På radion härom dagen, eller var det möjligen i nån tidningsartikel, så handlade det om konsten att ”maxa sin semester”. Att ”maxa sin semester” - det är väl en praktfull självmotsägelse? Det gödslas med dylika formuleringar i våra medier dessa dagar, i takt med att semesterperioden sakta inställer sig. Det är en typ av paradoxala överdrifter som vi är ganska vana vid i vår tid. Är det för att vi svenskar egentligen är så ”lagom” som vi i allt högre grad eftersträvar det som är ”mest, bäst, störst, roligast”? Nu för tiden ska det mesta således ”maxas”, allt från effektiviteten på jobbet, heminredningen och fritidsaktiviteterna. Inget mindre än ”perfekt” accepteras. Usch, vad man kan bli trött på sånt. Detta hurtbulle-språk motverkar i själva verket ”maxandet” med stor effektivitet, för många av oss.
Det går visserligen att ha förståelse för den som tycker att det är svårt att ”göra rätt” inför, under och efter semestern. Det hör helt enkelt till våra vanligare i-landsproblem, väl känt för de flesta. Hur gör man inför semestern, för att undvika ett dramatiskt motivationsfall? Hur lär man sig koppla av när kroppen och psyket är inställt på höggradig produktion? Hur ger jag semesterdagarna en vettig struktur, så att jag inte tappar all form och hyfs? Exempelvis genom att hälla i mig alldeles för mycket alkohol? Hur hittar jag arbetslusten när jag väl kommer tillbaka? Och hur får jag ordning på min lilla hjärna, eftersom jag har fått så dåligt minne av att vila - när jag väl är tillbaka? Se där en nätt uppsättning utmaningar som alla i arbetsför ålder har att tackla.
För oss som tenderar att nyttja arbetet som en drog, är sommarledighetens oceaner av tid en verklig utmaning. Några dagar går det att hålla sig sysselsatt med lite materialvård. Det finns i regel en bil som kan putsas upp, eller en trävägg att måla. Sen kan man ofta göra en del inköp, av mer eller mindre nödvändig karaktär…. Men sen börjar det krypa i kroppen. Ångesten kommer sakta smygande. Hur fyller jag min dag? Vad känns meningsfullt att göra nära alla måsten fallit bort? Det här blir snabbt existentiellt på riktigt, för några av oss.
Att ”maxa sin semester” låter som en bra medicin. Vad som helst för att skingra känslan av tomhet! Vi kan konstatera att man lär sig med åren. Litegrann i alla fall… En del av utmaningarna är nog kroniska - är det en tröst? Det är således tur, eller välplanerat, att ha tre starka kamrater med under ledighetens första dagar. De är oerhört inspirerande alla tre, fast på lite olika sätt.
Det är Matthew Walker som skriver om Sömngåtan. Walkers omfattande redogörelser för de senaste decenniernas sömnforskning är fruktansvärt intressanta och han skriver så fruktansvärt bra. Inte konstigt att SvD gjorde hans bok till förra årets sommarläsning. Nu klämmer vi snabbt hela boken. Det är Maya Jasanoffs och en ny och hyllad biografi över Joseph Conrad - Gryningsvakten. Denne Conrad, det har många redan insett, har mycket att lära oss som lever sent på jorden. Han blomstrade i och med globaliseringens första genombrott, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Hans erfarenheter av rotlöshet, förändring och perspektivbyten, gav honom en blick på livet och världen som talar direkt till oss idag. Och, sist men inte minst, det är den geniale surgubben Ulf Lundell som i Vardagar (första delen, den andra spar vi till sensommaren) bjuder in oss till dystra reflektioner över mänsklighetens och civilisationens förfall, men samtidigt lyckas trösta oss på det mest häpnadsväckande sätt. Det är stor litteratur, utan tvekan.
Umgänget med dessa tre, blir vårt sätt att maxa semestern. Ett stabilt och hållbart sätt, får vi hoppas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar