Intermezzo är ett vackert italienskt ord. Det känns gott att tänka på Italien dessa dagar och skönt att konstatera att de nu är de ute ur den värsta krisen - så vitt man kan bedöma. Nu kan hjulen så småningom börja rulla igen, och ordningen återställas. EU-fonderna kommer att hjälpa Italien igång igen, något de behöver. Det är sorgligt att notera den svenska regeringens motstånd mot detta. Jo, jag vet, regeringen framhärdar i att försöka formulera någon sorts princip, men det tar inte bort det faktum att den svenska hållningen blir allt mer marginaliserad. Och svenska journalister ställer få skarpa följdfrågor inför regeringens kompakta "njet".
Det var säkert fler än undertecknad som noterade att Sverige nästan var det enda land i Europa som inte sträckte ut en hjälpande hand till italienarna, när det var som värst. Det kom en officiell förfrågan om hjälp från Italien, men Sverige sa nej. Många andra länder hjälpte till. Frankrike skickade munskydd, Norge skickade sjuksköterskor. Sverige skickade ingenting. Lisa Irenius på Svenska Dagbladet skrev om saken 2 maj (Pinsamt att Sverige inte vill hjälpa andra). Det svenska pratet om solidaritet avslöjas som tom retorik. Sorgligt... Låt oss hoppas att vi inte behöver be Italien om hjälp med brandbekämpningen i sommar.
Jo, det verkar som om svenska myndigheter - inte minst regeringen - för närvarande ägnar sig åt effektiv förstöring av "Sverige-bilden" både på längden och tvären. En stark impuls infinner sig att springa ner till stranden och ropa ut över sundet: "Jag är inte svensk, jag bor i Malmö!" Men det skulle knappast beveka Mette Fredriksens hårda hjärta. För henne verkar Sverige-bilden vara ordentligt solkad sen länge.
Intermezzo betecknar ju också - som en uppmärksam läsare säkert redan tänkt - ett mellanspel, något som bryter den normala handlingen och etablerar en paus, med möjlighet till eftertanke, reflektion... Så upplever nog många corona-perioden, särskilt de som inte arbetar lika mycket som normalt. Andra (vård, skola, omsorg exempelvis) jobbar ju snarast mer än normalt, så det är inte alla förunnat att kunna tänka och känna efter.
Är det nya värderingar på framväxt i samhället? Ska jag omvärdera mitt eget liv och mina verksamheter? Det är angelägna frågor. Hur förändras arbetslivet? En stark misstanke är att corona-perioden katalyserar en rad redan tydliga trender: utslagning av branscher och människor, ökad rationalisering genom digitalisering, och kanske i förlängningen som en följd av färre resor och färre fysiska möten, ökade krav på ledarskapet, inte minst självledarskapet.
Vad händer med oss som människor? Man kan dra sig till minnes några rader av den amerikanska samhällskritikern Rebecca Solnit, apropå teknikens allt större inflytande över oss. Citatet återfinns i hennes fantastiska bok om vandring - Wanderlust - att gå till fots:
Teknikens frammarsch i effektiviteten namn håller i själva verket på att utplåna fritiden genom att göra det möjligt att maximera tiden och utrymmet för produktion och minimera den ostrukturerade restiden däremellan. Nya tidsbesparande tekniker gör det flesta arbetande människor mer produktiva, men inte friare, i en värld som verkar snurra allt snabbar omkring dem. Den retorik om effektivitet som omger denna teknik låter dessutom påskina att det som inte går att räkna inte har något värde - att det enorma utbud av glädjeämnen som ingår i kategorin att inte göra något särskilt, till exempel att dagdrömma, titta på moln, ströva omkring, titta i skyltfönster, att allt detta bara är tomrum som bör fyllas med något som är mer väl avgränsat, mer produktivt eller går snabbare.
Mer dagdrömmande, mer titta på molnen, mindre knarka nyheter samt annan mer eller mindre meningslös corona-info - detta får bli dagens recept i sjuka tider.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar