Minns ni skolan? När man tvingades jobba i grupp fast man inte ville. Det var alltid någon som inte tog ansvar, som ville göra så lite som möjligt. Ständiga strider om vägval och ambitionsnivåer. Inte kul. Jag upplevde det igen många gånger som aktiv lärare på 90-talet. Varför jag envisades så med arbetsformen – jag var ingen fanatiker i sammanhanget, absolut inte – undflyr mig idag en smula. Det var nog argumentet om ”social träning” som vägde tyngst, inte att det förväntade resultatet skulle vara så mycket bättre – det var det i stort sett aldrig. Men många elever hade kul, ingen tvekan om det. Andra led desto mer.
Grupparbetets fröjder och fallgropar återkommer som viktigt tema i arbetslivet. Managamentlitteraturen har de senaste decennierna haft ett stark fokus på teamwork och allt som följer därpå: teamutveckling, gruppdynamik, analyser av gruppens utvecklingsnivå etc. Jag jobbar nästan dagligen med det. Temat lär vara det mest beforskade av alla inom organisationsläran.
Pandemin har kraftigt minskat möjligheten till den form av grupparbete där vi samlas i samma rum. Om samverkan över nätet ska betraktas som ”grupparbete” är en öppen fråga, men vittnesmål och erfarenheter är nu rikhaltiga om att Teams, Skype, Zoom och alla de andra, lämpar sig för enklare interaktionsformer, inte känsliga eller mer sofistikerade diton.
Många beskriver hur arbetet effektiviserats kraftigt genom de långa pass av ensamarbete som vi nu erfar. Det är inte bara skönt att slippa möten, det ger alltså också betydligt bättre resultat. Det här är intressant förstås. Hur ska vi förstå det? Organisationslivets mest hyllade arbetsform – teamwork – hamnar i nytt ljus. Ensamarbetets möjligheter och vedermödor kommer tillbaka som objekt för våra reflektioner och analyser.
En som sysslat länge med detta är Susan Cain, författaren till den uppmärksammade boken Quiet – The power of introverts in a world that can never stop talking (svensk översättning finns). Det är på sätt och vis självklart att introverta personlighetstyper är de som trivs bäst med stadigvarande ensamarbete. Samtidigt, framhåller Cain, är det ofta så att introverta föredrar förutsägbarhet och rutin, vilket pandemin knappast bjuder på. Tvärtom har vi kastats ut i en tillvaro som är i högsta grad oförutsägbar och som bjuder på ständigt nya budskap om regler och råd som tvingar oss till diverse anpassningar. Vi är ganska många som inte gillar detta alls.
Det stimulerande med Cains bok är hennes sätt att kritiskt granska den ”extroverta kultur” som dominerat det amerikanska samhället under lång tid. Hennes skildring av dess framväxt under 1900-talet är en ögonöppnare för undertecknad, utan tvekan. Det dominerande amerikanska interaktions- och kommunikationsmönstret, är en kulturprodukt – det är en viktig poäng. Att väldigt många amerikaner vantrivs i den kulturen är ytterligare en.
Vi är väl många – inte minst introverta – som blir förtjusta av ”det amerikanska”. Den pratglada, öppna, lite klämkäcka framtoningen som gör det så lätt att umgås med amerikaner har vi helt enkelt fallit i farstun för, eller hur? Amerikanska föreläsare på svensk scen är ofta en instruktiv situation. Den amerikan som är förberedd kan skoja om att han/hon inte förväntar sig några reaktioner av en svensk publik, medan den som inte är förberedd lätt drabbas av nervösa ryckningar. Jag har sett prov på båda typerna. Kulturella interaktionsmönster som krockar alltså.
Tillbaka till Cain som i sin bok levererar en välriktad kanonad mot de extroverta arbetssätten, inklusive alla former av grupparbete. Det är rätt uppfriskande att läsa henne, bland annat för att hon säger sådant som vi nog egentligen visste – men har hindrats från att artikulera på grund av rådande trender och normer. Cain hyllar ensamarbetet och går systematiskt igenom ett antal fördelar.
Arbete i grupp leder till sämre resultat och lägre grad av kreativitet. Varför? Jo, fenomenet med ”social loafing” är alltid närvarande. Vissa lutar sig tillbaka en smula och låter andra göra jobbet. Det här tycks vara i stort sett omöjligt att undvika. Grupparbetet utsätter oss obarmhärtigt för ett annat mäktigt gruppfenomen: grupptryck. Cain tar upp temat brainstorming - en av de vanligare formerna av grupparbete. Dess välsignelser formulerades först av amerikanen Alex Osborn, företagare och författare, som under 40- och 50-talen skrev en rad böcker i ämnet. Hans intresse upptogs av hur man ska få bort grupptryck och nervositet när det gäller att dela goda idéer med sina arbetskamrater. Ur detta föddes de bekanta idéerna om arbetsprocesser som uppmuntrar långa - gärna rätt vilda - förslagslistor där den kritiska blicken är förbjuden. Vi är alla bekanta med varianter av detta arbetssätt. Problemet är bara att det inte fungerar.
Fyrtio år av forskning på området har ständigt lett till samma resultat: prestationer går ner ju större grupp vi har att göra med. Grupptrycket försvinner helt enkelt inte. Intressant är också brainstorm-gruppers bild av sina egna prestationer: de överdrivs i stort sett alltid. Korrektivet är faktiskt brainstorming on-line. Fenomenet är illustrativt: över nätet upplever vi inte trycket och förväntningarna från våra arbetskamrater. Det är i själva verket en form av ensamarbete.
Men här någonstans känner vi att det behövs nyanseringar. Gruppsamverkan är naturligtvis helt nödvändigt i en rad sammanhang: diskussioner inför beslut, kvalificerad informationsdelning, verbalisering av tankar och känslor. Vi har olika roller och uppgifter i ett projekt. Med mera. Men, vid arbetsuppgifter som kräver eftertanke, koncentration och innovation - är ensamarbetet överlägset. Vill du öva på en uppgift för att bli bättre, ensamarbetet vinner. En sak i taget, med djup koncentration - multitasking är för länge sedan avslöjat som en myt från Internet-erans barndom.
Cain ger ett flertal exempel på hur de mest innovativa och kreativa människorna i historien tenderar att ha starkt introverta behov. De beskriver sig ofta som oberoende och individualistiska. De många forskare som sysslat med frågan är tämligen ense: ensamhet är helt enkelt en viktig förutsättning för kreativitet. Ett exempel är Apple-grundaren Steve Wozniak. I sina memoarer ger han följande enkla råd: ”Arbeta ensam! Du kommer att kunna designa revolutionerande produkter och funktioner om du arbetar på egen hand. Ingen kommitté. Inget team.”
Varför arrangerar vi då våra arbetsplatser för att maximera interaktion – öppna kontorslandskap, och grupparbetsmöblering i klassrummen? Bra fråga. Cains svar är att den amerikanska extroverta kulturen har fått en så dominerande ställning att dess uttryck har tolkats som natur, det enda möjliga, det enda rätta.”Det nya grupptänkandet”, som Cain kallar det, har mäktiga försvarare och förespråkare. Och det som importeras från USA, har alltid hög status i vårt land.
Först nu, i pandemins tidevarv, kan vi tydligare se att vi låtit oss luras. Helt i linje med Cain, lär oss pandemin att koncentrerat ensamarbete hemma, är effektivare. Vi inser också att det ofta är tråkigare. Samt att vi ibland faktist måste träffas fysiskt, när kraven på tillit, empati och förtroende är sådana, att bara ett möte face to face duger. Men därutöver, bör ensamarbetet premieras och utforskas, som den överlägsna arbetsform som det många gånger är.
