Om betydelsen av ensamhet

En människa mår inte bra av att vara ensam. Det har filosofer, läkare, psykologer och andra vetat länge. Samtidigt är ensamhet en förutsättning för att utveckla en självmedveten och därigenom ansvarstagande personlighet. Kontemplationens betydelse för mänsklig utveckling har således också stått stark som idé genom århundradena. Ensamhet är en nödvändig kvalitet för att utveckla mognad helt enkelt. 

Ämnet är gammalt och har flera gånger behandlats utförligt. Ett exempel på en systematisk och genomträngande analys är Zimmermans Über die Einsamkeit, ett verk i fyra volymer från 1785. Men Zimmerman verkade inte i ett tomrum, han byggde i sin tur på en tvåtusen år gammal tradition med rötter i biblisk och grekisk kultur. 

 

I våra dagar kan man närma sig ämnet exempelvis genom David Vincents A history of solitude (2020). Slutkapitlet hos Vincent behandlar vår tids digitala ensamhet, eller avskildhet är kanske lämpligare att skriva på svenska. Boken är full av övergripande likaväl som mer konkreta resonemang. Exempelvis för han fram den intressanta tanken om mobilens roll som sysselsättning för fingrarna, i en tid där rökningen nästan helt kommit ur bruk. Vincent bibehåller de riktigt långsiktiga perspektiven, vilket känns gott i vår tid. 

 

En annan författare som intresserar sig för ämnet, utifrån ett mer kortsiktigt perspektiv och med den digitala tekniken i fokus, är Sherry Turkle (som har behandlats tidigare – kolla här!) För Turkle är betydelsen av ensamhet solklar och hon bekymras över vad den digitala tekniken gör med oss. Hon slår fast ett fundamentalt faktum: att vi – många av oss – blandat ihop surfande på nätet med dagdrömmeri. Att det beteendet skulle ge upphov till samma utrymme för självreflektion. Det gör det inte. 

Hon inspireras av Henry David Thoreau, berömd författare till en klassiker inom temat tillbakadragen kontemplation - Skogsliv i Walden (1845). I hans stuga i skogen fanns tre stolar - "en för ensamhet, två för vänskap och tre för sällskap". I denna enkla bild betonar Thoreau förbindelsen mellan möjligheten till självreflektion, förmågan till empati och viljan att närma sig en annan människa - på riktigt. 

 

Den tekniska utvecklingen har de senaste decennierna effektivt eroderat människors vilja och förmåga att vara ensamma. Det har i många fall drivits så långt att många – inte minst ungdomar – lider av akut mobilberoende. Många andra beroenden, med koppling till tekniken, är också aktuella. Varje ledig stund, vare sig på trottoaren eller i postkön, ska fyllas med något stimulerande. Till och med umgänget med våra nära och kära låter vi störas eller förstöras, av de ständigt närvarande apparaterna med deras koppling till nätet. 

 

Följden blir brist på mognad och brister i empati och annan för relationskompetensen viktiga förmågor. Turkle har rett ut och analyserat detta i ett par böcker: Alone Together - Why we expect more from technology and less from each other, samt Tillbaka till samtalet: samtalets kraft i en digital tid (Daidalos, 2017). 

 

Turkle definierar ensamhet (solitude) som ett tillstånd av medveten avskildhet där vi får en chans att komma till ro. Det är givetvis något annat än att vara ständigt uppkopplad, ständigt utsatt för nätets stimulantia, även om det sker i fysisk avskildhet. Nätet får oss inte att koncentrera oss på ”våra inre tankar och känslor”. Tvärtom, det splittrar oss och distanserar oss från dem.

 

Turkle tar upp den väl beforskade kopplingen mellan uttråkning och kreativitet. Många föräldrar kan vittna om detta. Ändå ser vi ofta hur föräldrar tar till medier och apparater för att passivisera sina barn och riskerar därmed att beröva dem på utforskningen av sin egen kreativitet. Jag vet, ordvalet provocerar, men beskriver ändå sanningsenligt vad det ofta handlar om. Vi som inte är småbarnsföräldrar idag ska akta oss för att moralisera, men vi kan väl stillsamt få undra om kunskaper om medieanvändningens verkningar finns där. 

 

MIT-forskaren Turkle är säker på sin sak, efter 15 år av studier av och undervisning om informationsteknikens yttringar och konsekvenser. Tekniken har en skadlig inverkan på vår personliga utveckling, och på våra relationer. Hon bortser naturligtvis inte från teknikens positiva verkningar. 

Vad är närhet utan personlig integritet, frågar sig Sherry Turkle oroat i Tillbaka till samtalet. Och fortsätter med den politiska kopplingen, tragiskt aktuell i våra dagar: vad är demokrati utan personlig integritet? Dåligt integrerade människor – en konsekvens av digitaliseringen i allmänhet och sociala medier i synnerhet. Tekniken berövar oss på nödvändig tid i ensamhet och stillhet.

 

Nätet skapar förutsättningar för avskildhet, något som helt normaliserats under loppet av några få år. Men det är inte ensamhet, i bemärkelsen utrymme att komma till ro med sig själv för att umgås med sitt inre. Istället krymper eller försvinner alltså den tid helt och hållet, då vi konfronterar oss själva som själsliga varelser. 

 

Har vi lärt oss att vara ensamma under pandemin? För några är det säkert så. Men för de flesta kan detta inte säkert avgöras. Att vara fysiskt ensam i dag, hemma eller på kontoret, innebär inte med automatik att vi faktiskt är ensamma med oss själva. Tvärtom är det sannolikt så att många tillbringar ännu mer tid on line, med en rad oönskade konsekvenser som följd. I den svenska ”associala” kulturen slår den moderna tekniken igenom med än större kraft, jämfört med kulturer där umgänge, samtal, disputation människor emellan har en mer central roll. 

 

Men det kritiska samtalet om dessa ting lyser med sin frånvaro hos oss, åtminstone i en bredare offentlighet. Vi famlar blint efter förklaringar av många samtidsfenomen, exempelvis vågen av psykisk ohälsa, när förklaringar, tolkningar, teorier och forskning flödar rikhaltigt i andra länder med andra traditioner.