Förlåt men jag kan inte låta bli att reflektera ytterligare över pandemins utveckling. Känn för all del dina egna gränser, kära läsare. Hur mycket corona tål du idag?
För egen del kan konstateras att det går upp och ner med tåligheten. Vissa perioder har krävt mediefasta, eller näst intill. Större delen av corona-perioden har inneburit hårda prioriteringar vad gäller mediekonsumtion. Irritabiliteten är hög, toleransen låg. Mycket förargar lätt. Måhända är jag inte ensam, åtminstone att döma av tjattret i asociala medier.
Över huvud taget placerar sig coronan och dess hantering som en gigantisk mediediskurs, en till synes oändlig massmedial drapa. Man undrar lite vad journalister och proffstyckare gjorde innan pandemin. Vad fyllde man spalterna med pre-corona? Kanske lite mer seriöst kan man undra om den myckna rapporteringen är en del av problemet. Mycket talar för det. Tidigare pandemier som Asiaten och Hongkonginfluensan ägde rum långt före dagens informations- och mediesamhälle. Trots att dessa smittor drabbade i ungefär samma grad, togs det föga notis om dem i medierna. De framstår därför i människors minnen som ointressanta bagateller, eller nåt ditåt.
Reaktionerna på rapporteringen följer gängse mönster. När det gäller människors rädslor och oro, så härrör den många gånger från sådant som behandlas i medierna. Exemplet brottslighet är talande. Människor är ofta rädda för att drabbas av brott trots att deras eget vardagsliv inte uppvisar några, eller åtminstone få, konkreta fall. Det vi läser om i tidningen, eller ser på TV-nyheterna, eller läser om på Internet, blir verkligare än det som vi erfar själva i praktisk bemärkelse. Medialisering är ordet för ett samhälle där människors tankar och känslor primärt formas av och genom medier. Det här är en gång för alla den situation vi lever med. Vi kan gilla det eller förskräckas av det, men medierna formar idag den världsbild som i sin tur i hög grad formar våra liv.
Bara utifrån blotta volymen av rapportering, är det inte konstigt att många människor betraktar coronan som det största och viktigaste som vi någonsin varit med om som samhälle betraktat. Så beskrivs det också av många ledare. Exempelvis har pandemin beskrivits så av den norska statsministern: den värsta katastrof som drabbat landet sen andra världskriget! Lite försynt vill jag då peka på att Norge 2020 inte hade någon överdödlighet alls, tvärtom en liten underdödlighet. Och så vill jag nämna Alexander Kielland, Breivik och Lofotsstormen 1849 - fast det var före andra världskriget. Bara helt försynt.
Bland de bättre bidragen till diskursen hör Fredrik Charpentier Ljungqvists historiska utredning om 1900-talets pandemier. Coronan satt i historiskt sammanhang alltså. Den enkla statistiken över överdödligheten i Europas länder 2020, kastar om bilden av den svenska situationen. Det är inte så illa som de värsta corona-fantasterna gör gällande. Visserligen har övriga nordiska länder lägre dödlighet, liksom Tyskland, men i stort sett alla andra länder ligger högre.
Sverige och Danmark brukar drabbas hårdare än Norge och Finland. Det är inte så svårt att räkna ut varför. Att Sverige drabbas hårdare än Danmark är inte eller så märkligt. Sverige har på många mer eller mindre roliga sätt, utvecklats längs andra linjer än våra nordiska grannar, inklusive Danmark. Det är en utveckling som pågått några decennier nu. Inte märkligt att den bekräftas i hårda data. Vi bör nog istället jämföra oss mer med länder som Belgien och Holland, vilket många har föreslagit.
Några av oss är fortfarande glada för regeringens relativt mjuka linje, även om vissa delar av restriktionerna här är lika galna som dem ute i Europa och på många andra håll i världen. På det hela taget så tar man det lite försiktigt, på typiskt svenskt manér. Man talar vitt och brett om de stora stödfonderna, men är sen lite snål med att dela ut pengarna. I Danmark däremot går det hetare till, där anklagas regeringen för fascistoida tendenser av oppositionen, när den antyder att människor i invandrartäta Vollsmose (Odense) ska tvångstestas alternativt tvångsvaccineras.
Fascistisk i sina metoder är ju knappast den svenska regeringen, även om man nu, i slutskedet av pandemin, till sist har skaffat sig legala verktyg att slå till hårt. Finns det en pandemilag så ska den väl användas, som någon högt uppsatt person kom på härom dan. Oavsett smittläge, verkade man underförstått mena.
Ljungvist bidrar med mer historisk klokskap, en sällsynt vara i Sverige dessa dagar. Han pekar på att vi med tiden blivit allt mer sårbara och känsliga för pandemiers verkningar. Människor lever mycket längre, med alltfler tillkommande sjukdomar. Och våra allmänna förväntningar på att vården ska klara allt mer och att staten ska skydda oss, har vuxit dramatiskt.
Kommer vaccinet att få krampen att släppa? Jag är inte helt säker. Många risker kommer ju att finnas kvar. Alla som inte vaccinerar sig, den asymptomatiska smittan, risken för nya farliga mutationer, och alla människor på andra sidan gränsen som vi inte har koll på! Här finns massor att fylla spalterna med och politiker att strida om. Vill man gå miste om en så enkel agenda som den om den farliga coronan? Låt oss vänta och se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar