Auktoriteter och det auktoritära

Man säger ofta att vi i vårt samhälle har gjort oss av med alla typer av auktoriteter. Då menar vi i regel traditionella auktoriteter, som präster, lärare, statstjänare av alla slag och föräldrar. Den med konservativ läggning skakar bekymrat på huvudet när ämnet kommer upp, medan den med mer progressiv grundsyn tycker detta är något bra. 

En sorts auktoritet som vi inte gjort av med, utan som vi nästan börjat avguda i vår komplexa, postmoderna tidsepok, är den vetenskapligt skolade experten (scientism är väl ordet). I corona-tider är det förstås medicinska experter som får extra mycket uppmärksamhet. Vår auktoritetstro har just en tydlig dragning åt naturvetenskapligt skolade experter. Sådana med andra intressen – som humaniora och samhällsvetenskap – förstår vi är misstänkt präglade av ideologi och annat, icke-objektivt. 

Men se, pandemin har avslöjat den medicinska expertisens förmenta objektivitet. De är inte överens! De tycker olika, och ja – de tycker saker! Sånt bör ju knappast objektivt grundade experter ägna sig åt. Det kan ju vem som helst klara av. Med annat språkbruk, vissa experter är ”starkt riskaverta” medan andra är ganska ”svagt riskaverta”. Gänget i Folkhälsomyndighetens ledning verkar vara ganska svagt riskaverta, om undertecknad ska tycka till. Det har gjort ett stort gäng experter med andra preferenser heligt förbannade. 

Riskaversion är något som har stark koppling till vår personlighet, eller andra ideosynkratiska grunddrag. Riskaversion handlar om vad och hur mycket vi är villiga att ”betala” för att undvika en risk. Experterna lever med olika grader av riskaversion, precis som alla andra människor. När de väger riskundvikande mot kostnad, är de precis likadana som vi andra. De gör olika bedömningar! Skillnaderna ligger inte i att de utgår från olika empiri. 

Andreas Berghs artikel i DN den 3/1 2021 (Därför når vi aldrig enighet om pandemiåtgärderna) kastar ett välgörande ljus över frågan. Man kliar sig i huvudet vid läsningen av artikeln och undrar var alla journalister och opinionsbildare befinner sig. Saknar de fullständigt kunskap om dessa tämligen självklara ting?

När det gäller riskaversion som samhällsstrategi tar en annan initierad skribent upp det många gånger irrationella i våra bedömningar. Roland Paulsen tar i sin senaste bok (Tänk om – en studie i oro, Bonniers, (2020)) upp ett par tänkvärda exempel. När amerikanska myndigheter efter 11 september införde hårdare säkerhetsrutiner inom flyget, ledde det till en ökning av bilresandet. Efter tio år hade lika många människor (ca 2300) dött av enbart ökande bilolyckor, som antalet döda vid attacken. 

Paulsen är också en av flera som nämner pandemin 1956-58, den så kallade ”Asiaten”, som ett kontrasterande exempel på hur riskaversionen som samhällsfenomen, eller som kultur, har förändrats. Den då rasande pandemin är fullt jämförbar i sina effekter på människan, dödstalen var höga, också många unga dog. Men någon ”nedstängning” av samhället diskuterades aldrig. Sverige genomförde ett fotbolls-VM mitt under pandemin. Det som ställdes in skedde på grund av att människor var sjuka, inte som förebyggande åtgärd.

Ytterligare en stor skillnad mellan coronan och Asiaten rör det mediala utrymmet och agendan. Asiaten var ytterst sällan förstasidesnytt och gavs inte heller de spaltkilometer av utrymme i dåtidens medier som den nuvarande pandemin får. Denna skillnad har bland annat studerats i en genomgång av DNs rapportering (se ex Jonas Nordling – Dagens arena - Fredagsmys 20/3 2020).

Riskhantering som kulturellt uttryck alltså, inte som ett utflöde av rationella överväganden. Det är det slående resultatet av lite jämförande studier. Och ytterligare ett skäl att lyssna med viss kritisk distans när våra experter uttalar sig. 

Allmänt sett har pandemin dragit fram en betydande auktoritetstörst hos många av oss. Det driver i sin tur fram en hel del auktoritära drag hos våra ledande samhällsföreträdare. En utbredd tvärsäkerhet i olika frågor är ett tecken. Den fostrande tendensen hos vissa politiker är ytterligare exempel. Det är inte vackert något av det. 

Allra mest beklämmande är vår snabbhet att kompromissa bort många av våra grundläggande fri- och rättigheter. Det bådar inte gott för framtiden. Vilka rättigheter är vi nästa gång villiga att avstå, och till vilka människor, och med vilken agenda? Den italienska filosofen Giorgio Agamben har länge varnat för hur lätt makthavare med nödens rätt åsidosätter lagen. Varför ser vi inte ansvarstagande, etiskt medvetna politiker som försvarar, eller åtminstone förklarar, den svenska grundlag som inte erkänner något undantagstillstånd i fredstid? 

Några kan tycka att det är obehagligt att vi ”sitter fast i vår kultur”. Andra framhåller det helt avgörande i att vi orkar med att se det. Resonemanget ovan återställer också ett viktigt faktum: det är våra politiker som behöver fatta besluten och göra de svåra avvägningar som måste göras. Vad är vi villiga att offra för att slippa ytterligare spridning av viruset. Rimligen inte ”hur mycket som helst”, eller ”vad som helst”, vilket många – starkt riskaverta – pläderar för. Experterna kan bidra med vetenskapliga fakta, men bör inte tillåtas göra bedömningar i komplexa samhällsfrågor. Det är inte det som deras expertis gäller. 

Det kan vara ett tufft uppvaknande att se experten som en vanlig människa. Det gäller många av oss, som har lyssnat lite för mycket på deras synpunkter. Men det är ett nödvändigt uppvaknande. Auktoriteter kan vi behöva, men överdriven auktoritetstro behöver vi se upp med.