Är semestern slut nu? Tillhör du den betydande skara människor som har svårt med övergången från vila till aktivitet? Vad tar du till? Har nu några metoder att tillgå?
Den som desperat letar efter hjälp kan förslagsvis vända sig till antikens gamla visdomslärare. Jag vet, det är inte hippt. Det är mycket poppigare att söka efter andlig och kroppslig vägledning som har rötter i Asien. Särskilt buddhism anses av olika rutiga och randiga skäl passa oss bra.
Jag hävdar bestämt att äkta buddhism inte passar särskilt många människor alls på våra breddgrader. Vår vurm för all asiatisk visdom kommer av att den under ett antal decennier filtrerats effektivt av diverse amerikaner, varifrån vi importerat den (ok, lite förenklat). Den amerikanska versionen av asiatisk visdom faller många på läppen, liksom det mesta annat i amerikansk populärkultur. Fråga mig inte varför, detta hör lite till vår tids stora mysterier.
Men vi luras därigenom lite på vår egen visdomstradition, som alltså grundlades under antiken och som förmedlades vidare främst i och genom kyrkan.
Så, låt oss vända oss en kort stund till några av de gamle:
Det finns människor som inte lever sitt liv i nuet: det är som om de ägnade all sin möda åt att förbereda sig för att leva något annat liv, man vet inte vilket, men i alla fall inte detta, och medan de gör detta flyr tiden sin kos och går förlorad. Man kan inte spela om sitt liv på nytt, som en tärning man kastar på nytt.
Dessa rader av den grekiske filosofen Antifon förmedlar ingenting mindre än den antika filosofins version av mindfulness. En gång till, med andra ord, denna gång av romaren Horatius:
Gläds åt det som är, bry dig inte om vad övrigt vara må… Vad som är för handen må ordnas lugnt och tåligt. Det övriga, låt det som floden flyta…
Alltså, lev i nuet, koncentrera dig fullständigt på det som är. Var vaksam på alla former av yttre och inre ”störningar” som drar dig bort från dig själv, din uppgift och ditt nu. Framför allt gäller det oro för framtiden, i alla dess skepnader. Också sorgen över det förgångna, som vi inte kan göra något åt, är en meningslös och farlig distraktion.
Vår kropp är särskilt jobbig vilken vårt jag bör vara extra vaksam på. Det gör ont här och det drar och spritter där. Antikens vise föreskriver olika former av askes som en grundläggande övning. Att meditera över sina egna känsloströmmar och sin egen kropps olika yttringar är ett viktigt fokus. Meditiation och kontemplation således. Kanske under en promenad?
Ge dig ut och gå i ensamhet, samtala med dig själv.
Detta råd av Epiktetos, angående ”walking mindfulness” är inte unikt. Många filosofer, inte minst stoiker återkommer till den välgörande promenaden. Var över huvud taget medveten om dig själv ständigt. Eftersträva den stabila lyckan, den som växer ur vardagens enkla tillfredsställelser.
Ett viktigt moment är medvetenheten om döden, som här hos Seneca:
Man föds bara en gång, två gånger är inte tillåtet. Ofrånkomligen kommer vi alltså inte längre att existera, i all evighet; men du, som inte är herre över morgondagen, skjuter ändå upp glädjen till i morgon. Men i dessa dröjsmål förgår livet förgäves och var och en av oss dör utan att någonsin ha fått uppleva sinnesfriden.
Är det intressant? Blev du inspirerad? Läs mer i boken av Pierre Hadot - Vad är antikens filosofi? (Daidalos 2015). Med Hadots ord beskrivs sammanfattningsvis vad antikens vise ville åstadkomma:
Kroppsliga och själsliga övningar samverkar alltså för att skapa den sanna människan: fri, stark och oberoende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar