26 apr. 2014

En ny organisatorisk roll för elevhälsan

För att skolor ska kunna förändras och förbättras krävs ett effektivt ledarskap och ett organisationsbaserat sätt att tänka kring utveckling. Precis som i alla andra organisationer, skulle man kunna tillägga. Johan Hallberg, rektor i Kolsva skolområde i Köping, pekar under en föreläsning ut en intressant och fullt möjlig väg att gå, för den som söker organisatoriska lösningar i skolutvecklingen.

Hallberg har arbetat på sin post i tio år, och har uppdrag för Skolverket när det gäller insatser för en förstärkt elevhälsa. Utan tvekan har rektor Hallberg med personal gjort ett styvt jobb under de senaste åren. Man räknar med att för tredje året i rad ha 100 procents måluppfyllelse, dvs inga elever lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Bara för några år sedan var resultaten mer ordinära.

Det som har skett på vägen är intressant. Elevhälsan har fått en helt central roll för skolans utveckling. Elevhälsoteamet med dess multiprofessionella sammansättning utgör ett viktigt nav i arbetet. Teamet tar regelbundet – flera pass varje vecka - emot skolans lärare för konsultationer, då frågor och problem uppstår kring enskilda elever eller grupper. Det finns ”en väg in” till att starta ett individuellt elevärende, och det sker genom detta första konsultativa möte. Ofta stannar det dock vid en snabb coachande insats och en kollektiv problemlösningsprocess. Mycket handlar om att någon lyssnar på en brydd lärare.

Detta arbetssätt ger rektor en arena för att utöva sitt pedagogiska ledarskap, genom att alla lärare passerar revy och får möjlighet att lufta pedagogiska dilemman. Det blir samtidigt en arena för individuell kompetensutveckling kopplat till vardagen, något som alltid efterlyses på våra skolor. Mötena i teamet blir i goda fall till en sorts ”thinktank” som gagnar alla.

Ett förtroendefull och prestigelös samverkan i denna kontext, öppnar för fler okonventionella arbetssätt. Bland det mest inspirerande är det som Hallberg kallar ”att vända en klass – från kaos till ordning”. I det fall en klass som helhet uppvisar ett problematiskt och destruktivt beteendemönster, går hela elevhälsoteamet in i en intensiv samtalsprocess under en fjortondagarsperiod. Klassen bryts ner i smågrupper, som har dagliga samtal med en representant för teamet. Frågor som diskuteras är klimatet i klassen, hur man skulle vilja att det var, vilken roll den enskilde eleven spelar, m m. Insatsen brukar räcka. Efter fjorton dagar har förhållandena lugnats ner, klassen tar sig vidare. 

Varför försöker inte alla skolor kopiera denna modell? Tja, förutom att organisationsutveckling alltid är kontextuell och inte kan kopieras rakt av, finns det förstås några uppenbara hinder på vägen. Det hela förutsätter exempelvis en prestigelöshet i förhållande till egna brister och tillkortakommanden. Det gäller för den enskilde medarbetaren men också skolan som helhet. Att detta ibland är en svår nöt att knäcka vet vi. Det är inte allom givet att klara av att be om hjälp, att erkänna brister som kräver förändring, hur nödvändigt detta än kan vara. Ett annat hinder är mentala föreställningar om elevhälsans uppdrag och roll i helheten. Ett annat, organisatoriskt, problem är att de olika professionerna på skolan kan ha svårt att samverka som kollektiva problemlösare. ”Är detta ditt problem eller mitt?”, är nog ett mycket vanligt tankemönster. Det synsätt som Hallberg och hans personal ger uttryck för är det salutogena och det kollektiva ägandets. Vi äger våra problem och pedagogiska utmaningar tillsammans – helt enkelt.


11 apr. 2014

Med blicken mot framtiden


Att ta del av Kairos futures framtidsbilder är alltid stimulerande. På Framtidens lärande - nästa steg, redovisade forskningsledaren Thomas Fürth idag några prognostiserade huvudlinjer för skolans vidkommande. Här fanns hisnande och skrämmande perspektiv, men också ganska vardagsnära och konkreta tankar om vad skolan kan tänkas behöva i en snar framtid.

Till det senare hör Karios futures förslag till organisationsutveckling i skolan. Rapporten Framtidens lärare och lärande har funnits ett slag nu, men det gör den inte mindre aktuell. Man föreslår helt enkelt en delning av lärarens många uppgifter på ett flertal olika roller. Man tycker sig se en alltmer överansträngd lärarkår, som inte på något rimligt sätt kommer att klara av det berg av förväntningar och krav som tornar upp sig. Om man istället delade upp lärarskapet på följande sätt, blev situationen måhända hanterbar:

- ämnescoach: ungefär som normalläraren nu, ansvarig för undervisning i ett eller flera ämnen
- metodutvecklare: en expert på metoder och metodutveckling 
- ämnesutvecklare: samma som ovan, men med fokus på ämnesdidaktisk utveckling
- superinspiratör: en som verkligen har utstrålning och fångar elevernas uppmärksamhet, exempelvis i storföreläsningar
- mentor: den som har ansvar för och jobbar med den enskilde elevens långsiktiga och kortsiktiga utveckling. 

Var och en av dessa roller föreslås få en ordentlig formalisering i tydliga befattningar som kan bli del av ett karriärsystem. Tanken är enkel och utmärkt!

Jag har själv länge pläderat för en utvecklad skolorganisation, med fler formella roller och annan kultur än den dominerande. Lärande organisationer är paradoxalt nog ganska ovanligt i skolmiljön. Lärare behöver i högre grad arbeta i team - riktiga team - där kompetens, roll och befattning inte är samma för alla. Med en utvecklad teamorganisation behöver inte alla vara behöriga och betygsättande, exempelvis. 

Tankar som dessa är otänkta och otänkbara för många skolmänniskor. Men stundande utmaningar kommer kanske snart att tvinga ut oss på okänd mark.

Till Fürths mer svindlande och skrämmande tankegångar hörde en potentiell marginalisering av alla traditionella institutioner, i takt med fortsatt samhällsomvandling och teknikutveckling. Skolan går samma väg som kyrkan, kanske. Fortfarande mitt i byn, inom en snar framtid kanske mer i marginalen. 

Om skolan hamnar där, kommer många att vilja lämna. Inom kort (ska vi säga inom 10 år?) kommer det att finnas gott om virtuella alternativ till en kanske stagnerad skola, både nationella men framför allt internationella varianter. ”Plattformsgiganter” var begreppet som Fürth använde, och förde tankarna till IT-jättars och prestigeskolors intåg på en virtuell internationell utbildningsmarknad. Lokala stödfunktioner behöver inte saknas - utanför skolan. ”Anställningsbara studenter till salu”, tar rekryteringsföretagen hand om och gör till attraktiva alternativ. Vi ser det redan i samband med läxhjälp.

Vi vet egentligen inget om framtiden, sammanfattade Thomas Fürth ödmjukt. Föga trösterikt för bekymrade skolmänniskor…?

9 apr. 2014

Svensk modernism och konsten att göra om

Så sitter man på tåget igen. Det avgick i tid! Jag vet inte, men tåg känns civiliserat som färdmedel. Bra för miljön också, på den punkten långt överlägset flyget. Förutsättningen är förstås att det fungerar. Den engelske historikern Tony Judt (bl a Ill fares the land) tog de engelska tågen som exempel på hur skevt allting blev i Storbritannien när den nyliberala vågen under Thatcher drog fram. Ingenting fungerade. Man fick backa och göra om. 

Också här hos oss får man lätt för sig att det råder ett eller flera systemfel när det gäller järnvägarna. Här finns nog en del att göra om. Nu får vi i alla fall höra att det ska investeras en hel del. Dock ej så mycket som de mest miljövänliga (och framtidsfokuserade?) vill. 

Samtidigt som man började luckra upp de stora statliga systemen i Sverige (”det här är ingen riktig post!”), tog man nya steg i förändringen av skolan. Den frihetsreform som genomfördes sägs vara den mest radikala i världen. Inte ens i USA, där friskolorna är många, råder samma liberala system. Vi tycks ha svårt att förstå vår egen radikalism. ”Världens modernaste land” hette en populär TV-serie med Fredrik Lindström för några år sedan. Där förklarade Lindström för häpna tittare hur speciella vi svenskar är. Extremmodernister, skulle man kunna säga. Alltid först med det senaste, och föga historiskt intresserade.

Nu förstår de flesta att något mycket allvarligt har hänt med den svenska skolan. Saker måste göras om. Men vad? Medan järnvägarna är något konkret och relativt enkelt att fixa till, om pengarna finns, är skolan som system, dess relation till omgivningen allt annat än enkelt. Frågan är om ansvariga politiker ens har lyckats fånga problemen i dess hela vidd. Jag tvivlar.

Och nu åker jag med tåget till Framtidens lärande, i Stockholm. För en svensk är det framtiden som gäller, det förflutna gör vi bäst i att glömma. I rådande läge borde vi dock försöka lära lite av historien, tror jag.Hur hamnade vi här, liksom. 

4 apr. 2014

Skolan och digitaliseringen

Orkar vi med fler tankar om tillståndet i svensk skola? Den som inte gör det kan sluta läsa nu… För nu tar vi ett varv till, denna gång kring skolans digitalisering.

Frågan om skolans digitalisering är intressant för att förändringen utmanar på så många plan och på ett så genomgripande sätt. Teknikutvecklingen skapar pedagogiska utmaningar i klassrummet för läraren, som behöver fundera över hur elevernas digitala kompetens ska tränas och utvecklas, samt vilka arbetssätt, program och nätresurser som eleverna behöver bekanta sig med. Läraren behöver också utveckla en strategi där elevernas många gånger intensiva närvaro på nätet möts på ett pedagogiskt lämpligt sätt. Sociala medier som Facebook och Twitter erbjuder enorma möjligheter till ökad interaktion, vilket många lärare redan utnyttjar flitigt.

Läraren blir också utmanad i sin personlighet, den personlighet som är lärarens främsta verktyg. Vilken position intar jag i det digitala samhället? Hur ser mitt liv på nätet ut? Hur ska jag relatera till en verklighet som jag kanske känner mig främmande inför?

Vidare utmanas skolledningen och huvudmannen eftersom man måste ta ställning till långsiktiga strategier med många fallgropar kring investeringar och kompetensutveckling, samt frågan om hur en hårt institutionaliserad organisation anpassas efter teknikutvecklingens dynamik. Det är uppenbart att många skolor inte klarar utmaningen. Det som då riskerar att inträffa är att undervisningskvaliteten försämras, helt enkelt. Utan ett samlat och väl förberett grepp om utvecklingen riskerar  distraktionerna ta överhanden när eleverna lämnas vind för våg med sina datorer.  

För det tredje utmanas själva grundkonceptet ”skola”, då vi strängt taget inte behöver tänka i termer av hus och platser, utan istället kan börja se skolan som verksamhet och process, pågående överallt och hela tiden. Inte så att skolan kan stänga igen, men vi bjuds att fundera över tidigare mycket fasta positioner som tekniken löser upp.

Denna potentiella gränslöshet måste analyseras, bedömas och hanteras. Nya positioner måste intas, mentalt och konkret.  I Norge prövas nu en virtuell matematikskola för grundskolans sista år. När får vi motsvarande försök i Sverige?

Hur ska vi då bedöma läget? När det gäller teknisk utrustning befinner vi oss i ett toppläge. Det visar det senaste årets rapporter från Skolverket och Digitaliseringskommissionen. Där är det således lugnt. När det gäller användningen av tekniken existerar möjligen en viss ”tröghet” men frågan är om den är så alarmerande som vissa skribenter och debattörer gör gällande. I SVD hette det den 14/3 att Sverige håller på att puttas ner från tronen som ledande IT-nation. Reaktionen känns lite hysterisk. Men att den typen av larmsignaler fått ministern i rörelse visar beskedet härom veckan om att det kommer en nationell IT-strategi för skolan.

Men nästan 90 procent av grundskolans elever använder datorer i skolan, jämfört med drygt 70 procent i OECD-genomsnittet. Över 98 procent av eleverna har tillgång till dator hemma. I OECD är genomsnittet 94 procent. Vi är i princip det mest uppkopplade folket i världen och, sägs det, det mest teknikvänliga. Den omtalade fientligheten när det gäller digital teknik i vissa skolmiljöer är sannolikt överdriven. Istället handlar det oftast om bristande kompetensutveckling och dålig teknisk support. Apparater och system måste fungera väldigt väl i skolans snabba vardagsmiljö. Många lärare vittnar om att det fortfarande finns brister här. Vid internationella jämförelser som Digitaliseringskommissionen gjort antyds att Sverige satsar förhållandevis lite på tekniskt och pedagogiskt IT-stöd.

Innan vi har lärt oss att prioritera kompetensutveckling som en strategisk motor i skolans värld, och innan vi har lärt oss att sofistikerad teknik kräver ordentligt med support, både tekniskt och pedagogiskt, finns det ingen anledning att stressa fram fortsatta IT-satsningar. Istället kan man ta sig an övriga utmaningar som skolan står inför. Punkter på dagordningen saknas ej.

Under tiden finns det en rad saker att fundera över:

- Är de fallande resultaten i svensk skola en följd av förändringar (försämring) i skolan eller är det förändringar i livet utanför skolan som spökar? I ett fall vet vi rätt säkert att det förhåller sig på sistnämnda sätt. Barn och ungdomars digitala liv har lett dem bort från fritidsläsningen, vilket inverkat negativt på läsförmågan. Kommer skolan kunna kompensera för detta?

- Hur dominerande måste tekniken vara i skolan? Går det över huvud taget att bibehålla små eller stora delar av skolan som analog miljö? Varför eller varför inte?

- Hur ser förhållandet mellan lärande och undervisning ut? Kan vi spara tid och pengar, vinna motivation, genom att lösa upp relationen något, eller till och med ganska mycket? Kan vi lära oss utnyttja den frihetspotential som tekniken bjuder, eller kommer den logiska konsekvensen – ökad heterogenitet – skrämma för mycket?

Den som lever ett litet tag till får se…