”Back to basics” låter som ett bra koncept att ta till sig dessa dagar. Vi utmanas alla, professionellt och privat, av tidens snabba förändringar och ett allmänt osäkert läge. I sådana tider kan det vara bra att besinna sådant som trots allt är säkert. Det som utgör någon form av bas, i yrkeslivet och i livet i allmänhet.
Till detta ”säkra” hör människans ständiga behov av och möjlighet till lärande. Vår individuella potential till lärande, till konstruktivitet och kreativitet förefaller närmast oändlig. Det är definitivt ett ljus i samtidens mörker. Baksidan av myntet utgörs av låsningar och fixeringar av olika slag. Både hos individer och i samhället (i medierna exempelvis) är det lätt att hitta exempel på låsta tankemönster, koncept eller ”mentala kartor” som hindrar eller försvårar lärandet.
Att lärande, anpassning och ”coping” är centrala processer för våra möjligheter att hänga med – att överleva, leva, blomstra - torde inte vara kontroversiellt. Lärande och anpassning är fenomen som i hög grad överlappar, vilket kanske inte är någon rolig tanke. Lärandet ser vi helst som en aktiv, viljestyrd process, medan anpassning mer utgör en reaktion på något som tvingas på oss. Men, realistiskt sett finns överlappningen där ändå. ”Coping”, slutligen, kan kanske ses som den konkreta lösningen på ett problem. Coping är det handlande i någon form som är mitt svar på en utmanande situation.
De grundläggande coping-strategierna är objektivt sett bara tre:
1) förändra eller förinta det som utmanar dig
2) fly från situationen
3) lär dig tänka kring situationen på ett nytt sätt, så att den förlorar sin relevans
Vi ägnar oss allihop åt samtliga dessa tre strategier, även om de två sista kanske inte smickrar oss. Flyktstrategier är legio i vår tid, och vi har alla tillgång till ett mycket omfattande utbud av ”verktyg” på området. Fundera en stund på vad nätet erbjuder till exempel. Eller vad fysisk träning betyder för många människor i vår tid. Och, icke att förglömma, vi har ju alltid de mer konventionella drogerna att ta till. Observera att vi inte pratar om fysisk flykt - även om det också förekommer förstås - utan i första hand mental och känslomässig flykt.
Men, låt stanna en stund vid det viljestyrda lärandet, och då i första hand hos individen. Hur går det till när jag lär mig något nytt? Hur vet jag vad det är jag behöver lära mig? Och, om jag inte kan möta utmaningen genom att lära mig hantera den, hur kan jag då anpassa mitt tänkande så att jag fungerar bättre?
Det går att beskriva lärprocessen på en mängd olika sätt. Sekvensen medvetenhet – vilja – handling är ett sätt. Lärandet börjar i och med en medvetenhet om ett specifikt tillstånd. Detta följs av ett medvetet viljeinriktat beslut, som bygger på insikten att du äger utmaningen själv, och är den som kan göra något åt den. Besluten leder i sin tur till de aktiviteter som bygger kunskap och kompetens. Etc. Den amerikanska coachen Jessica Hartung utgår från denna sekvens i sin bok The conscious professional (Treelight productions, 2019).
Det är en rätt allmänt hållen bok om utveckling i jobbet, mycket av stoffet har vi mött förr. Men författaren gör några sympatiska understrykningar. En av dem gäller reflektion, vilket hon – och det är lätt att hålla med - pekar ut som en nyckel i alla lärprocesser. Självreflektion hjälper oss exempelvis att gå till botten med vår egen identitet, som kan behöva omprövas under en lärprocess. Ja, vår identitet står ofta i vägen för nödvändigt lärande: ”Jag har väl inga problem?”, ”Jag behöver väl ingen hjälp”, ”Allt är ju frid och fröjd i mitt liv”, ”Jag är väl en framgångsrik medarbetare?” Det är enkelt att inse att vår identitet fixerar oss vid vissa bestämda tanke- och handlingsmönster.
Hartung pläderar passionerat för reflektionen som ett nödvändigt inslag i lärprocessen:
Reflection holds up a mirror and lets us see ourselves, who we really are, and what really matters to us.
Det finns många namn för denna aktivitet, alltifrån Einsteins ”tankeexperiment” till Dalai Lamas ”analytisk meditation”. Hartung befordrar också användningen av en journal eller dagbok i någon form. Vi behöver få på pränt vad vi tänker och känner, så att vi kan återanvända stoffet och bygga ut tillräckligt långa tankekedjor.
Skrivandet är också ett effektivt sätt att fästa tankar i minnet. Skrivandet leder till allt större klarhet och skärpa i våra tankeprocesser. Det kan knappast överskattas som grundmetod. Tre halvtimmespass av fördjupande reflektion per vecka, är Hartungs recept. Det är nödvändigt att schemalägga passen, annars blir de lätt bortprioriterade, menar hon.
Hartungs bok innehåller en pedagogisk del med frågor till läsaren, för att hjälpa oss igång med reflektionen. Det är dock inte svårt att fabricera dylika frågor för egen användning. Undertecknad jobbar för närvarande med de här:
· Hur ser balansen ut mellan vila/återhämtning och kreativ aktivitet?
· Hur hanterar jag bättre de frustrationer som väcks hos mig, inte minst genom olika mediala flöden?
· Hur anpassar jag mina grundtjänster bättre för att möta samhällsförändringarna?
Frågorna är allmänt hållna, men de vägleder tanken och kanaliserar känslor på ett välgörande sätt. Varsågod, jag bjuder på dem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar