Den introverta personlighetstypen är i ropet i år. Det är
framför allt Susan Cains bok Quiet – the
power of introverts in a world that can´t stop talking. (som kom ut i våras
på svenska) som fått genomslag. Det är en bok som fortsätter att ägnas
uppmärksamhet (NEO 6/2013), vilket är trevligt då ämnet är viktigt och en smula
underskattat. Märkligt nog sänder P1 i skrivande stund ett reportage som
undersöker kopplingen mellan personlighet och ideologisk hemvist. Skönjer vi
ett växande intresse för detta med personlighetsdrag?
Det är en härligt ”revanschistisk” titel som Cain har valt
för sin bok. En introvert har svårt att värja sig. Och man leds att tro att hon
fått utstå allsköns oförätter genom livet och att hon nu äntligen får tillfälle
att ge igen. Och, ja, många introverta kan nog dela hennes erfarenheter. Skolans
värld med sin ofta tuffa miljö är ju inte alltid nådig mot den som föredrar
lugnet och fördjupningen i studierna, före det glättade munhuggandet i
korridorerna. I ett TED-talk på nätet berättar hon rörande om sitt första sommarläger. Där hon föreställde sig lugn
samvaro kring lägerelden med travar av böcker, mötte hon oförstående ledare som
ställde krav på att ”alla skulle busa och ha kul”. Själv minns jag mitt enda
genomlevda sommarläger med viss glädje trots betydande introverta behov. Men så
var det också ett schackläger, där en stor del av tiden tillbringades under
sträng tystnad.
En av Cains poänger är att mycket av det bästa som
mänskligheten har frambringat skapats av människor som arbetat under stillsam
koncentration i ensamhet. Kreativiteten kräver många gånger en promenad i skogen,
eller en stunds meditation med trädgårdsredskapen eller strykjärnet. Men det
behovet är säkert allmängiltigt. Möjligen är det så att introverta personer
kräver lite mer av den varan.
Uppfattningarna om detta personlighetsdrag är inget nytt påfund.
Carl Gustav Jung använder begreppen introversion och extroversion för att
kategorisera två grundläggande personlighetstyper i sin bok Psykologiska typer från 1921. Enligt
Jung handlar det om energiflöden och en grundläggande psykisk orientering, absolut
inte om social förmåga. Ska vi tro Jung och andra som länge sysslat med personlighetsanalys
så fördelar sig de med extrovert respektive introvert läggning ganska jämnt i
befolkningen. Cain uppger att introverta omfattar en tredjedel till hälften av
befolkningen, och hon har ägnat de senaste sju åren åt att plöja forskningen på
området så hon bör ju ha koll.
Den moderna syntesen av de senaste decenniernas
personlighetsforskning – The big five – har förstås med dimensionen. Cain vill
ha den till den viktigaste, att den bidrar mest till att forma ditt liv.
Det är ju inte så att det alltid märks så tydligt vilken läggning
människor har, eller hur starka dessa drag är. Det socialt anpassade beteende
som (arbets)livet tvingar oss till gör det nödvändigt att tona ner
personlighetsdrag. Men, ibland blir det ändå uppenbart: En allmänt lågmäld och
reserverad person - antagligen introvert. En tyst observatör som avslutar mötet
med en briljant konklusion – det kan vara en introvert! Personen som du älskar
att anförtro dig åt, för att lyssnandet sker med fokus på dig och utan avbrott
– kanske en introvert?
Introversion är ett komplicerat och ofta missförstått
personlighetsdrag. En del introverta chefer som jag varit bollplank åt i
samtalsserier, kan ha väldigt svårt att förstå sina egna behov. Deras problem
är det som händer efter perioder av intensiv interaktion med omgivningen. ”Den
inre rösten” tar över och omgivningen stängs av. Behovet av att få gå in i sig
själv blir omöjligt att stoppa. Alla är inte bekväma med eller förlåtande
gentemot dessa uttryck av introversion.
Bland Susan Cains många tankar finns den om dagens samhälle
som inte riktigt tar tillvara och förstår sig på introverta. Min uppfattning är
dock att Cains kritik inte riktigt träffar den svenska kulturen. Här är det
trots allt ok att vara lågmäld och reserverad. Den svenske etnologen Åke Daun
gjorde i samband med ett projekt för ett antal år sedan den intressanta
iakttagelsen att det inte fanns någon svensk forskning om blyghet. Den
amerikanska motsvarigheten var massiv. Där har blyghet länge betraktats som ett
svårt socialt handikapp och många gör nog också misstaget att förväxla blyghet
med introversion.
Till syvende och sist är personligheten viktigare än vi
tror. Den bidrar på många sätt till att forma våra liv. Och det går att fånga
grundläggande mönster i människors sätt att agera, tänka och känna, vilket
personlighetsforskningen sysslat med i hundra år.
Så Susan Cain bidrar till att kasta ljus över ett viktigt
ämne, även om mycket är diskutabelt. Och när hon står där på scenen under sitt
TED-talk, så väcker hon åtminstone mina sympatier. Hon framstår, för mig, som
en introvert person som kämpar med att tränga ur sitt skal. Hon har tränat
offentligt tal i ett år, berättar hon. Ändå känns hon inte särskilt bekväm i
situationen. Många andra introverta torde känna igen sig…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar