Fem minuter. Det tar ungefär fem minuter innan den unga
pappan har släppt uppmärksamheten på sin dotter – kanske sju år gammal - och
övergått till att stirra på sin mobil. Scenen utspelar sig på ett av stadens
många kaféer. Vi är flera personer som sitter ensamma framför våra kaffekoppar,
några läser, andra skriver. Det är uppenbart att pappan inte finner
konversationen med den lilla flickan särskilt roande. Den rör förstås en sjuårings
vardagserfarenheter. Men hon är mycket nöjd med att gå på kafé och äta bakelse
tillsammans med sin pappa, verkar det som. Hennes hipsterpappa är dock inte intresserad. Fem
minuter får hon, inte mer. Med en för åhörarna hjärtskärande desperation
försöker den lilla flickan återfå sin pappas uppmärksamhet genom en lång rad
tjatiga frågor. Det går inte, han är fast.
Innan vi rynkar pannan för mycket åt detta beteende kan vi
lika gärna bekänna att vi inte är bättre själva. Alla, eller i alla fall många
av oss, som burit på mobiler och andra skärmar på maximalt en armlängds
avstånd, 24 timmar om dygnet, de senaste tio åren, vet vilken lockelse apparaterna
utgör.
För en del sker kanske nån form av uppvaknande i samband med
den sekundsnabba strid som utkämpas inför ett nutida toalettbesök. Ska jag
kolla apparna medan jag sitter på toaletten? För andra utgör inte ens det en
gräns. Effekterna av mobilernas närvaro är omfattande. Vår förmåga att
koncentrera oss på andra människor i ett vanligt enkelt samtal, försämras. Vår
tolerans mot att ha tråkigt – att göra ingenting – är i princip utraderad. Vår
törst efter kickarna på sociala medier eller dramatiken i ett aldrig sinande
nyhetsflöde, är till synes gränslös. Det är nu uppenbart att livet med
mobilerna för många människor uppvisar starka drag av beroende.
Forskningen om hur vi påverkas av att leva nära våra
apparater dygnet runt, är nu rikhaltig. En uppmärksammad skribent är Nicolas
Carr som i boken The Shallows – How the Internet Is Changing the Way We Think, Read
and Remember, samlat åratal av forskning kring
digitaliseringens påverkan på våra hjärnor. Carr menar att tekniken påverkar
både vuxna och unga. Det är inte en generationsfråga. Vår egen Anders Hansen,
överläkare och forskare med inriktning på hjärnans utveckling, varnar för hur
”mobiltelefonerna gör oss till hundar”.
Den amerikanska MIT-forskaren Sherry Turkle (född 1948), som
ägnat ett helt forskarliv åt digitaliseringen, skriver om hur våra relationer
och vår empatiska förmåga försämras av tekniken. Vi har svårt att ge andra vår
odelade uppmärksamhet, och många människor finner det svårt att föra ett
vanligt enkelt samtal, samtidigt som de känner en växande tomhet. (Tillbaka till samtalet – samtalets kraft i
en digital tid (Daidalos, 2017)
Efter att länge ha varit lika tjusad av teknikens möjligheter
som de flesta av oss, har hon på senare år blivit alltmer betänksam. En
avgörande vändpunkt beskriver hon på bokens slutsidor. Det är en scen där hon
och hennes entusiastiska forskarkollegor observerar hur en gammal dam på ett
ålderdomshem försöker knyta an till en ”social robot” i form av en sälunge. Kvinnan
har levt ett hårt liv och bland annat förlorat en dotter:
Den här kvinnan
försökte bearbeta sin sorg tillsammans med en maskin som var bra på att låtsas.
Och vi är sårbara: människor upplever till och med spelad empati som äkta. Men
en robot har ingen empati. De är inte dödliga och har inget liv. Så när jag såg
den där kvinnan söka tröst hos sin robot, tyckte jag inte att det var
fantastiskt. Jag kände att vi hade övergivit henne. Att delta i den scenen var
ett av mina mest smärtsamma ögonblick under de femton år jag forskat om sociala
robotar.
En av Turkles utgångspunkter är den mest mänskliga av alla
situationer – ett samtal människa till människa, ansikte mot ansikte. Det finns
idag en omfattande forskning och betydande kunskap om hur viktiga sådana samtal
är för människors välmåga i allmänhet och barns utveckling i synnerhet. De
senaste decennierna har tekniken, i form av datorer och mobiltelefoner, ställt
sig emellan människor i våra naturliga och vardagliga samtalssituationer. En
alternativ värld, full av stimulans och lockelser, finns hela tiden till hands
”vid sidan av”. Och vi är – många av oss – ständigt sysselsatta med att skifta
vår uppmärksamhet mellan det som sker i rummet och det som sker på nätet, vilket
vi blixtsnabbt kan tillgå via apparna.
Vi har, är hon benägen att påstå, förväxlat nymodigheter med
framsteg. Vi har ännu inte tänkt efter och besinnat vad utvecklingen gör med
oss. En av hennes portalformuleringar är:
Vi har ännu inte gjort
en fullständig analys av vilken effekt digitala medier har på oss människor. Vi
vill hellre koncentrera oss på det roliga.
Många av de baksidor och bieffekter av teknikutvecklingen som
Turkle uppehåller sig vid handlar om ren undanträngning. Vi ägnar mindre tid åt
varandra och mer tid åt skärmarna och den värld vi möter där. Det slår hårt mot
de unga. De motionerar mindre, är i mindre grad ute i solen och friska luften,
de läser mindre av de texttyper som verkligen utvecklar deras läsförmåga (de
fallande kurvorna för svenska elevers läsförmåga sammanfaller med genombrottet
för de smarta telefonerna) och de sover för lite och för osammanhängande.
Vi riskerar alla, unga som gamla, att bli mindre empatiska,
mindre kreativa och mer deprimerade. Känslor av tomhet och meningslöshet följer
ofta på ett överdrivet bruk av sociala medier, exempelvis. Bland de otäckare
perspektiven finns det som handlar om tillvänjning. Många unga upplever inte
att de förlorat nånting, eftersom de inte känner alternativen. De av oss som är
lite äldre kan ju enkelt komma ihåg att vi betedde oss annorlunda förr.
Exempelvis pratade vi ibland länge i telefon med varandra. Nuförtiden är det
många som aldrig ”lyfter luren”. Telefonsamtal skrämmer, upplevs som onödigt
jobbiga och tidskrävande. Vi tackar nej till samtal, helt enkelt.
Men kanske har något hänt på senare tid. Efter att vi under
ett antal år tjusats av den nya teknikens enorma potential börjar vi nu lära
oss en del av dess baksidor. Många människor funderar nu över hur ett
balanserat och förnuftigt bruk av tekniken kan se ut, på arbetsplatsen och i
privatlivet. Turkle är hoppfull, även om det är ett tillkämpat tillstånd. När
hon publicerade sin förra bok – Alone
together - på samma tema som den nu aktuella, presenterade den ett
problemfokus som många inte ville kännas vid (hon gjorde en TED-talk om detta
2012 som är sevärd). Nu är situationen annorlunda, nu vågar vi prata om
utmaningarna, menar hon. Vi har börjat inse att maskinerna ”fjärmar oss från
våra barn, kärleksrelationer och kollegor”.
Kanske kommer någon en vacker dag säga till den unga pappan
på kaféet, att han bör tänka sig för. Vad gör han med sig själv, sin dotter och
med deras relation, när han vänder bort uppmärksamheten från henne, till den
virtuella världen i mobilen? Kanske kommer han inom en snar framtid besitta
kunskaper om detta, som får honom att fatta helt andra beslut än de han gjorde på
kaféet, där hans lilla flicka satt och hungrade efter hans uppmärksamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar