En vårvarm förmiddag i februari hade jag nöjet att
sammanträda med Lars Arkander,
ledarutvecklare med en gedigen erfarenhet av vår tids organisationer.
Intervjun som ägde rum på Studio meeting point i Malmö, kom att handla om vår
tids ledarskap och om kampen mot ytligheten.
Här återges första delen av intervjun. Håll utkik efter fortsättningen. Är du intresserad av Lars bok, kan du ta dig vidare till hans hemsida
här: arkander.se
Lars, du har nyligen
publicerat en bok – Det gränslösa
uppdraget – Om ledarskap, ledarutveckling och det inre landskapet – som vi
ska ta som utgångspunkt för denna intervju. Vad är egentligen det viktigaste
budskapet du vill förmedla i boken?
Boken har ju ett flertal budskap, men det viktigaste är nog
min vilja att diskutera konsultrollen. Konsulten behöver förankra
en förståelse av att ledarskap är något som växer inifrån, inte genom tillförande
av ”verktyg” och annat stoff utifrån. Det är det jag beskriver som det
psykologiska kontra det pedagogiska perspektivet. Jag vill helt enkelt
uppmuntra till ett samtal konsulter emellan om vilket ansvar vi har här.
Jag vill bredda och fördjupa diskussionen om konsultrollen
som många gånger är alltför snäv och traditionell. Bort från ”jag är en bättre chef än du och nu
ska jag lära dig ett och annat”. Den inställningen är konsultcentrerad och inte klientcentrerad. Ledarskapet
är istället djupt personligt och det krävs förståelse för hur komplexa dagens
organisationer faktiskt är. Mycket av det ledarskap vi ser idag matchar inte
behoven. Det finns en möjlighet för konsulten att stödja detta
synsätt. Men det sker i alltför liten utsträckning idag.
Du är ganska
kritisk…?
Ja, jag är kritisk, men jag har också ett förslag på lösning,
som jag försöker beskriva i boken. Men den lösning jag förespråkar är ju inte enda möjligheten. En
annan lösning är ett annorlunda internt samtal ledarutvecklare emellan.
Vilket ansvar har vi som konsulter? På vilket sätt är vi närvarande i
organisationerna?
Vart tar ledarskapet
vägen i dagens värld? Går det din väg, så att säga, mot en fördjupad
förståelse för komplexitet, eller hur ser det ut?
I viss mån finns en sådan förståelse. Men det pågår också en
traditionell legitimering av ledarskapet, ofta rätt krampaktigt och desperat. Man
tror att kunskap och kompetens räcker. Men det gör det inte. Kompetens är en
handelsvara idag. All kompetens kan köpas. Det finns knappt någon unik kunskap.
Överlägsen kunskap ger alltså ingen legitimitet för chefsrollen.
Men det finns alltså också ett fungerande ledarskap som får
sin legitimitet genom förståelse av de processer som pågår på ett djupare plan.
Att förstå den komplexa organisationen som vi har idag – det ger legitimitet.
Att förstå det som sker under ytan.
Men jag har verkligen förvånats över hur ofta jag mött
chefer som inte är tillfreds med sin roll och legitimitet. På olika sätt
försöker man kompensera. Illusionen att vara "duktig" är rätt viktig för många.
Vad händer med den chef
som klänger sig fast vid en traditionellt legitimering?
För ”den traditionella chefen” blir upptäckten av ”det
komplexa” inte produktiv. Man ser sina brister men saknar förmåga eller verktyg att komma till rätta med dem. Det blir snarare så att man
överdriver en ytlig legitimering av sin position istället. Det är rätt vanligt
att man ”gömmer sig bakom skrivbordet”, gömmer sig bakom ”ledningen”, motiverar
inte beslut etc. Det är sånt som en modern ledare med en fördjupad
förståelse inte gör. Man kan också
krampaktigt och till varje pris försöka ”göra nytta”, vilket ofta inte är så
nyttigt.
Hur klarar sig
verksamheterna med den typen av ledare, som alltså är ganska vanliga?
Det tröga i verksamheternas infrastrukturer gör att dåligt
ledarskap går att dölja, helt enkelt. De flesta organisationer fungerar ju åtminstone hjälpligt, bara på rutin så att säga. Det är omöjligt eller svårt att
”backlogga”, det vill säga i efterhand se orsakerna till olika typer av
negativa resultat. Vilka beslut eller icke-beslut ledde till detta? Det dåliga
ledarskapet skrivs inte fram i analyserna, syns helt enkelt inte.
Antyder du därmed att
ledarskapet inte är så viktigt?
Nej, det menar jag inte. Vi kan inte rycka på axlarna åt
detta, utan måste istället finna sätt att säkra ett gott ledarskap och en
tydlig riktning i verksamheten. Vi behöver chefer som kan ta tillvara de
kunskapsresurser som finns i ett företag och som förstår sin egen roll. Det
ligger i den vändning inåt, som jag skriver om i boken.
Att tala om och
eftersträva fördjupning, i vår tid som i hög grad präglas av ytlighet, är inte det
en smula utopiskt?
Jo, så kan det naturligtvis ses. Men innebär det att man ska
ge avkall på sina ambitioner? Att man ska acceptera en lägre nivå? Det är
knappast en konstruktiv strategi - att resignera. Men visst, det är högt
ställda ideal. Och ytlighet är en mäktig trend. Det finns dock en mottrend. Jag
tycker åtminstone vi ser ansatser till det.
Jag vill inte ge upp. Verkligheten och framtiden får avgöra
vilka koncept och förhållningssätt som segrar.
Ja, det är det, kanske lite för höga. Men ska man ge upp? Jag
tycker inte det. Det svåra är paketeringen, hur ska vi få chefer att köpa detta
budskap.
Du skriver att chefer
många gånger är mindre motiverade till utveckling, än de terapipatienter som du
jobbat med? Hur kommer det sig?
Vi sitter fast i en framgångsmyt, tror jag. Att som i
terapin öppna upp sina inre rum är uttryck för att det är nåt fel på mig. Med
den inställningen är det svårt att nå djupare i de personliga skikten.
I företagsvärlden är det inte som i kulturvärlden, där
terapin är väletablerad. Där går många i terapi för att bli mer kreativa, helt
enkelt. Men terapeutiska förhållningssätt borde ha en plats i företagsvärlden, vare
sig vi tänker oss psykologer eller kvalificerade coacher på plats i
organisationerna – eller nåt annat. Det klimatet vill jag skapa i
företagsvärlden. Det behöver finnas en kultur där självrannsakan och en
problematisering av rollen inte är ett tecken på tillkortakommanden. Men oförmågan
i företagskulturen att visa sig svag, den är problematisk.
Det här vetter mot en allmän tendens i vår tid som handlar
om rädslan för tillvarons mörka sidor. Det finns ingen människa som inte också
bär på negativa drag i personligheten. Det finns ingen framsida som inte har en
baksida. Att acceptera och jobba med detta tror jag är det som skapar en
sammanhållen person, välintegrerad person.
Ledarutvecklingens mål är att skapa förståelse för hur jag
hänger samman som människa. Hur hänger exempelvis min aggressivitet ihop med min
godhet? Min arbetsmodell är att lyfta det omedvetna till en medveten nivå.
Innan det har skett kommer det omedvetna att spela oss spratt.
Ett annat hinder i sammanhanget är kopplingen mellan idrottssvärlden
och företagsvärlden och den framgångsmyt som odlas här. De mentala coacher som
arbetar inom idrotten jobbar med två promille av de mest lyckade idrottarna. Och
så tror man att erfarenheter härifrån kan överföras till företagsvärlden! Det
är märkligt…
Säg mer om det här
med personlighetens integration, som är så viktigt för ledaren…
Jo, ett samtal som på djupet utforskar människan leder till
att det skapas en inre struktur i dig. Det är oerhört viktigt i ledarrollen att
kunna skilja på ditt jag och mitt jag, eller på olika delar i ditt inre. Vad
som är din offentliga persona och vad som är din privata och så vidare. Dessa
gränser är många chefer osäkra på. De kanske lägger misslyckanden utanför sig
själva, och framgångar omotiverat hos sig själva. Detta kräver en rätt
sofistikerad analys, som dagens ledarutveckling många gånger inte når eller ens
eftersträvar.
Det här förhållningssättet bygger inte på att jag som
konsult har en bättre förståelse för vad ledarskap är. Konsulten bygger sin
position på en form av icke-kunskap. Jag vet inget om dig och din värld och vad
som gäller där, men jag är beredd att utforska detta tillsammans med dig - dina
möjligheter, tillgångar, tillkortakommanden, drivkrafter – problematisera dig
och din roll helt enkelt.
Då måste jag förstås veta hur jag kan skapa en sådan
situation. Detta är möjligen en form av kunskap – men jag vet inget om hur du
blir en bättre ledare. Du som ledare måste vara beredd att gå in på detta – på
gott o ont. Det kan vara en smärtsam väg att gå.
Som sagt, de äldre modellerna för ledarutveckling är ganska
enkla. Kvantifiering är väldigt vanligt – det här vill jag göra mer av, det här
vill jag göra mindre av. Men ledarskap utvecklas inte på det sättet.
Det här är inte lätt. Och jag vet inte om jag har svaren.
Men jag tror det finns en ansats i alla fall till förståelse av ledarskapets
komplexitet idag.
Vill du veta mer om Lars och hans bok? Gå till hans
hemsida här: arkander.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar