För att skolor ska kunna förändras och förbättras krävs ett
effektivt ledarskap och ett organisationsbaserat sätt att tänka kring utveckling.
Precis som i alla andra organisationer, skulle man kunna tillägga. Johan
Hallberg, rektor i Kolsva skolområde i Köping,
pekar under en föreläsning ut en intressant och fullt möjlig väg att gå, för
den som söker organisatoriska lösningar i skolutvecklingen.
Hallberg har arbetat på sin post i tio år, och har uppdrag
för Skolverket när det gäller insatser för en förstärkt elevhälsa.
Utan tvekan har rektor Hallberg med personal gjort ett styvt jobb under de
senaste åren. Man räknar med att för tredje året i rad ha 100 procents måluppfyllelse, dvs inga elever lämnar grundskolan utan behörighet till
gymnasiet. Bara för några år sedan var resultaten mer ordinära.
Det som har skett på vägen är intressant. Elevhälsan har
fått en helt central roll för skolans utveckling. Elevhälsoteamet med dess
multiprofessionella sammansättning utgör ett viktigt nav i arbetet. Teamet tar regelbundet
– flera pass varje vecka - emot skolans lärare för konsultationer, då frågor
och problem uppstår kring enskilda elever eller grupper. Det finns ”en väg in”
till att starta ett individuellt elevärende, och det sker genom detta första
konsultativa möte. Ofta stannar det dock vid en snabb coachande insats och en
kollektiv problemlösningsprocess. Mycket handlar om att någon lyssnar på en
brydd lärare.
Detta arbetssätt ger rektor en arena för att utöva sitt
pedagogiska ledarskap, genom att alla lärare passerar revy och får möjlighet
att lufta pedagogiska dilemman. Det blir samtidigt en arena för individuell
kompetensutveckling kopplat till vardagen, något som alltid efterlyses på våra
skolor. Mötena i teamet blir i goda fall till en sorts ”thinktank” som gagnar
alla.
Ett förtroendefull och prestigelös samverkan i denna
kontext, öppnar för fler okonventionella arbetssätt. Bland det mest
inspirerande är det som Hallberg kallar ”att vända en klass – från kaos till
ordning”. I det fall en klass som helhet uppvisar ett problematiskt och destruktivt
beteendemönster, går hela elevhälsoteamet in i en intensiv samtalsprocess under
en fjortondagarsperiod. Klassen bryts ner i smågrupper, som har dagliga samtal
med en representant för teamet. Frågor som diskuteras är klimatet i klassen,
hur man skulle vilja att det var, vilken roll den enskilde eleven spelar, m m.
Insatsen brukar räcka. Efter fjorton dagar har förhållandena lugnats ner,
klassen tar sig vidare.
Varför försöker inte alla skolor kopiera denna modell? Tja,
förutom att organisationsutveckling alltid är kontextuell och inte kan kopieras
rakt av, finns det förstås några uppenbara hinder på vägen. Det hela
förutsätter exempelvis en prestigelöshet i förhållande till egna brister och
tillkortakommanden. Det gäller för den enskilde medarbetaren men också skolan
som helhet. Att detta ibland är en svår nöt att knäcka vet vi. Det är inte
allom givet att klara av att be om hjälp, att erkänna brister som kräver
förändring, hur nödvändigt detta än kan vara. Ett annat hinder är mentala
föreställningar om elevhälsans uppdrag och roll i helheten. Ett annat,
organisatoriskt, problem är att de olika professionerna på skolan kan ha svårt
att samverka som kollektiva problemlösare. ”Är detta ditt problem eller mitt?”,
är nog ett mycket vanligt tankemönster. Det synsätt som Hallberg och hans
personal ger uttryck för är det salutogena och det kollektiva ägandets. Vi äger
våra problem och pedagogiska utmaningar tillsammans – helt enkelt.