Alla vill ha utveckling men ingen vill ha förändring

Det var Kierkegaard som sa det. Han var en klok man som levde under första halvan av 1800-talet. Också människor förr kunde alltså formulera sig träffande om saker som bråkar med oss idag och som vi tror är typiska för just vår tid. ”Förändring är smärtsamt”, lär vår statsminister ha sagt apropå reformerna i den svenska försvarsmakten. Nu vänds detta plötsligt mot honom själv, när alla andra härom veckan visade sig vilja göra om försvaret – igen. Månne kommer det nu att göra ont på Reinfeldt själv?

Nåväl, jag uppskattar att statsministern blir lite filosofisk och uttalar sig om ett av organisationslärans allra vanligaste teman. Jag noterade för övrigt att Björklund också uttalade sig, på ett sätt som förde tankarna till olika förändringsprinciper. Han sa att ”pendeln svänger som vanligt så långt i Sverige”, när det gällde omgörningarna i försvaret, från värnpliktsförsvar till proffs-dito. Han vill som bekant vända tillbaka till värnplikten, litegrann i alla fall, oklart exakt hur. Men här är alltså ytterligare ett uttalande som kan appliceras på organisationsläran: ska man gå kraftfullt och radikalt fram i förändringsprocesser, eller ska man ta det försiktigt, steg-för-steg? Revolution eller försiktig reform?

Ja, inte lätt att säga… Det är öppet att argumentera fritt, allt efter personlighet och ideologisk hemvist. För egen del har jag upptäckt att jag älskar förändring på vissa punkter men hatar det på andra. När vi renoverade kök och badrum för några år sedan fick det mig att må fysiskt dåligt. Jag kunde inte följa mina vanliga frukostvanor. Fruktansvärt! Inget jag önskar min värsta fiende.

Förändring är alltså ett fenomen som fortsätter att förbrylla och sysselsätta oss, i livet och i arbetet. I vissa delar av ”management-diskursen” så är perspektivet ganska ensidigt och enkelt: hur ska jag få medarbetarna med mig när jag vill ändra i organisationen? Vad gör vi med nej-sägarna? Med motvallsfolket? De som inte vill. Dessa stackars människor ses enbart som problem.

Man skulle kunna påstå att ingen gillar förändring, egentligen. Säger vi att vi älskar utveckling och stimuleras av förändring, så menar vi egentligen saker som inte betyder så mycket för oss. På avgörande, viktiga punkter vill vi nog att sakernas tillstånd ska bestå. På många andra, mindre dramatiska, är det dock stimulerande med variation och nyheter, det tycker de flesta. Det handlar mycket om vad vi egentligen menar.

Ett bra exempel på att förändring är en fråga om perspektiv, är utvecklingen inom skolan. Det bör för övrigt gälla en del andra verksamheter också, faktiskt. Med begreppet ”förändringsparadoxen” menar man den situation som innebär att det å ena sidan kan påstås att ingenting har förändrats i svensk skola sedan 1842, och å andra sidan att reformtakten i svensk skola är alldeles för hög och att personalen behöver arbetsro. Paradoxalt! Man studerar samma verksamhet men ser uppenbarligen helt olika saker. (Se vidare Larsson/Löwstedt – Strategier och förändringsmyter - ett organisationsperspektiv på skolutveckling och lärares arbete, 2010)

Teoretiskt sett kan vi alltså välja att se det statiska eller det dynamiska. De senaste decennierna har vi valt att se rörelsen, både i samhället och i våra organisationer. Förändring som tillstånd (Bo Ahrenfelt, första upplagan 1995), heter en modern klassiker som alltså utgår från en rätt radikal uppfattning i frågan. 1990-talet var en tid man närmast lustfyllt talade om att ”allt är i stöpsleven” och ”snart nog kommer ingenting att vara sig likt”. Det var ingen hejd på de fantasieggande framtidsvisionerna om ett radikalt förändrat samhälle och arbetsliv. I Den myndige medarbetaren (Stefan Tengblad, 2003) tog författaren istället sin utgångspunkt i forskningens konstaterande att det mesta var sig likt i det svenska arbetslivet. Både ock alltså, beroende på vad vi tittar på och hur.  

På det individuella planet, där han nästan uteslutande uppehöll sig, betonade Kierkegaard alltid det utmanande i att ta ett nytt steg i livet. Förändring och att själv ta ansvar för att välja sin väg, väcker alltid ångest. Han förstod många av våra problem, den där gamle dansken.  Han får också sista ordet:

Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.

Om svenskt kommunikationsklimat

Under en längre tid nu har det svenska debattklimatet recenserats och analyserats. Det har hetat att ”åsiktskorridoren” i svensk politisk debatt är för trång m m. Frågan har funnits länge på agendan, men nyligen hanteras den med större energi och med fler bekymmersamt veckade pannor inblandade. En katalyserande händelse var DNs publicering av en annons om en bok med invandringskritisk statistik. Vissa skulle säga att annonsen var ”rasistisk”. De stämplade DNs publiceringsbeslut som djupt omoraliskt, och den stackars chefredaktören Wolodarski fick löpa gatlopp en tid.

Härom veckan fick vi en parallell i Svenska dagbladets beslut att publicera en artikel av Politikens litteraturredaktör Jes Stein Pedersen, om poeten Yahya Hassan och invandringsdebatten i Danmark. Vissa skribenter blev mäkta irriterade över publiceringsbeslutet och Sandström fick rycka ut till försvar – för publiceringsbeslutet. Det var återigen alltså inte sakinnehållet som väckte upprördhet (jo, lite förstås) men i hög grad kom det att handla om beslutet från tunga medier att släppa fram röster som ”stör”.

Jag har länge arbetat med ”kommunikationsklimatet” på svenska arbetsplatser. Ofta möter jag en önskan att kunna kommunicera rakare, öppnare. Något håller emot, rädslan för konflikter ibland, oro inför att såra någon andra gånger. Representanter för kontinentala mentaliteter på svenska arbetsplatser kan bli förvirrade och osäkra i det ”mumlandets kultur” som råder.  Eller så finner de att deras normala samtalston tas för verbala angrepp.

Många historiker och etnologer har beskrivit dessa svenska mönster. Etnologiprofessorn Åke Daun tillskriver svenskarna bland annat följande drag, exempelvis i  boken En stuga på sjätte våningen – svensk mentalitet i en mångkulturell värld (Symposion 2005):

- Svensken undviker potentiellt känsliga ämnen för att inte situationen ska bli obehaglig.

- Svensken räds konflikter och vill helst att vi ska uppleva gemenskap och samhörighet.

- Svensken är inte road av konstfullt och nöjsamt disputerande på samma sätt som i vissa kontinentala kulturkretsar.

- Svensken är en konkret och praktiskt lagd själ och intresserar sig oftast inte för det alltför djuplodande – här stannar vi oftast vid semesterplaner och renoveringsprojekt.

Källorna till Dauns och andra forskares analyser är ofta invandrade, eller tillfälliga besökare som uttalat sig. Ett känt exempel är Susan Sontag som i slutet av 1960-talet retade sig på svenskarnas aggressionshämning.

Owe Wikström beskriver i boken Det bländande mörkret (Libris 1994) den svenska samtalskulturen på följande sätt:

Man påstår att det som gör den svenska samtalskonsten så underlägsen den europeiska är att svenskar aldrig talar essayistiskt, dvs på prov. Här talas i sak, inte i princip. Vi berättar om vår resa till Korfu, men inte om resandet, vi antyder att Perssons skall få barn, men talar sällan om kärleken, vi nämner att gamle Lundström samlats till sina fäder, men vi talar ogärna om döden.

Känns det bekant? Mina sociala sammankomster utmärktes i alla fall länge av en betydande saklighet. Ett tag var det stört omöjligt att slippa berätta om vilka renoveringsbehov som sommarstugan ägde, och hur dessa skulle hanteras. Det har blivit bättre får jag säga. Kanske är det fortfarande inte så populärt att öppna med döden, kärleken och konsten att resa, inte alltför bryskt i alla fall. Men om man tar det lite försiktigt…

Måhända finns det ett samband mellan grundläggande samtalskonventioner och debattklimatet i ett samhälle? Vi har svaga och outvecklade traditioner och attityder till det livfulla disputerandet. Det där vi bibehåller ett mått av respekt och ett hyggligt lyssnande, också när vi tycker och tänker helt olika. Att stå ut med olikhet är ingen stark svensk gren. Värderingar och ideologier har också svårt att göra sig gällande i svensk debatt. Det är sakliga, rationella argument som gäller. Jag kan tycka att det blir en smula livlöst…

Man kan hävda att politisk debatt bygger på att vi tycker, tänker och värderar olika. Det är inte meningen att vi ska bli överens. Det är inte heller så att det finns ”ett som är rätt”. I all ödmjukhet önskar jag mig tydliga politiker och opinionsbildare – som är olika – för att jag själv ska få hjälp att finna min egen position. Så att jag vet hur jag ska rösta, till exempel.  Jag tycker också att allvarliga ideologiska debatter borde kunna föras med hyfs och åtminstone ett uns av lyssnande, så att replikerna hakar i varandra och inte hela tiden blir till minimonologer.

Alltså, gärna debatter som förs utan att man hemfaller åt respektlösa brännmärkningar av allehanda slag. Det går att ha en tuff debatt utan sådant. Begåvningen är kanske lite svag på den här punkten i vissa miljöer, men på sistone tycker jag mig ana en förändring. Man får hoppas och tro.

Varför reser man till Lendas?

På Kretas sydkust finns en liten by invid havet. Den är belägen på en plats som var en viktig hamnstad under antiken. Från hamnen ledde en landsväg till öns huvudstad, Gortyn. Spåren av vägen finns kvar, om än svåra att upptäcka för ett otränat öga.

Byns stolthet är lämningarna av ett en gång välbesökt tempel och uppskattad rekreationsplats, helgad åt guden Asklepios. Dit vallfärdade förr människor från hela östra Medelhavet för att lindra alla möjliga åkommor. Asklepios var läkekonstens gud. Hans attribut var ormen, vilket vi påminns om när vi betraktar moderna symboler för apotek och sjukvård. Det moderna Lendas är trivsamt småskaligt, mindre än den antika hamnstaden. Öppna utgrävningsschakt bor granne med trädgårdar och parkeringsplatser.

Och hit till den här platsen kommer fortfarande människor, märkligt nog mest svenskar och tyskar. De kommer inte över havet, som förr, utan med bil över bergskammen i norr. Vägarna är smala och vindlande. Färden bjuder på hisnande branter och fantastiska utblickar över ett mytiskt landskap.

Jag arbetade där med en mycket trivsam skara människor. Förutom våra samtal om ledarskap på den lilla terrassen i Lendas, gjorde vi en del utflykter tillsammans i trakten. Till den halvt övergivna bondbyn på andra sidan berget. Där satt tandlösa gubbar med radband. En tjock präst med yvigt skägg åt frukost. Vi åkte till ruinerna av det mäktiga Phaistos och funderade över organisationsprinciper. Och vi promenerade till en magisk strand med övervintrade hippies och märkliga stenformationer. Vägen gick via en bäckravin, som kunde ha förekommit hos Homeros.

Vid nedstigningen i ravinen fick vissa vända. Branten var för hög och hotfull. Solen brände, men där nere i skuggan var luften sval och där fanns grön växtlighet. Riktiga träd och buskar med gröna blad, vilket annars saknades i området. Getterna tuggade överallt på snustorr macchia. De var verkliga bergsklättrare, orädda med full kontroll och svåra att upptäcka. Bara bjällrorna avslöjade deras färdväg längs bergssidan.

Kvällarna var kanske det bästa av allt. Ljumt i luften och mörkt. Ljudet av vågorna på avstånd, rofyllt och sublimt. De moderna grekiska problemen lyste med sin frånvaro. Det hela borgade för underbar vila, långa meditationer och många goda samtal om viktiga ting.

Jag fann att distansen räckte, jag kunde blicka tillbaka hemåt och se någonting nytt. Platsens tempo och rytm var behaglig. Det fanns utrymme för tankar att djupna och nyanseras. Lendas slår an en grundton och ingjuter en känsla som är lätt att bli förförd av. Att fastna är enkelt, det förstår man. Man får passa sig…

Den som blir nyfiken på Lendas kan kolla här, eller här.