7 nov. 2018

Om den rådande tilliten

Tillit tycks vara en bristvara på flera ställen för närvarande. I det amerikanska samhället har den politiska polariseringen ökat väldigt, rapporteras det i samband med mellanårsvalet. Den svenska regeringsbildningsprocessen tyder knappast på någon högre grad av tillit mellan de svenska riksdagspartierna. I det senare fallet tycks också tilliten till den parlamentariska demokratin ha minskat, i och med alla låsningar, fixeringar och principiella hållningar, som det rapporteras om i ett aldrig sinande flöde. Det känns bekymmersamt.

Ämnet tillit är omdiskuterat sen länge. Robert Putnams bok Den ensamme bowlaren från år 2000, var en milstolpe. Den beskriver hur det sociala kapitalet i USA har minskat konstant sedan 1950-talet. Än så länge kan man inte säga detsamma om Tillitsdelegationens slutbetänkande från i somras (Med tillit växer handlingsutrymmet), men i efterhand kan denna lilla skrift, eller hela detta nådens år 2018 kanske också betraktas som en milstolpe, i utvecklingen av den svenska tilliten.

Tillit är en nödvändig faktor i alla samhällen, grupper och organisationer. Saknas den helt, är det inte mycket som fungerar. Så långt är det enkelt. Graden av tillit som måste råda för att det ska fungera hjälpligt, är dock mycket svår att definiera.

Behovet av tillit ökar sannolikt i en orolig tid av stora förändringar. Vi lever väl i en sådan tid, eller hur? Osvuret är bäst, eftersom varje generation - och vi kan blicka ganska långt bakåt i tiden för detta - nog har upplevt det så. Globalisering, digitalisering, robotisering och politisk polarisering - tycks i alla fall tala sitt tydliga språk: det är mycket nu.

Tilliten i Sverige är starkare än i flertalet andra jämförbara länder. Det har forskarna sagt under lång tid. Frågan är förstås om det varar. Tilliten till och i de svenska välfärdsorganisationerna har vacklat ganska länge nu. Det bör vara en enkel slutsats med tanke på senare års krissituation för skola, sjukvård, polis, försvar m m.

Tillitsdelegationens uppdrag gick ut på att undersöka om det går att styra välfärdssektorn med större betoning på tillit och förtroende för dess professioner, och därmed med mindre detaljstyrning och färre regler.

Att regeringen (den förra, nu avgångna) tar på sig en del av ansvaret för bristerna i välfärdssektorn via de styrmodeller som använts, är positivt. Vi får se om det finns kraft och vilja att förändra något på riktigt. I så fall kan säkert tilliten växa.

Mer om detta följer...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar