Vårt förhållande till tiden - en komplicerad sak

Ämnet tid och vår förmåga att ”hantera” den tilldrar sig mångas intresse. Ämnet ligger onekligen ”i tiden” och under vinterledigheten kan vi också lugna ner oss en smula och tänka över det. Helgernas och ledighetens tidsförlopp är för somliga makligt och nedskruvat. För andra svischar det till och sen är det över. Ibland kan samma tidsförlopp kännas utdragna och blixtsnabba på en gång. Det är en subjektiv och känslomässig sak.

Några av oss försöker ständigt vinna kontroll över tiden, ofta med klent resultat. Det handlade nyss om allt som behövde bli färdigt innan ”den stora ledigheten” bryter ut. Även om julklappar och matlagning rationaliseras bort eller klaras av med förenade krafter och sänkta ambitioner, så är det svårt att hinna med. Själv oroas jag över att inte ha röjt upp ordentligt, främst i hjärnan där olika ting försöker samsas i en förtvivlad röra. Jag är rädd att jag inte hittar tillbaka till det väsentliga, när arbetet väl börjar igen. Något säger mig samtidigt att rädslan är överdriven.

”Experterna” vill förstås hjälpa oss med detta, exempelvis genom listor över tips för hur vi bör tänka och agera. Ledarna försökte nyligen på sin blogg förklara hur man ”tar makten över tiden”! Denna dramatiska formulering döljer ett knippe råd kring hur man sätter vettiga gränser för sig själv, för arbetet och fritiden. Inte så märkvärdigt i tanken kanske – men ack så svårt att realisera!

Är det inte fråga om gränssättning och vettig struktur, så kan det handla om knep och tekniker som hjälper oss att ”stoppa tiden” och ”leva i nuet” eller hur nu våra abstraktioner om tiden är formulerade. Vi mediterar, jobbar igenom koncentrations- och avslappningsövningar, joggar och gör yoga. Vi söker mindfulness. Vi söker ”flow”. Om du inte vet hur du gör så kan du pröva Ledarnas nya app ”Chefsflow”. Ja, det är sant, appen finns! Med dess hjälp kan du kartlägga veckans alla aktiviteter och efteråt kan du se hur mycket tid för flow som du haft, och hur mycket tid du lagt på annat. Vittnar inte detta om viss desperation? Eller åtminstone om en betydande vilsenhet på området? Hursomhelst är flow ett lika eftersträvansvärt tillstånd för många som den djupa stillheten. Och förmodligen lika svårt att uppnå.

Vi kan också välja ”medicin” av mer klassiskt snitt, och strunta i den moderna expertisen, om vi vill fördjupa oss i ämnet tidshantering. Mina tankar går till romanen Bergtagen, av Tomas Mann. Detta litterära mästerverk från 1924 handlar om den unge Hans Castorp som ska hälsa på sin kusin i de schweiziska alperna. Istället för planerade två veckor stannar Castorp i sju år! Han trivs helt enkelt väldigt bra med sitt ensidiga och välstrukturerade liv på sanatoriet, och vill inte tillbaka till livet ”där nere”. Materiellt saknas inget, intellektuellt erbjuder en samling stimulerande individer på orten allt han kan önska. Och där finns en kvinna att älska.

Ett stycke in i boken kommer avsnittet Exkurs om tidssinnet.

Man tror på det hela taget att sådant som är intressant och nytt ”fördriver”, det vill säga: förkortar tiden, medan monotoni och tomhet hämmar och hindrar dess gång. Detta är inte obetingat riktigt. Tomhet och monotoni kan visserligen tänja ut ögonblicket och timman så att de blir ”långa”, men de stora och riktigt stora tidsmängderna förkortar de så till den grad att de rent kan förflyktigas och bli till ”intet.” Omvänt är ett rikt och intressant innehåll mycket väl i stånd att förkorta timman och till och med dagen så att de får vingar, men i stort sett ger det bredd, tyngd och soliditet åt tidens gång, så att händelserika år går mycket långsammare än de där fattiga, tomma, lätta, som vinden blåser framför sig och som flyger bort. Det man kallar långtråkighet är alltså egentligen snarare en sjuklig kortvarighet hos tiden till följd av monotoni: stora tidsrymder krymper vid oavbruten likformighet ihop på ett vis som gör hjärtat dödsförskräckt; om en dag är som alla andra dagar, då är de alla som en; och vid fullkomlig enformighet skulle det längsta liv upplevas som helt kort och ha flugit bort utan att man visste ordet av. Tillvänjning innebär att tidssinnet somnar in eller åtminstone mattas, och om ungdomsåren upplevs som långsamma, det senare livet däremot går allt fortare och ilar iväg, så måste även det bero på tillvänjning. Vi vet mycket väl att andra eller nya vanor är det enda vi kan ta till för att hålla kvar vårt liv, friska upp vårt tidssinne, göra så att våra tidsupplevelser blir yngre, starkare långsammare och vår livskänsla överhuvudtaget därmed ny.

Thomas Mann har uppenbarligen förstått en del av det som vi ständigt brottas med. Måhända är det trösterikt att upptäcka att tidens snabba flykt inte enbart har med IT-samhället att göra. Han inspirerar dessutom till konkreta nyårslöften av olika slag!

Ett av de gamla grekernas tidsbegrepp – kairos – betecknade ett tillfälle i tiden då en öppning eller möjlighet erbjöd sig, som man kunde och borde ta tillvara. Och kanske borde vi trots allt, under denna långa ledighet, passa på att fundera över hur vi tar tillvara vår tid. De flesta av oss är i behov av ordentlig vila, men det kan ske på sätt som något bryter mönstren, så att ledigheten inte smälter ihop med alla andra jular och snabbt förbleknar. Det måste inte vara i form av några radikala förändringar. Det kanske räcker med att ta sig an en tjock roman av Thomas Mann?