskerar tro att han uppfunnit hjulet. Tro mig, det har han inte.

Men jag måste samtidigt medge att jag rycktes med av Fullans entusiasm, hans många exempel och, framför allt, det jag tolkar som kärnan i hans budskap. Jag tror vid avslutad läsning att Fullan – förmodligen – är genuin och ärlig, inte en tom ordvrängare. Och han har skrivit annat, som naturligtvis kan vara mycket bättre än den här lilla boken.

Så här – ungefär - har jag förstått hans budskap:

Ledarskap är aktörskap, vilket innebär att en effektiv ledare agerar och får därigenom saker och ting gjorda, får andra människor i arbete (rörelse) och därmed skapar utveckling i en organisation. Att förstå förändring är kärnan i ett modernt ledarskap. Hur ska ledaren tänka och känna inför förändringar? Det finns många skäl att vara osäker och träda fram försiktigt, eftersom mycket i en komplex organisationsvärld är svårt att förutsäga eller förstå. Men det nyttar inte mycket till.

Eftersom organisationen och dess miljö är komplex, är det lika bra att börja agera tämligen snabbt, och låta implementeringsprocessen samtidigt vara lärprocess. Misstag rättas till längs vägen och detaljer faller på plats efter hand. Planeringen inför ett nytt projekt bör inte vara för omfattande eller noggrant utarbetad. Ju mer man vet och kan, desto kortare kan man formulera sig i planerna.

Med risk för att jag läser in för mycket, är det som om Fullan citerar en eller annan gammal 1800-talsmilitär - strategen kan aldrig hålla sin hand borta från genomförandet. Det gäller vidare att sikta på de faktorer i förändringsprocessen som snabbast och mest genomgripande leder till förbättring. ”Det magra” är att hitta detta och koncentrera sig på det och inte splittra sin uppmärksamhet alltför mycket.

Den sociala interaktionen i en organisation är dess själva livsluft. Det gäller interaktionen mellan ledare och följare, men också givetvis mellan medarbetarna. Kollaboration är förutsättningen för snabbhet, effektivitet – och lärande. Att ständigt vara öppen för och kapabel att lära nytt är nödvändigt i en öppen implementeringsprocess. Fullan pratar om kapacitetsuppbyggnad som en ständig parallellprocess.

Föga förvånande är det – utöver kunskap om förändring – interpersonella egenskaper som lyfts fram hos den effektive (rörlige) ledaren: empati, förmåga att lyssna och inge förtroende. Förtroende och tillit byggs upp av integritet och – kompetens. Här någonstans är det återigen allmängods som Fullan presenterar, menar jag. Men, och det är ett viktigt men, kärnan är klar: sätt organisationen i rörelse, utveckla tillit och förtroende, med en samverkande kultur där det råder klarhet om målen kan en enorm kraft utvecklas.

Och, för att riktigt ta oss back to basics så säger Fullan: mycket handlar om hårt arbete. Jag tror på det!

Mer dialog behövs....

Mer dialog behövs, i de flesta organisationer. Åtminstone de som är på gång med förändringsprocesser av något slag, särskilt sådana som involverar stora delar av personalen. Jag skrev om detta bland annat i blogginlägget Dialog och annat pratande på jobbet.

Tertullia books har ett gäng böcker kvar i lagren som vi försöker sälja slut nu i höst, bland annat den här som jag skrev för ett par år sedan tillsammans med Lena Lilje. Vi tog fram den som en kursbok då vi gör utbildningar i form av hel- och halvdagar baserat på detta tema. Kolla här!

Boken går dock att läsa och bearbeta på egen hand. Den ger en grundläggande presentation av kommunikationens villkor och går särskilt in på gruppsamtal, och den form av utvecklande samtal som vi brukar benämna dialog. Det finns arbetsuppgifter och övningar för den som verkligen vill processa temat i organisationen.

Beställ boken här!

Stoner - en man för vår tid?

Vissa kan förvånas över detta, men jag minns med värme gymnasieskolans litteraturundervisning då jag för första gången stiftade bekantskap med den romantiska idealismen. Det var under läsningen av John Keats Ode to a grecian urn som idén om den eviga konsten slog mig med häpnad. Här satt vi unga svenskar och tog del av en 1800-talsförfattares meditationer över en grekisk amfora och dess bilder. Alltihop blev till levande materia under våra blickar, i en fascinerande parallellprocess. Den odödliga konsten, dess tankar, människor och händelser finns ständigt till hands för oss, som tröst eller som verktyg att tolka en svårbegriplig värld eller livssituation.

Det är lite av detta som slår mig när jag begrundar John Williams roman Stoner från 1965. Det är med en bedövande smärta och känsla av sorg som jag avslutar läsningen. Och det som i någon mån motverkar mörkret och tyngden i denna levnadsberättelse är tanken på hur romangestalter och författare fått evigt liv genom boken. Williams roman har fått en märklig renässans den senaste tiden och lästs av bland annat 200 000 holländare. När romanen först kom ut i USA såldes den i 2000 ex och kom aldrig i nytryck, allt enligt Philip Teirs förord. 

William Stoner framlever sitt vuxna liv i den lilla staden Columbia i Missouri, där han är verksam som lärare i litteratur vid universitetet. Han lever i ett kallt och kärlekslöst äktenskap sedan 20-årsåldern, han har bortsett från en period under studentåren inga närmare vänner, hans dotter förlorar han mer eller mindre kontakten med från och med tioårsåldern sedan den avundsjuka hustrun kopplat ett destruktivt järngrepp om hennes uppfostran. Undervisningen är ofta en källa till glädje, men Stoner tvingas tillstå att han under lång tid inte varit något särskilt inspirerande lärare. Han lider av en lång och påfrestande konflikt med sin prefekt på institutionen som gör att alla tankar på befordran eller en bekväm eller stimulerande tjänst blir fåfänga. Materiellt är hans liv tillfredsställande men på intet sätt extravagant. Han har ingen övrig familj sedan hans föräldrar gått bort efter ett hårt och strävsamt liv som enkla jordbrukare. 

I mångt och mycket är det slump och tillfällighet som styr Stoners liv. Han gör nästan aldrig några viljemässiga ansträngningar att få livsvillkoren att ändra karaktär. Under hela sin livstid hemfaller Stoner aldrig till någon självömkan. Han genomlever stoiskt alla livsfaser med ett förbluffande och ibland förskräckande jämnmod. Som läsare blir man ömsom arg och upprörd, ömsom ledsen och sorgsen - för hans räkning! 

Berättartekniskt och stilistiskt är boken enkel och stram. Berättaren avslöjar aldrig särskilt mycket, vi förutsätts jobba med undertexten på egen hand. Det påminner lite om Alice Munro, som inte heller hetsar upp sig i onödan. Hur ska man förklara romanens renässans och vårt intresse för kufen Stoner? Jag tänker att det är en man med en obruten integritet och en imponerande uthållighet och trofasthet som vi lär känna, möjligen dygder som vi hyllar idag och som vi drömmer om att erövra men som undflyr oss? I tider av stor ombytlighet och stora möjligheter till ”remake” fascineras vi av en människa som stannar kvar, obruten. 

Många svenska recensenter och skribenter har gillat boken. Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet att bokens realism är utsökt, man tror att Stoner har funnits. I DN inspireras Erik Helmersson till ett resonemang om kärleken till kunskapen och lärosätet och understryker Stoners idoga kamp för att upprätthålla den akademiska kvaliteten. Men alla blir inte förtjusta: Sigrid Combüchen gör i SvD en kritisk notering om karikerade kvinnobilder (hustrun, den unga älskarinnan). Hon beskriver Stoner själv som sömngångaraktigt eskapistisk, helt utan iver. Combüchen accepterar inte Stoners ansvarslösa inaktivitet. Det är en roman om intigheten, om nada, avslutar hon.

Och visst blir man provocerad av hans stillatigande acceptans, framför allt att han inte gör något åt  hustruns destruktiva inverkan på dottern. Också på övriga punkter kan man hålla med Combüchen. Men varför blir man då så fascinerad? Kanske ser vi hos Stoner ett realistiskt alternativ, en försonande berättelse om ett lite futtigt liv i marginalen. Så som också många nutida liv måste beskrivas på distans. I vår tid kämpar många för att upprätthålla lite styrkraft och påverkan i den trängre livssfären. Vi byter jobb, äkta hälfter, bilar och bostadsort på ett sätt som är otänkbart för Stoner. Men tidens stora dramer, som vi kan vara synnerligen välinformerade om, de kan de flesta av oss bara betrakta på avstånd. Hur mycket vi än frustreras och upprörs, så står vi där i praktiken handfallna och små, som Stoner.

Aktiv semester - kravfyllt eller stimulerande?

”Aldrig har så många turister spenderat så mycket pengar på så många aktiviteter. Och det är aktiviteterna som gör det, de lata dagarna på stranden blir färre till förmån för till exempel vandring, paddling och sparrissafari”. Detta kan man läsa i Sydsvenskan 21/7, apropå turismen i Skåne och människors vilja att vara aktiva och alla pengar som förbrukas på dessa aktiviteter. 

Och visst är det så, när det är semester hinner vi ju med saker som vi tidigare negligerat. Som att skämma bort kropp och knopp med mycket sömn och rekreerande övningar av olika slag. Dagarna under ledigheten ger flerfaldiga exempel på aktivitetslusta och intensiv träningsiver. När en god vän anländer till sommarlunchen gör han det tillsammans med sin havskajak, iklädd flytväst och lustiga gummiskor. Hans ögon lyser av tillfredsställelse efter att ha paddlat i fyra timmar för att komma till vår strand. Det visar sig att han dagen innan varit ute på en liten löprunda på sisådär 16 km. När jag begrundar dessa prestationer utgör själva tanken en sådan påfrestning att jag måste gå och vila mig. 

En annan god vän redogör vid vår nyligen timade träff för de senaste dagarnas aktiviteter. Först körde han 90 mil under elva timmar, hem från sin vinresa i Europa. Nästa morgon gick han upp tidigt och cyklade några mil. Samma dags eftermiddag spelade han 18 hål i nära 30 graders värme, för att senare på kvällen stå värd för en större bjudning (han lagade dock inte maten). Nästa dag väntade havssimning med våtdräkt. Just denna kamrat tränar inför något som kallas ”Iron man”, som alla träningsfantaster tycks känna till.

En stor del av samtalet kring lunchbordet handlar sedan om löptider på milen och huruvida man bör ställa upp i någon av den mångfald av tävlingar som går av stapeln de kommande månaderna. Det bollas ortnamn, karakteristik av banors sträckning och olika preferenser och synpunkter på förberedelser och utrustning, med hög hastighet kring bordet. Jag gläds förstås med entusiasterna, men känslan av social exkludering kryper sakta men säkert på mig.

Jag brottas med dessa starka samtidsideal. För mig är aktiv semester fortfarande att läsa extra många böcker. Så har det alltid varit och det lär väl fortsätta. I ett försök att kvalificera mig något i den rådande kulturen bestämmer jag mig dock för att bli lite mer aktiv. Därför har jag nu i flera dagar ägnat mig åt min kropp, genom promenader, löprundor (ja, plural!), cykelturer och golfrundor. Det är detta som är aktiv semester på riktigt, tänker jag och försöker glädjas. Men de fysiska aktiviteterna sätter sig i kroppen på ett besvärande sätt. Ben och armar tyngs av en trötthet som är jobbig att släpa på. Kanske vänds detta hux flux i en känsla av lätthet i kroppen med vidhängande mental upprymdhet. Fast jag tvivlar. 

Motivationsmönstren blir tydliga. Å ena sidan är jag enstöring som helst gör det mesta på egen hand. Å andra sidan är jag i mina fysiska aktiviteter totalt beroende av draghjälp från andra. Bara socialt tryck förmår dra mig ut från min plats under korkeken. Det måste hänga ihop med självbilden, tänker jag, väl förtrogen med hur stark motivation utvecklas när denna sätts ifråga. Det bör handla om att jag inte står ut med att framträda som någon ur takt med tiden. Jag underkastar mig en överdriven kroppskulturs krav i någon mån i alla fall, för att kunna säga till mig själv och andra att, jo, jag håller minsann också i gång.

Vad handlar det om? En oförmåga hos många att faktiskt koppla av? En stress och rastlöshet som kräver högt tempo och ständig stimulans? Eller för mycket stillasittande jobb till vardags? Är det utslag av ungdomskult eller överdriven kroppsdyrkan, en obalans i kulturen som inte värderar annat än ytlig skönhet, vilket i många fall är liktydigt med en ytterst senig och väderbiten kropp. 

Kopplingarna till åldrandet och dess grundvillkor är uppenbara. Vi är kanhända inte särskilt väl rustade att hålla den existentiella ångesten på behörigt avstånd på andra sätt än att övertyga oss om att vi är fysiskt på topp och att döden och det kroppsliga förfallet inte berör oss, inte än på långa vägar. 

Själv kan jag drömma om forna tiders pensionatssemester. På min sommarort finns några hotell och pensionat kvar från den tiden. Men jag misstänker att få stannar mer än några dagar och att ingen är intresserad av ”helpension” nu för tiden. I så fall ska det nog heta ”all inclusive”. Forna tiders pensionatssemester liknar mina sommarlov som pojke. Då jag och min mor tillbringade tio veckor i en stuga, med ytterst få aktiviteter förutom den dagliga promenaden efter jordgubbar och färskt bröd i den lilla sommarbutiken. Den som innefattar ett liggande vilopass med dåsig dvala på förmiddagen och ett på eftermiddagen, ungefär som Hans Castorps rutiner på Berghof, i romanen Bergtagen av Thomas Mann. 

Ur led är tiden alltså, som inte inser värdet av en riktigt lat semester. Några av oss ser dock fram emot en tid och en ålder då inte samma krav på aktivitet ställs. Då vi med gedigen legitimitet kan tillåta oss att sitta still, läsa oavbrutet i timmar, vårda vår kropp enbart genom god mat och goda drycker, och i övrigt inte göra någonting.  

Med Hemingway i Norditalien

Den första ort som nämns vid namn i Ernest Hemingways roman A farewell to arms, är den italienska staden Udine. Den geografiska angivelsen pekar ut en av de huvudsakliga scenerna i boken, Italiens gränsområden mot Österrike-Ungern. Där utspelade sig ett av första världskrigets mindre uppmärksammade dramer. Italien hade ursprungligen stått på centralmakternas sida i den framväxande konflikten, men avstod från att starta krig 1914. Istället lockades landet att  delta på motståndarsidan, genom löften om landvinster i nordöst, på bekostnad av Österrike-Ungern. Villkoret var att man öppnade en ny front, vilket skedde 1915. 

Kriget var från början en komplicerad historia, här som på andra krigsskådeplatser. Det fördes i stor utsträckning högt upp i alppassen och längs svårforcerade floddalar. Bakom de italienska linjerna låg den platta och bördiga Veneto-slätten, där Udine utgör en av de större städerna.

När jag rullar fram längs motorvägen från området kring Dreiländereck - gränsområdet mellan Österrike, Slovenien och Italien - slås jag dels av ödsligheten, både på och omkring huvudvägen, men främst av de höga, branta bergen och de smala passen. Utan de moderna tunnlarna hade det varit ett hopplöst företag att korsa området. Hemingways berömda stil, den så kallade isbergstekniken som på ett objektivt sätt registrerar omgivningarna, fångar effektivt de synintryck som möter på platsen. Vyerna över slätten med bergen i bakgrunden, de under sommaren breda, torra flodbäddarna där fält av slipad småsten breder ut sig och blicken får leta bland stenbumlingarna för att uppfatta en rännil av vatten. 

Det var näst intill hopplöst också för en mycket välförberedd krigsmakt att gå till offensiven genom bergspassen. Nu visade sig den italienska armén inte vara särskilt välförberedd och allt eftersom månaderna gick uttömdes landets resurser. På samma sätt var det dock för motståndarna. Det krävdes en insats av den tyska armén, för att lösa upp den låsta situationen. Sex tyska divisioner sattes in och ganska snart kom genombrottet, vid Caporetto i oktober 1917. 

Genombrottet tvingade fram en allmän italiensk reträtt längs hela frontavsnittet, ett återtåg som snabbt blev kaotiskt på de smala vägarna mellan Udine och bergen. Skildringen av denna reträtt ur ”Tenentes” perspektiv, är en av höjdpunkterna i Hemingways roman. Den unge amerikanske löjtnanten som tjänstgör som befäl för en ambulansenhet, undkommer med nöd och näppe med livet i behåll. Den stora faran för honom personligen är inte centralmakternas trupper, utan italiensk militärpolis, som urskillningslöst avrättar officerare som har skilts från sina enheter. 

Därmed är kriget slut för huvudpersonen, som flyr västerut över Po-slätten, gömd i en järnvägsvagn som tar honom förbi Mestre och de andra städerna på slätten, och vidare till Milano. Väl i Milano får ”Tenente” upp spåren efter den tillbedda engelska sjuksköterskan Catherine Barkley. Han reser efter henne till Stresa vid Lago di Maggiore, där han finner henne på ett av stadens mindre hotell. Grand hotell i Stresa var en vanlig vistelseort för Hemingway under 20-30-talen. Det hör till en samling hotell som i många fall blivit till lätt bedagade institutioner. De återfinns på klassiska semesterorter, av vilka många etablerades redan i slutet av 1800-talet. Det finns flera exempel vid de norditalienska alpsjöarna.

Under en dramatisk natt flyr paret vidare med roddbåt över sjön, mot Schweiz. Som deserterad officer i italienska armén är huvudpersonen förstås ett hett byte. Flykten och ankomsten till Schweiz går bra och paret tillbringar några bekymmersfria månader på ett värdshus utanför Montreux, långt ifrån krigets elände och intensivt upptagna av sin kärlek till varandra. Catherine väntar deras barn. Som läsare njuter man med huvudpersonerna över denna kärlekslycka i ett underbart vintrigt Schweiz. Men onda aningar åtföljer läsningen av de sista sidorna, mot den förfärliga upplösningen. 

Tillvarons bräcklighet och livets skörhet är något vi tvingas lära oss, inte bara genom krig, utan också på andra sätt. Detta konstaterar Hemingway, med de norditalienska Alperna som fond. Det är som mycket annat i livet, både sorgligt och vackert. 

Om konsten att vila

Jag hoppas att du kan den konsten och att du just nu njuter en välförtjänt vila på en plats där du trivs och har det bra. Att på ett enkelt sätt finna vila är inte alla förunnat, i en tid som vår. Många av oss är för uppskruvade och stressade för att snabbt kunna komma ner i varv. Det tar flera dygn att ordentligt lägga jobb-tankarna på hyllan. Rastlösheten river och sliter i en, rader av alternativa ”semester-måsten” passerar revy så fort ledigheten gör sig påmind på allvar. 

De senaste årens flitiga förekomst av tips och tankar i böcker och tidningar om hur semestern ska förberedas och avnjutas avslöjar någon sorts hang-up kring möjligheten att finna vila. Tänk på detta och detta, ramla inte i den eller den semesterfällan, och rusta dig framför allt med rimliga förväntningar och stressa inte upp dig genom en föreställning om en ”perfekt semester”. Koppla ner, koppla bort och koppla av. Eller inte? Kanske har det blivit en konst att finna vila, precis som det har blivit en konst att hantera en mängd andra arbetsrelaterade utmaningar i vår tid. Nya strukturella faktorer bjuder nya problem för vår vardag, som vi alla behöver lära oss hantera på vårt eget individuella sätt. 

Nu för tiden är det inne med ”aktiv semester”. Själv har jag aldrig nöjt mig med att ligga stilla på en strand och har därmed alltid haft mer eller mindre aktiva semestrar. Att nu alltfler vill något mer än det stillsamma strandlivet är möjligen ett tecken på en oförmåga att faktiskt koppla av. Det är liksom enklare att fortsätta vara lika aktiv på semestern som i vardagen, eftersom övergången från arbetets intensitet till semesterns relativa stiltje, är så smärtsam och svår.

Vi vet dock att det är nödvändigt att finna vila, på ett eller annat sätt. Och kan vi inte konsten ”av oss själva”, så är det något vi behöver lära oss. Jag har länge haft hypotesen att den svenska träningsvurmen har med stresshantering och med behovet att komma ner i varv, att göra. Väldigt många använder joggingturen till att skingra tankarna på ett krävande arbete, helt enkelt. Det är en sundare väg att gå än att öppna ytterligare en vinflaska efter dagens slut. Vi trevar alltså efter nya sätt att komma till ro. Mindfulness och meditation - samma trend.

Svenskens längtan efter riktig värme, den som man upplever vid Medelhavet eller i Sydostasien är kanske också en längtan efter ett sätt att varva ner. Alla som är bekanta med känslan vet ju hur långsamt tempot blir när temperaturen går en bit över 30-strecket. Det är svårt med aktiv semester när det mest naturliga är en lång eftermiddagssiesta. Värmen tar helt enkelt ner en, dåsigheten tar överhanden. En effektivt påtvingad vila blir oundviklig. 

Men många har svårt med detta. Varje semesterperiod bjuder en ångestfylld kamp med rastlöshet och med ältandet av det ena och det andra. Tankar som arbetet och vardagsrutinerna har hållit i schack, kan nu få en chans att komma upp till ytan, vilket inte alla finner behagligt. Därför får man vara glad och tacksam när man lyckas finna vila. Det kan säkert se väldigt olika ut, men att vara väldigt trött och att till och med känna sig en smula uttråkad, är ett gott tecken tänker jag. Det är förmodligen tecken på att den verkliga vilan är på väg att göra sig gällande. 

När jag därför domnar bort på eftermiddagen i vilstolen på mitt badhotell i Italien, bort från mina böcker och mina tankar om jobb och annat prosaiskt, så är det förmodligen helt i sin ordning. Det enda som tränger igenom i dvalan är syrsorna i träddungen och det lågtyska sorlet från övriga gäster vid poolen. God vila att vara tacksam över, helt enkelt. 

Historien formar en stad - Berlin 28/6 2014

Jag tillbringar den 28/6 2014 i Berlin. Det är ett ödesdigert datum och detta är en stad där Europas tunga 1900-talshistoria har satt djupa spår. Historiska perspektiv hjälper oss förstå vår samtid. Det är ett faktum som ibland har svårt att få sin rättmätiga uppmärksamhet i ett strängt modernistiskt Sverige. Denna dag är dock svår att räkna bort också för den som inte är så intresserad av historiska förklaringsmodeller. 

Spekulationerna och ”what if-resonemangen” flödar dessa dagar. Vad hade hänt om inte den habsburgska kronprinsen mördats? Hade första världskriget ”ställts in”? Och hade därmed Europas hela 1900-tal sett annorlunda ut? Ett som är tämligen säkert är att Berlin hade sett annorlunda ut. Detta är en stad som bär historiens märken i högre grad än de flesta andra städer. Det är märken av mänsklig destruktivitet vi avser, ett öde som Berlin delar med samtliga övriga tyska storstäder. De topografiska spåren från krigets bombningar går helt enkelt inte allt läka. Det gör väl inte de psykologiska spåren heller, får man anta. Tyska städer är för den topografiskt och arkitektoniskt uppmärksamme besökaren, uppenbart ”trasiga”. Arkitektoniska linjer bryts brutalt och oförklarligt. Stora luckor och hål i bebyggelsen, märkligt ”utkastade” byggnader står liksom nakna - allt förklaras av den enorma förstörelsen. 

I Berlin kröntes bombningarna av en av historiens våldsammaste militära offensiver när den sovjetiska armén i tre gigantiska spjutspetsar den 16 april 1945 släppte loss slutanfallet mot ”den fascistiska bestens håla”. Den 20 april började det ryska artilleriet träffa centrala Berlin med sina granater och därefter följde tio dagar av de mest förödande gatustrider som världshistorien känner. 

DDR-regimen, vars resurser var begränsade, förmådde inte undanröja spåren av förstörelsen. Den bebyggelse som fyllde hålen var många gånger grå och fantasilös och av dålig kvalitet. Fortfarande finns DDR-epokens ”plattenbauten” kvar också i centrala delar av staden, i Mitte, stadens historiska centrum. I en del ytterområden finns de i mängd. I andra fall blev det arkitektoniska utfallet bättre, som exempelvis de pampiga husen längs Karl Marx allé, även om de också kan betraktas som groteskt pompösa.

I många fall bidrog DDR-regimen själv till stadens fortsatta förstörelse. Det gäller exempelvis mycket bebyggelse längs med murområdet. Det värsta fallet var sprängningen av Försoningskyrkan vid Bernauerstrasse 1985. Ett annat anslående exempel på försök att forma stadsbilden genom våld, var raserandet av de preussiska kungarnas palats - Stadtschloss - mitt i staden på Museumsinsel. År 1950 låg fortfarande delar av slottet i ruiner efter kriget och då bestämdes hastigt och lustigt att den historiska byggnaden var en onödig symbol för gamla reaktionära krafter.  Slottet sprängdes, marken röjdes och så småningom uppfördes istället på 1970-talet Palast der republik. Detta fuskbygge fick så småningom rivas, asbest uppgavs vara orsaken.

Sedan ett antal år har Berlin-besökaren kunna se hur den historiska platsen på södra sidan av Museumsinsel långsamt har ändrat karaktär. Rivningen av Palast der republik tog flera år. Sakta men säkert plockades byggnaden ner. En alltför forcerad process hotade att skapa sättningar i andra känsliga byggnader i området, bland annat i domen på andra sidan gatan. När väl DDR-byggnaden var borta påbörjades grundarbetena för ett av stadens mest kontroversiella projekt: återuppbyggnaden av gamla Stadtschloss. Varför återuppföra detta gamla spökhus från preussiska glansdagar som många helst vill glömma? Varför inte satsa på exempelvis en kommunal konsthall, som kritikerna ansåg att Berlin saknar. Hur nu än argumenten föll, så blev det i alla fall beslutat att det gamla slottet skulle återuppstå. Åtminstone dess yttre skal. Innandömet ska enligt uppgift bli en modern byggnad, för kongresser, utställningar och dylikt.

Nu kan vi se hur byggnaden till sist börjar ta gestalt. Under många år har vi fått nöja oss med en utställningspaviljong med historiska modeller och fotografier. En cirkel är på väg att slutas i centrala Berlin denna ödesmättade dag. Kanske hade som sagt den historiska cirkelrörelsen över huvud taget inte ägt rum, om inte en ung, hetlevrad nationalist på en gata i Sarajevo för hundra år sedan träffat en österrikisk kronprins med ett skott i halspulsådern. 

Om det nya livet på nätet

Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs…för att kunna läsa romaner. Men det gör jag inte i samma utsträckning längre. Istället ägnar jag ofta dagens sista minuter åt twittrande och åt facebookande, bloggläsning m m. De sociala medierna har inte varit min arena särskilt länge och jag betraktar mig fortfarande som utpräglad gröngöling. Men nu utgör de alltmer en väsentlig del av min vardag. Jag är ”hooked” som man säger. Det har inte varit en dans på rosor. De månader som har gått har uppvisat en berg och dal-banefärd av entusiastiska utbrott över masskommunikationens och informationstillgångens möjligheter varvade med depressiva konstateranden om diverse fördumningseffekter. Nätkulturen katalyserar, kanske man kan säga. Den radikaliserar det mesta. Näthat är väl vanligt gammalt hat, fast mer och starkare. Bekräftelsebehov har vi ju alla, men på nätet tar de sig minsann en del märkliga uttryck.

Mitt uforskande har stort fokus på mina egna interna processer. Draget av introspektion är uppenbart. Varför blev jag nu så glad över detta ”pling”?  Hur kommer det sig att jag lika lite som ungdomarna kan hålla mig borta från flödet av löst tyckande och larvigt snackande? Jag har snabbt kunnat konstatera att det är potentiellt beroendeframkallande att ägna sig åt sociala medier samt att ytligheten blir en given konsekvens av hastigheten. Allt det där som sägs om sociala medier tycks stämma.

Konventioner är alltid intressanta att studera, överallt, och nätkonventionerna har snabbt seglat upp som ett spännande studieobjekt. Konventioner är ju i grunden någonting bra och nödvändigt. Utan en rimlig förutsägbarhet blir livet för dynamiskt för att det ska vara bra för hälsan. Konventionerna på nätet är i en del fall ganska uppenbara. På FB tycks det gå hem med humor och med djur. Barn går också bra. Intellektuell debatt är svårare. Jag försöker följa konventionerna i hyfsad mån. Men jag värnar också om min integritet, och går absolut inte med på allt som bjuds. Men framför allt går mycket ut på att tycka saker. Förstås. Allt det där är välkänt sen länge.

Jag brukar visa bilder på min hund. Det är så långt jag är beredd att gå beträffande ”gullighetstrenden” som råder. Det är alltid populärt, jag får aldrig i andra sammanhang lika många likes. Jag försöker puffa för en del läsning, vettiga artiklar och bra böcker. Det går mindre bra. Jag tror inte det beror på mina kontakter, dem är det inget som helst fel på. Det måste ligga i själva mediet. Bilder går snabbt, text drar ner på tempot. Jag är där själv naturligtvis, folk som skriver för långt och dunkelt hoppar vi över, geschwind.

Jag har i mitt flöde en salig blandning av ”gullare”, ”självutlämnare”, ”politiska kampanjmakare” och ultranybörjare som inte vet skillnaden mellan att skriva en kommentar och ett privat meddelande. Det är ganska roligt. De politiska kampanjmakarna företräder både ideologier jag sympatiserar med och sådana jag har lite svårt för. Alla får vara med, inga problem. Själv avstår jag dock helst från politik på FB, jag tror jag lider av brist på tillit, eller av tid. Självutlämnarna bjuder ibland på häpnadsväckande inblickar i sina personliga liv. Jag blir förstås glad av detta, men också lite undrande. Själv ställer jag upp en putsad och fin fasad. Begränsade och väl valda delar av livet visas upp. Tror jag i alla fall. Och så verkar ju de flesta göra.

Twitter är något helt annat än FB. Här finns en viktig konvention som snabbt blir uppenbar: följer jag dig så följer du mig. Bland det roligaste med Twitter är möjligheten att faktiskt få direktkontakt med människor som förr knappast var nåbara för gemene man. Den framgångsrike ledarskribenten svarar faktiskt, och det ganska snabbt. Likaså politikern och den berömde forskaren, svarar faktiskt! Om detta egentligen betyder något har jag ingen aning om. Kanske vi bekräftar varandra som moderna nätvarelser. Vi är sådana som hänger med. Och det är kanske inte fy skam.

Till sist en kommentar om denna ”blogg”. Ärligt talat har jag vissa dubier huruvida detta jag skriver ska kallas blogg eller något annat. Men egentligen bryr jag mig inte. Publicerings- och spridningsmöjligheten är förstås något enastående, som gör att alla människor med skrivklåda och författardrömmar direkt kan skrida till verket. Fantastiskt! Och så den mörka reflektionen över hur många vi är som skriver, men som kanske aldrig blir lästa. Vi har ju egentligen ingen aning. Vi skriver rakt ut i ett tomrum och håller tummarna för att någon stackars själsfrände ska förbarma sig. Så, kära läsare, om du följt med så här långt genom dessa lättviktiga rader är jag dig stort tack skyldig. Du har kanske själv skrivit något på sistone som jag kan läsa, och därigenom skänka dig lite uppmärksamhet och bekräftelse? Du kan väl twittra om det! @BerglundTK

Når du dina mål?

Provokativt? Jo jag vet! Frågan tangerar den som en bekants tioåriga dotter ställde till honom en morgon: ”Pappa, gillar du ditt liv?”. En sådan chockerande rakhet från ens små telningar kan vara krävande att hantera. Man undrar förstås vad det lilla barnet har sett och tänkt…

Att då och då stanna upp och fråga sig om man gör rätt saker i livet, är nog en ganska bra idé. Särskilt som många av oss är hårt insyltade i vardagsflödet och glömmer bort att rikta blicken lite längre fram. Det strategiska perspektivet är svårt, som gamle Clausewitz konstaterade…

Når du dina mål? Svaret på frågan förutsätter att vi vet vilka dessa är! Och det är inte alltid givet, vare sig vi pratar om individer eller organisationer. Att arbeta med mål är inte så enkelt som man kan tro, eller som det kan låta. Också detta gäller både för individer och organisationer. Mål är svårfångade ting. De flesta av oss vill nog hellre arbeta med begreppet mening eller syfte istället. Känns mitt liv meningsfullt? Även det en smula utmanande förstås…

Vissa människor är riktigt duktiga på detta med att formulera mål och arbeta mot deras förverkligande, som en riktig projektledare. Andra förstår inte riktigt poängen med det. I den lite ”klämkäcka” litteratur som produceras för den växande grupp människor som är ute efter ”personlig utveckling” framhålls ofta de personliga målen som avgörande. ”Du måste veta vad du vill”, är ofta budskapet, antingen direkt eller indirekt i undertexten. Ett strängt och starkt uppfordrande budskap, som kan ge de flesta dåligt samvete.

Den rationella sidan av människan överdrivs i regel i den här typen av böcker. Många av oss är som sagt inte så intresserade av att göra våra liv och yrkeskarriärer till projekt med noggrant utformad projektplan (i en sådan är målen förstås helt centrala). Istället är det viktigare att må bra här och nu, för stunden, att bara vara helt enkelt. Om allt är bra brukar det kännas i kroppen. Förutsatt att man har kontakt med den, vilket inte är alla förunnat i vår tid. Att stå i en öppen och konstruktiv dialog med sin kropp är något som moderna människor kan behöva träna på…

Det är också i viss mån skrämmande att sätta mål för sig själv. Tänk om jag inte når dem, vad ska jag då tänka om mig själv? Alltså, mål är inte för vem som helst. Om man ändå vill ge sig i kast med dem, så finns det mycket kunskap och erfarenhet att falla tillbaka på. Några saker är självklara: målen ska vara dina egna, inte sådana som andra sysslar med eller som det pratas om i (sociala) medier. Att skåda in i sig själv och verkligen finna de genuina målen är nog så svårt, och bör inte klaras av alltför snabbt. Vidare så behöver du hitta sätt att närma dig dina mål steg för steg, så att projektet inte blir för stort och skrämmande. Du bör också skaffa hjälpare på vägen, sådana som känner dig och dina ambitioner och vill dig väl. M m.

Ett enkelt och praktiskt sätt att se på detta med mål, är att tänka i termer av arbetsredskap. Mål behövs när man verkligen behöver få någonting gjort, alltså. Och för att få lite tryck i processen - vägen mot målet - gäller det att ”ladda” målen ordentligt, göra dem attraktiva helt enkelt. Något måste stå på spel. Om inte annat så kanske lite personlig prestige. Det är en aktiv faktor i väldigt mycket personligt förändringsarbete. Jag kommer inte att tycka om mig själv, den dag jag konstaterar att jag inte klarar av det jag bestämt mig för. Än bättre är det om andra är införstådda i dina mål och ambitioner. Ett högtidligt offentliggörande av ett personligt mål har mycket större förutsättningar att förverkligas, än ett som man håller för sig själv. Det är ju därför nyårslöften ofta fungerar, om man avger dem på rätt sätt vill säga. Konsten är förstås att mena allvar, inte minst inför sig själv. Är detta på riktigt eller är det bara något jag säger - ungefär.

Även om vi inte pratar om dem eller formulerar dem medvetet, så finns ju målen där hela tiden. Människan är intentionell, som det heter. Vi lever med ett eller flera bestämda syften (inte riktigt detsamma som mål, men ungefär…): vi vill må bra, ha människor omkring oss som vi tycker om och som tycker om oss tillbaka, vi vill fortplanta oss och tillfredsställa andra fysisk-biologiska behov, vi vill utvecklas och stimuleras. Denna intentionalitet gäller den friska människan, kanske måste tilläggas. Psykisk sjukdom hämmar förstås denna naturliga drivkraft som människor har.

Så även om jag inte gillar tanken på att ställa upp mål i livet, så kan jag vila i den lugna förvissningen att de finns där någonstans i alla fall… Så får jag ändå lite känna mig som projektledare i mitt eget liv…